Republikens president Tarja Halonens tal i Utrikespolitiska Institutet i Stockholm den 15 januari 2009

(talets språk engelska) Finlands utrikes- och säkerhetspolitik

I dag inleder Finland och Sverige festligheterna kring märkesåret 1809, då Finland upphörde att vara en del av kungariket Sverige. Det krig som ledde till denna brytning var tungt. Sverige antog sedermera en ny politik, som hade utformats av ingen mindre än den första representanten för släkten Bernadotte på den svenska tronen. Denna politik har i tvåhundra år hållit Sverige utanför väpnade konflikter.

År 1809 blev Finland ett autonomt storfurstendöme i det ryska kejsardömet, men landet hade fortfarande ingen egen utrikespolitik. Finländarna var dock intresserade av internationella frågor och upprätthöll internationella kontakter. När Finland blev självständigt år 1917 fick landet givetvis axla ansvaret för sin egen säkerhet och sina utrikesrelationer. Händelserna under andra världskriget och under det kalla kriget visade att landet också var moget att ta detta ansvar.

Det är både viktigt och intressant att känna till historien. Men mitt ämne här i dag är Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Utrikespolitiska Institutet är ett ypperligt forum för detta. Institutet, som inrättades strax före andra världskriget, är i dag ett betydande centrum för forskning och debatt kring internationella frågor. För trettio år sedan höll president Urho Kekkonen här ett viktigt tal som gällde ett kärnvapenfritt Norden.

Den forskning kring internationella relationer som bedrivs i Sverige, liksom också landets utrikespolitik, utgör ett gott exempel också för andra. Sverige har redan länge varit ett utvecklat och demokratiskt land. Styrkan hos det svenska samhället har också lett till välstånd. Därför har Sverige kunnat agera dynamiskt och konstruktivt i internationella frågor.

Sveriges efterkrigstida säkerhetspolitik planerades omsorgsfullt och hade som utgångspunkt att bevara stabiliteten i området. Det är skäl att hålla i minnet att det har legat i såväl Sveriges som Finlands intresse att hålla sig neutralt. Medlemskapet i Europeiska unionen har öppnat ett nytt kapitel i vartdera landets utrikespolitik som dock bör granskas i ett längre perspektiv.

* * *

Finland har under hela sin självständighet varit ett demokratiskt samhälle. Inte ens under svåra perioder - och de har varit många i Finlands historia - avstod landet någonsin från det demokratiska systemet, och trots att den har knakat i fogarna har också rättsstaten kunnat upprätthållas. Detta är ett uttryck för finländarnas starka vilja att själva på demokratisk väg besluta om sina egna ärenden. Utifrån blygsamma förhållanden har finländarna skapat ett nordiskt välfärdssamhälle av högsta kvalitet.

Samhällena i de nordiska länderna har en klar värdeförankring. Det är således naturligt att också Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är värdebaserad. En central utgångspunkt är respekten för och stärkandet av den internationella rätten. Den internationella rätten ger stöd och trygghet för alla världens länder. Särskilt viktig är den för de minsta länderna. Det är givetvis realistiskt att konstatera att det är de stora länderna som har det största inflytandet vid skötseln av internationella relationer, och detta inflytande ser de ut att vilja hålla fast vid också i framtiden.

Finland främjar bäst sina intressen och sin säkerhet genom internationellt samarbete. Detta sker genom bilaterala relationer samt genom arbete inom ramen för internationella organisationer och arrangemang.

Förenta Nationerna är fortfarande det enda organ som på verkligt global nivå kan fungera som ett forum för internationella frågor, skapa internationella normer och verkställa gemensamma beslut.

Finland arbetar för att stärka det multilaterala samarbetet, Förenta nationerna och den internationella rätten. FN:s säkerhetsråd är den viktigaste aktören i arbetet för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. FN behöver reformeras, men det är mer ändamålsenligt att fokusera krafterna på att stärka FN i stället för att slösa dem enbart på kritik.

Finland har anhållit om att bli vald till icke-permanent medlem av säkerhetsrådet under perioden 2013-14. Valet hålls hösten 2012 - alltså om mindre än fyra år. Medlemskap i säkerhetsrådet är för oss finländare både ett verktyg och ett värde i sig. Medlemskapet skulle ge Finland en värdefull möjlighet att främja internationell säkerhet överallt i världen.


Finlands utrikes- och säkerhetspolitik grundar sig på en bred säkerhetsuppfattning. Fred ses som ett mycket vidare begrepp än enbart som frånvaro av krig. Fred betyder utveckling, mänsklig trygghet, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och ett fungerande samhälle.

Det traditionella fredsarbetet ingår givetvis också i den breda säkerhetsuppfattningen. Som finländare är vi alla mycket glada över att Nobels fredspris i fjol tilldelades min föregångare, president Martti Ahtisaari. Han förtjänar sannerligen detta erkännande för sitt livsverk.

* * *

Ett viktigt mål för den finska utrikespolitiken är att främja stabilitet i Nordeuropa. Den betonar vikten av såväl det nordiska samarbetet som samarbetet med Ryssland och de baltiska länderna. ”God grannsämja", var president Mauno Koivistos svar när han i början av 1980-talet ombads definiera Finlands utrikespolitiska linje med några få ord.

De nordiska länderna arbetar med många samarbetsprojekt som stöder en bred säkerhetsuppfattning. Länderna har möjlighet att lägga fram sina gemensamma mål och föra dem vidare vid ett flertal forum såsom FN, Europeiska unionen, OSSE, Europarådet och Nato. De arktiska områdena har blivit allt viktigare utvecklingsobjekt inom det nordiska samarbetet.


Finland utreder som bäst möjligheterna att utöka det säkerhetspolitiska samarbetet med Sverige och Norge. På försvarets område rör det sig om ett mycket konkret samarbete, som exempelvis anordnade av gemensamma övningar. I framtiden kan samarbetet eventuellt också komma att omfatta sjö- och luftbevakning, logistik, utbildning och materielsamarbete.


* * *

Finland och Sverige blev medlemmar i Europeiska unionen för 14 år sedan. Europeiska unionen är vår nya familj. En union som är stark och välfungerande på det internationella planet skapar större säkerhet i hela Europa, vilket också befäster EU:s ställning som en betydande global aktör. Inom Europeiska unionen stöder Finland ett helhetsbetonat betraktelsesätt där den inre och den yttre säkerheten har ett nära samband.

Unionens styrka är dess förmåga att främja säkerhet, i vilket syfte den förfogar över ett mångsidigt urval instrument såsom exempelvis utvidgning, politisk dialog, krishanteringsverksamhet och människorätts-, utvecklings- och handelspolitik.

Det land som är ordförandeland i EU ska samordna och representera ställningstaganden från 27 länder. Som så ofta tidigare har också det nya året och i synnerhet händelserna i Gaza krävt snabba insatser från EU:s sida. Våldsspiralen i Mellanöstern måste brytas och frågorna lösas vid förhandlingsbordet. I egenskap av kommande ordförandeland representerar Sverige redan nu EU i internationella frågor, vid sidan av det nuvarande ordförandelandet republiken Tjeckien.

EU:s och Natos samarbete inom krishantering bör organiseras bättre. Det skulle medföra fördelar för båda parterna bl.a. när det gäller utbildning och övningar för fredsbevarare.

I Finland tycks man föra en aktivare debatt om landets förhållande till Nato än vad som är fallet i Sverige. Det förefaller emellertid som om majoriteten av medborgarna i vartdera landet skulle förhålla sig negativ till en militär allians.

Det pågår som bäst allmänna intressanta debatter om den europeiska säkerhetsarkitekturen. Jag ser fram emot nya, konkreta förslag. Frågan diskuterades också i samband med OSSE-ländernas utrikesministermöte i Helsingfors i december.

* * *

Ett bra exempel på framgångsrikt nordiskt samarbete är krishanteringen. De nordiska länderna samarbetar intensivt i olika sammansättningar på Västra Balkan, i Afghanistan och i Afrika bl.a. för att utveckla utbildningsväsendet, det civil-militära samarbetet och resurserna i krisområdet. Det är viktigt att notera att Norge, som inte hör till EU, deltog med full representation i EU:s nordiska stridsgrupp.

Det säger sig självt att ett tätare samarbete med Sverige och Norge också kompletterar samarbetet i Europeiska unionen och med Nato. Finland och Sverige har varit initiativrika i frågor som gäller utvecklandet av unionens krishanteringspolitik. Under min tid som utrikesminister i slutet av 1990-talet hade jag ett nära - och framgångsrikt - samarbete speciellt med utrikesminister Lena Hjelm-Wallen. Våra förslag fick stöd och skrevs in i avtalen. Dessutom ledde förslagen till att det formulerades klara mål för den civila och militära krishanteringen. Senare jag samarbetade också med utrikesminister Anna Lindh.

Finland deltar i internationell krishantering i syfte att främja fred och säkerhet, utveckling samt respekt för mänskliga rättigheter. Deltagande i krishantering är verksamhet genom vilken Finland skapar säkerhet och axlar sitt internationella ansvar.

Vi deltar i operationer under FN:s, EU:s och Natos ledning. I många fall är våra partner i det praktiska fältarbetet de nordiska länderna eller sådana EU-medlemsländer som deltar i Natos fredspartnerskapsprogram.

Kunnande på hög nivå och en helhetsbetonad syn på krishantering är Finlands starka sida inom den internationella krishanteringen. Våra soldater har alltid stött utvecklandet av civilsamhället inom det operationsområde där de varit förlagda. Det är viktigt att den militära och civila krishanteringen samt utvecklingssamarbetet och det humanitära biståndet samordnas sinsemellan så att man kan skapa en optimal synergieffekt och hållbara resultat.

Krishanteringens omvärld blir allt mer komplex. Uppgifterna kräver alltmer specialiserade trupper och färdigheter, vilket också reflekteras i materiel- och underhållskostnaderna. När kostnaderna för en finsk fredsbevarare i Kosovo uppgår till 89 000 euro per år är motsvarande belopp i Afghanistan 150 000 euro per år, och i Tchad uppskattningsvis 221 000 euro per år.

* * *

Säkerheten och mänsklighetens välfärd är beroende av miljöns välfärd. I vår del av världen skulle ett renare Östersjön vara den finaste gåva vi kunde ge med tanke på hållbar utveckling och kommande generationer. För att rädda Östersjön krävs framför allt koherent verksamhet.

Kuststaterna kring Östersjön har i alla tider samarbetat. Vi känner varandra och vi har lärt oss hur vi tillsammans kan behandla frågor och finna lösningar på problem. Med tiden har det i Östersjöregionen bildats en stor grupp aktörer som består av allt från mellanstatliga och multinationella aktörer till organisationer, stiftelser och föreningar som grundats av städer, regioner och enskilda.

Att upprätthålla och stärka stabiliteten i Östersjöregionen är en viktig fråga för Finland. Finland har åtagit sig att utveckla det politiska och ekonomiska samarbetet och miljösamarbetet i hela Östersjöregionen.

Europeiska unionen bereder för tillfället en egen Östersjöstrategi. Avsikten är att strategin ska bli färdig under innevarande år, då Sverige är ordförandeland i EU. Sverige har vårt fulla stöd i detta arbete.

Det är viktigt att EU utarbetar en intern strategi för området. För att konkreta resultat ska kunna nås måste vi ha ett gott samarbete också med länderna utanför EU. Detta gäller särskilt Ryssland. När det gäller samarbetet i Östersjöregionen ska också Norge och andra länder som hör till Östersjöns avrinningsområde, såsom Vitryssland och Ukraina, beaktas.

Finland anser att Europeiska unionens politik för den nordliga dimensionen erbjuder en fungerande ram för samarbetet inom Östersjöregionen. Partnerskapen inom den nordliga dimensionen har redan lett till goda resultat, och dessa bör utvecklas och utnyttjas även i framtiden.

Östersjön är en viktig transportled för energi och varor. Åttio procent av Finlands utrikeshandel går över Östersjön.

Gasledningen Nord Stream som byggs mellan Ryssland och Tyskland har väckt livlig diskussion i kuststaterna kring Östersjön. I Finland ser vi projektet som ett medel att förbättra energisäkerheten i Europa. När Finland beslutar om huruvida tillstånd att utnyttja landets maritima ekonomiområde beviljas, görs detta utifrån miljösynpunkter.

* * *

I ett globalt perspektiv hör klimatförändringen till de största utmaningarna med tanke på hållbar utveckling. Förenta Nationernas klimatkonferens i Köpenhamn ordnas i december i år.

De nuvarande ekonomiska problemen får inte bromsa upp kampen mot klimatförändringen. Vi behöver nu en global överenskommelse mer än någonsin tidigare. Varje nation kan dra sitt strå till stacken. Det är mycket viktigt att de största ekonomierna arbetar effektivt för att uppfylla de globala åtagandena för att hejda klimatförändringen, men det är absolut nödvändigt att också få med utvecklingsländerna i verksamheten.

Också jämställdhetsaspekterna måste beaktas i vår verksamhet. Klimatförändringens konsekvenser drabbar allra hårdast den fattiga befolkningen, och av de fattiga i världen är 70 procent kvinnor. När vi hjälper dessa kvinnor att klara av vardagen främjar vi också de allmänna utvecklingsmålen.

EU har offentliggjort sina egna mål för att bekämpa klimatförändringen och är beredd att ställa upp ännu ambitiösare mål, förutsatt att också de andra kontinenterna kommer med. Sverige har redan meddelat att miljöfrågorna och klimatförändringen står högt på landets agenda under EU-ordförandeskapet.

En mycket aktuell fråga är den rådande ekonomiska krisen. Svagheterna i den internationella finansarkitekturen har varit kända redan länge. Många sakkunniga på området har varnat för detta. Internationella arbetsorganisationen ILO:s världskommission för globaliseringens sociala dimension konstaterade redan för fem år sedan i sin rapport att den internationella finansarkitekturen snabbt måste läggas om. Som mål sattes en stabil mekanism för den monetära ekonomin — en mekanism som främjar global tillväxt, tillhandahåller företagen tillräcklig finansiering och tillgodoser arbetskraftens behov av ett skäligt arbete.

* * *

Merparten av de säkerhetshot vi står inför i dag är sådana att inget land kan klara av dem på egen hand. Hejdandet av klimatförändringen, förebyggandet av spridningen av smittsamma sjukdomar, flyktingströmmar, extrem fattigdom, matkriser och globala ekonomiska kriser är utmaningar som bara kan mötas genom ett brett internationellt samarbete. Vi måste bli mer enade och satsa på samarbete.