Tal av republikens president Tarja Halonen vid konferensen "Kompetens 2004" i Abo Akademis Fortbildningscentral 11.11.2004

Gäller det bara att klara oss i den hårda världen idag eller borde vi förändra världen till det bättre? - Tyvärr måste vi kunna göra bådadera.

Numera inser vi bättre än tidigare att utvecklingen, den sociala rättvisan och miljöns toleransförmåga och trygghet allt tydligare hänger ihop i dagens globaliserade värld. Vi har också vaknat upp till insikt om att världen blivit en stor by, där vårt eget välstånd är beroende av andra människors välstånd. Situationen av idag, där en majoritet av världens befolkning lever i fattigdom medan en minoritet lever i lyx är inte bara orättvis utan den är också ohållbar på längre sikt.

Livet har blivit osäkrare ur den enskilda individens synvinkel. Det dagliga nyhetsflödet utsätter oss för skrämmande frågor som vi inte tycks ha några lösningar på. Förutsägbarheten när det gäller det egna arbetet och själva utkomsten är svagare än tidigare. Å andra sidan har möjligheterna att nå framgång ökat, men samtidigt har rädslan för att misslyckas också ökat.

Det ömsesidiga beroendet och förekomsten av en gemensam fördel har börjat tas på allvar i världssamfundet. Exempel på detta är de många politiska förpliktelser som FN:s millenniedeklaration inneburit och de beslut för förverkligande av den som togs i Monterrey och besluten om hållbar utveckling i Johannesburg. Också i övriga internationella fora har det förekommit uttryck för politisk vilja inför det nya millenniet.

Det jag talar om är historiska, politiska löften och viljeyttringar som gäller hela vår värld. Dessa löften måste nu infrias i en anda av gemensamt ansvar och med beaktande av att världens resurser är begränsade.

I millenniedeklarationen konstaterar vi att globaliseringen ger oss stora möjligheter, men den nytta den ger och dess kostnader för närvarande är ytterst ojämnt fördelade mellan länderna och även inom länderna. Än så länge är det alldeles för få som har nytta av globaliseringen, medan alltför många blir lidande av den eller lämnas helt utanför. I millenniedeklarationen utmanar vi varandra att göra globaliseringen till en positiv kraft ur alla människors synvinkel sett.

Denna utmaning i millenniedeklarationen är den bärande tanken för världskommissionen för globaliseringens sociala dimension, en kommission som den internationella arbetsorganisationen ILO grundade för två och ett halvt år sedan. I februari i år färdigställdes en enhällig rapport, ”A Fair Globalization; Creating Opportunities for All”. Innan jag går in på vad rapporten innehåller vill jag berätta något om själva arbetsprocessen. Den är nämligen mycket lämplig med tanke på seminariets tema: hur en kommission som i början representerade oförenliga åsikter lyckades presentera en enhällig rapport.

Jag var alltså, tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa, ordförande i världskommissionen. Medlemmarna för kommissionen var medvetet valda så att de skulle representera olika världsdelar och olika erfarenheter av globaliseringen. Där fanns forskare, politiker, medborgaraktivister, företagsledare och fackföreningsrepresentanter. Det var starka människor som bokstavligen stod på barrikadernas båda sidor. Men det var också en unik samling intressanta experter och genuina representanter för de grupper de företrädde.

Men som tidigare korgbollsspelare vet jag mycket väl att fem stjärnspelare inte nödvändigtvis gör ett mästarlag. Visst bidrog kommissionens sammansättning till att vi kunde undvika fällan med ”en enda sanning”. Vi visade respekt för kommissionsmedlemmarnas olika åsikter och vi som var ordföranden uppmuntrade faktiskt alla att vara sig själva. Det enda vi krävde var att alla skulle ha samma rätt och att varje åsikt som framfördes var värd att lyssna på. Det första halvåret var verkligt intressant, rent ut sagt en hänryckande upplevelse.

Nästa steg var att vi testade de framförda påståendena på utomstående. Vi förde diskussioner med företrädare för Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen och andra organ som försöker behärska och styra globaliseringen; likaså öppnade vi en webbplats.

Diversiteten i de framförda åsikterna och synpunkterna blev ännu tydligare under de diskussioner som fördes på de nationella och regionala nivåerna och under övriga möten som kommissionen ordnade. Om och om igen fick vi lära oss att människornas åsikter om globaliseringen varierar, beroende på envars personliga erfarenheter. Den allmänna slutledningen var att globaliseringen har många ansikten.

I Finland arrangerade vi, i samband med att kommissionen inledde sitt arbete, en dag för att höra åsikter, och senare, när arbetet närmade sig sitt slut, en ”hearing” till. Därtill hade vi kontaktpersoner till olika instanser. Jag var dessutom med i en europeisk ”hearing” som EU-kommissionen ordnade. Under mitt statsbesök i Tanzania deltog jag också i en konferens för Afrikaregionen som hölls i Arusha. Under ett officiellt besök i Kina fick jag vara med på en nationell globaliseringskonferens. Jag deltog också i det asiatiska regionmötet i Bangkok.
De andra gjorde lika. Kommissionens arbete var förhållandevis öppet. Vi höll de instanser som hade intresse av globaliseringen à jour med vårt arbete, allt från FN:s generalsekreterare och många statliga ledare till olika samfund som World Economic Forum i Davos och World Social Forum i Porto Alegro.

Öppenheten och de omfattande kontakterna åt olika håll har varit viktiga också med tanke på att få rekommendationerna i vår rapport framåt. Detta arbete har inletts bra i olika fora i världen.
För att nå ett gemensamt slutresultat förutsätts att vi bevarar det inbördes förtroendet och respekten för varandra. Arbetet med att omvandla den anda av samförstånd som så att säga låg i luften, till en ”skriven förbindelse” var en besvärlig process. Till slut lyckades vi med det, genom att erkänna att ett gemensamt barn inte kan klonas utgående från en individ.
Vi visste alltså från början att, oavsett om vi lyckas eller misslyckas, skulle resultatet vara offentligt. Vi ville få till stånd en förändring och vi ville lyckas – och vi lyckades. Vår rapport har på det hela taget blivit väl mottagen i världen.

Målet med vår rapport och dess tema är förändring: förändring gentemot en genuin dialog, en bättre framtid, mot en globalisering som är rättvis.

Hörnstenen i en rättvisare globalisering är att människornas olika behov beaktas. Det händer ofta när globaliseringen diskuteras att man glömmer människornas behov och välmående. Det talas hellre om att marknaden skall fungera. Man poängterar en upplösning av ekonomiska restriktioner, den fria marknaden och makroekonomiska åtgärder - som ju i och för sig är viktiga, det kan vi inte bestrida. De får dock inte vara självändamål utan de bör vara hjälpmedel för att höja välståndet bland människorna.

De nationella staterna är fortfarande viktiga aktörer inom globaliseringen. Människornas förutsättningar och möjligheter att dra nytta av globaliseringen beror i stor utsträckning på i vilket land de bor. Nationalstaterna bör för sina invånare skapa gynnsamma omständigheter för självförverkligande. Det börjar med demokrati och med respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen.

Vi behöver hållbar utveckling. ”En utveckling som tillgodoser de nuvarande behoven men samtidigt inte förstör möjligheterna för kommande generationer att tillgodose sina behov”, som definitionen var i Brundtlandskommissionen, alltså världskommissionen för miljö och utveckling.

Rättvis globalisering kräver jämlika internationella bestämmelser. I den globala ekonomin bör alla länder erbjudas jämlika möjligheter och medbestämmanderätt, och det måste erkännas att resurserna och utvecklingsbehoven varierar mellan länderna. Regler som skenbart är jämlika ger inte ett jämlikt slutresultat, om aktörerna står på olika utvecklingsnivå.

Reglerna om handel och kapitalströmmar måste kompletteras med rättvisa bestämmelser som gäller människornas rörlighet över gränserna. Alla länder har nytta av en systematisk, välordnad internationell flyttningsprocess, som kan öka den globala produktiviteten och minska exploateringen.

Utvecklingsbistånd behövs. Vi har ett gemensamt ansvar att hjälpa merparten av länderna och människorna att bli delaktiga av den nytta globaliseringen för med sig.. De industrialiserade länderna måste uppfylla sitt över 30 år gamla löfte att höja utvecklingsbiståndet till 0,7 procent av BNP. Vi måste också med öppet sinne granska nya och innovativa förslag till ökning av utvecklingsfinansieringen, däribland internationella skatter.

Vi behöver ett starkare och effektivare multilateralt system. Systemet med multipla centra är ett viktigt redskap i vårt skapande av demokratiska, legitima och enhetliga ramar för globaliseringen. Det finns ett akut behov av bättre samarbete och enhetligare förfaringssätt mellan de internationella organisationerna. Även de internationella organens sammansättning och procedurerna kräver snabba reformer.

Människor över hela världen förenas av drömmen att försörja sig genom arbete – arbete i tjänst hos andra eller som företagare. Sysselsättning eller arbetslöshet inverkar i högsta grad på hur människorna uppfattar globaliseringen. Där sysselsättningsläget förbättrats, uppfattas globaliseringen som någonting positivt men där arbetslösheten ökar är uppfattningarna negativa. Därför är det inte en tillfällighet att globaliseringen i till exempel Kina uppfattas som en bra sak, medan man i många andra länder ser den med negativa förtecken. I detta sammanhang finns det skäl att märka, att Kina och Indien idag mer och mer tävlar med kunnande. Inte bara med billig arbetskraft.

Enligt ILO-statistiken har arbetslösheten ökat globalt under de senaste två decennierna. Stora variationer förekommer dock regionalt och nationellt.

I ett världsperspektiv kan vi dock skönja klara utvecklingslinjer vad gäller sysselsättningen.. Arbete bildar nätverk i och med att de världsomspännande produktionssystemen blir vanligare. Numera arbetas det ”utan avbrott” i hela världen. Mest betydande har produktionssystemens tillväxt varit på områden som företräder avancerad teknik och i den arbetskraftsdominerade produktionen av konsumtionsvaror. Ökningen är också påtaglig i servicebranscherna.

Trots att de ovan nämnda branscherna sinsemellan är olika så har de också några påfallande gemensamma drag. Arbetsplatser försvinner någonstans och uppstår annanstans, både i olika länder och branscher. Outbildade arbetstagare riskera att förlora mest, men yrkeskunniga arbetstagare kan inte heller förlita sig på fortsatt god ställning i den globala konkurrensen. Det här är tyvärr en realitet till och med i flera av EU-länderna. På samma sätt är det en realitet att arbetstagarnas förhandlingsposition gentemot arbetsgivarna blivit allt sämre.

Regeringarna och EU borde i högre grad beakta sysselsättningseffekterna av de ekonomiska och handelspolitiska åtgärderna. Kortvariga förluster av arbetsplatser förefaller att vara vardag. I sådana situationer borde myndigheterna aktivt vidta åtgärder, som sysselsättningsfrämjande utbildning och främjande av företagarskap, för att nya arbetsplatser skall uppstå. Särskilt vill jag betona hur viktigt det är med förebyggande åtgärder, nationella och regionala, oavsett om det är fråga om utbildning, ekonomi eller socialskydd. Det är alltid svårare och dyrare att ta till korrigerande åtgärder när skadan redan är skedd.

Ett viktigt hjälpmedel på EU-nivå för främjandet av sysselsättningen är Lissabonstrategin, som har som mål att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga region fram till år 2010. I Lissabonstrategin kombineras konkurrenskraften med mera omfattande mål: ekonomisk tillväxt, sysselsättning och social samhörighet. Förverkligandet av strategin har till många delar gått beklagligt trögt.

Finland hör till de länder som förverkligar globaliseringen och som anpassar sig till den. Vi måste påverka globaliseringens utveckling och samtidigt måste vi klara oss bra i dess varje fas. Dessa processer är till stöd för varandra.

Hittills hör Finland till de länder som vunnit på globaliseringen. Vi kan alltså med skäl fråga oss varför vi skall vara med och arbeta för en förändring. Svaret är enkelt: eftersom det är rättvist att göra det, och för att en så orättvis situation som den nuvarande är instabil; den kan inte på sikt vara trygg för någon. Det är därför som Finland skall verka för en förändring.
Om inte förr så senast under arbetet i kommissionen blev det ytterst klart för mig att Finland självt måste se till att vi klarar oss. Vi är ett så litet land att vi inte är av betydelse för andra, och vi är också ett så pass rikt land att eventuella motgångar för oss inte väcker någon medkänsla på andra håll.

Förra hösten diskuterade jag frågan med statsministern. Det gläder mig att hela regeringen varit aktiv i frågor som rör globaliseringen. Samarbetet har fungerat utmärkt. I mitt nyårstal poängterade jag att Finland behöver en egen globaliseringsstrategi och det arbetet är nu i full gång.

I vår nationella globaliseringsstrategi behöver vi två delar, en yttre och en inre. Vi måste fundera över vilket slags globalisering vi går in för och hur vi skall påverka för att nå detta mål. Arbetet inom EU är också i detta avseende viktigt.

Å ena sidan måste vi tänka ut hur vi klarar oss i de olika faserna av globaliseringen. Därför är den utredning om Finland i världsekonomin som statsministern tillsatte i förrgår högaktuell.
Det tar tid att studera rekommendationerna i rapporten, och jag vill inte här föra fram bedömningar om rapportens förslag. Rapportens rubrik ”Kunniga, öppna och förnyade Finland” beskriver dock väl hur vårt land skall svara på utmaningarna som globaliseringen ställer. Samtidigt är det bra att minnas att då vi korrigerar våra svagheter försämrar vi inte våra starka sidor.

Globaliseringen utgör samma utmaning för Finland som ledarskapet i en föränderlig värld. Tanken på allvetande, starka och enväldiga ledare är helt enkelt föråldrad. Numera förändras situationerna så snabbt att det gäller att påverka sakerna i förväg, reaktionen på dem måste vara snabb och det väsentliga i det enorma flödet av information måste sållas fram. Av ledarskapet förutsätts smidighet och delegering av ansvar. Ledarskapet måste anpassas till organisationer i nätverksform.

Situationerna för ledarskap och beslutsfattande är i hög grad olika. Å ena sidan behövs snabba beslut, å andra sidan kan beslutsfattningsprocesserna vara långa och besvärliga. I båda situationerna måste vi ha ett långsiktigt perspektiv på målen. Det är viktigt att vi bevarar möjligheterna till flera verksamhetsalternativ, eftersom det finns flera sätt att nå framgång. Ett ledarskap som utgår från en enda sanning eller ett enda alternativ kan stöta på stora svårigheter i den alltmer globaliserade världen.