Gå direkt till innehållet

Republikens president Sauli Niinistös tal under ambassadörsmötet den 28 augusti 2018 - Republiken Finlands president

Republiken Finlands President
Normal textstorlekStörre textstorlek
Tal, 28.8.2018

Republikens president Sauli Niinistös tal under ambassadörsmötet den 28 augusti 2018

Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli
Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli

Ärade chefer för de diplomatiska beskickningarna, bästa åhörare

Ambassadörsmötet, eller rättare sagt ambassadörsveckan, inleder åter den utrikespolitiska höstsäsongen. Alldeles tyst var ju sommaren inte heller. 

Jag ska i dag fokusera på makt och maktens olika uttryck. Under de senaste åren har det skrivits mycket om hur makten splittras, kanske rentav försvinner helt, om en övergång till något slag av en G0-värld. Jag tror inte makten och maktutövningen försvinner. Makten byter visserligen form och den kan bli allt svårare att upptäcka. 

För vår utrikespolitik är det viktigt att vi har en så realistisk och aktuell upp-fattning om den globala maktfördelningen som möjligt. Då kan vi också an-vända den makt vi har på det effektivaste sättet.

* * *

För en och en halv månad sedan samlades sällsynt mycket makt i Helsingfors då vi stod värd för mötet mellan Förenta staternas och Rysslands presidenter. Arrangemangen löpte utmärkt trots mycket kort varsel, och det vill jag än en gång tacka alla medverkande för. Utrikesministeriet spelade givetvis en central roll. Vi kan utan tvivel erbjuda denna goda service också i framtiden.

Själva mötet verkar ha väckt mycket oro redan på förhand. Skulle man avtala om europeiska angelägenheter över huvudet på européerna? Man misstänkte till och med en direkt uppdelning i intressesfärer. Ingen av dessa risker realiserades i Helsingfors. Mötet var vad det skulle vara: inledningen till en dialog. 

Vare sig det gäller att lösa pågående konflikter eller undvika framtida sådana – om de stora, i detta fall Förenta staterna och Ryssland inte förde en dialog skulle världen vara en otryggare plats för oss alla. Därför är det viktigt att län-derna i Helsingfors utöver sin inbördes relation också diskuterade Ukraina, Syrien och kärnvapen. Jag är av uppfattningen att diskussionen fortsatte på inofficiellt plan just förra veckan. 

Vi vet ännu inget om utgången, men det var i alla fall en början. De verkliga effekterna av Helsingforsmötet mäts först under de kommande månaderna och åren. Ländernas förhållande blev inte okomplicerat över en natt, det har vi sett i form av nya sanktioner och ömsesidiga beskyllningar. 

* * *

Direktkontakten till stormakterna och till deras ledare är ett dyrbart kapital som vi måste förvalta väl. Betydelsen av dessa kontakter framhävs nu när makten i världspolitiken i allt högre grad kopplas till personer. Presidenterna Putin, Trump och Xi sitter på stor makt. En personlig relation till dessa ledare visar aspekter som inte når rubrikerna.

I Ryssland ligger makten som bekant i president Putins händer. Jag har nu haft tillfälle att diskutera med honom två gånger inom en kort tid, först här i Helsingfors och sen i Sotji förra veckan. Mitt intryck är att Putin har en vilja att bygga upp bättre kontakter med Europa, särskilt inom ekonomi. Att göra framsteg med Europa på ett område kan emellertid vara svårt utan samtidiga framsteg på annat håll. Eftersom det tyvärr inte verkar finnas någon lösning i sikte på situationen i Krim och Ukraina, står vår europeiska sanktionslinje fast. Våra bilaterala relationer till Ryssland är så goda som de under de rådande omständigheterna kan vara. Till exempel på miljöområdet har vi mycket att göra tillsammans. Vi gör redan en hel del, men det finns fortfarande utrymme också för många nya initiativ som gynnar båda parter. 

I Förenta staterna har makten fler dimensioner. Förutom presidentens åsikter måste vi också känna till den övriga statsledningens och kongressens syn-punkter. Landets interna meningsskiljaktigheter är uppenbara, men under ytan finns också många trender som antyder vart landet är på väg. Förenta staternas attityd till resten av världen håller på att förändras, och det handlar inte enbart om president Trump. Förenta staternas globala inflytande kommer inte att gå upp i rök, men vi ska inte vi ska inte invagga oss i föreställningen att det för evigt kommer att ha samma karaktär. En bekant vågrörelse har satt igång, en som vi sett förr i den amerikanska utrikespolitikens historia.

Och vi får inte glömma den tredje stormakten: Kina. Kinas maktstrukturer är mest främmande för oss av dessa tre. Det är svårare att se bakom kulisserna i Peking än i Moskva eller Washington. President Xi Jinping, som nu regerar utan att begränsas av ett visst antal ämbetsperioder, har dock en obestridlig ledarposition. Kinas riktning är i president Xis händer och det påverkar oss alla. Vi får inte låta den kontakt vi fått med honom gå oss ur händerna.

* * *

I samband med mötet i Helsingfors fanns det naturligtvis de som hängav sig åt typiskt finskt grubbleri: vad tänker månne de där andra om oss egentligen? Jag trodde att vi redan för länge sen hade blivit kvitt denna inrotade ovana. Under mina drygt sex år som president har jag inte stött på en enda samtals-partner för vilken vår internationella ställning skulle ha varit på något sätt oklar. Om vi inte själva ifrågasätter den gör inte andra det heller. 

Men om vi rycker till varje gång någon så mycket som nämner något om ne-utralitet eller finlandisering i pressen, hur obefogat det än må vara, kan det lätt hända att vi bara bekräftar det. Jag efterlyser i stället betydligt större självkänsla och självförtroende i hur vi berättar vår historia. Vi har nämligen allt som krävs. Vår berättelse ligger i våra egna händer, långt, långt ifrån några gråzoner.

Det finns ingen mystik i vår Rysslandsrelation och det anser inte andra heller. Vår direkta dialog med Ryssland väcker snarare beundran och intresse bland våra partner. Andra har i själva verket ofta bett oss om hjälp med att vårda sina egna Rysslandsrelationer.   

Det sägs ofta här i Finland att regeringen sköter EU-politiken och presidenten Ryssland. Därför lever i den inhemska debatten en missuppfattning om att det är väl då hela utrikespolitiken. Men vår utrikespolitik sträcker sig i alla vä-derstreck, till många områden, till små och stora stater. Vi bedriver en bilateral utrikespolitik också med andra EU-länder, vi har ju ambassadörerna från flera av dem här i dag. Som exempel kan vi ta Sverige: vårt utrikes- och sä-kerhetspolitiska samarbete är på en helt ny nivå, djupare än någonsin tidigare. Det är inte EU-politik, utan Finlands och Sveriges egen utrikespolitik. 

Även inom säkerhets- och försvarspolitiken har våra nätverk ytterligare befästs under de senaste månaderna. Finlands och Sveriges partnerskap med Nato står på stadig grund, det framkom tydligt under toppmötet i juli, trots alla svängar under toppmötet. Trepartssamarbetet med Förenta staterna och Sverige, det bilaterala samarbetet med Sverige och deltagandet i JEF-samarbetet under Storbritanniens ledning har alla bekräftats med nya avtal och underskrifter. 

Samtidigt är det viktigt att minnas att dessa arrangemang inte fråntar oss vår nationella självbestämmanderätt. Vi beslutar själva när vi deltar eller låter bli att delta i gemensamma projekt, det finns ingen automatik i försvarssamarbetet. 

* * *

Jag har redan länge efterlyst en starkare roll för Europa i världspolitiken. Ingen blir rätt och slätt erbjuden en plats vid de stora aktörernas bord, den platsen måste man förtjäna. Bara de får mer inflytande som kan visa att de redan har det. Var för sig är också de största europeiska länderna små aktörer, men tillsammans har vi mera styrka och makt. 

Värderingarna och ekonomin är traditionellt Europas kraftkälla. Det var också dem vi siktade på när Finlands integration med Västeuropa satte igång på allvar för tre decennier sedan. Vi byggde basen för vår nuvarande ställning genom att först ansluta oss till Europarådet och sedan till Europeiska unionen. Jag minns väl den tidens europeiska anda, som sedermera tyvärr har avtagit. 

Nu har Finland åter en möjlighet att stärka den europeiska andan: först som ordförande i Europarådet från november 2018 och sedan som ordförande i EU från och med juli 2019. 

I dag är Europas inflytande i världen i hög grad beroende av värdegrundens styrka och ekonomins konkurrenskraft. Till stöd för dessa behövs emellertid europeisk kapacitet att skydda de egna medborgarna. Nato är fortfarande fundamentet i Europas säkerhet, men också i de stora europeiska Natolän-derna hörs det nu allt kraftigare tonfall för ett starkare europeiskt försvar. De använder olika ord, men riktningen ser ut att vara den samma överallt.

Frankrike, som betonar Europas strategiska autonomi, har axlat ledarskapet i denna utveckling. Jag ser med stort intresse fram emot mina diskussioner med president Macron senare under veckan. Vi har möjligheten att grundligt gå igenom Frankrikes europeiska interventionsinitiativ, som också vi uttryckt vårt intresse för. Trots namnet är det inte fråga om någon ny interventionsstyrka, snarare om att stärka den gemensamma strategiska kulturen och förståelsen mellan de europeiska deltagarna.

* * *

Behovet av en kraftigare europeisk stämma har också att göra med att vi inte är de enda som köar till maktens bord. En del har redan gått om Europa. De geopolitiska kontinentalplattorna är i rörelse, och det gäller att inte låta sig malas sönder mellan dem. 

När vi ser på världen ur vårt finländska perspektiv fastnar våra blickar fortfa-rande ofta alltför nära. Vi borde kunna se öster om Ryssland och söder om Medelhavet. Det var redan tal om Kina. Kinas uppgång har inte på länge varit enbart ett framtidsscenario, det är vardagsrealism. I och med sitt militära och ekonomiska uppsving börjar Kina nu ha både hård och mjuk makt på sätt som vi trots allt ännu inte förstår tillräckligt väl. 

Och det gäller inte bara Kina. I hela Asien finns en ny dynamik som ger oss ekonomiska möjligheter, bara vi agerar rätt. Samtidigt förflyttas centrum i den globala maktbalansen allt längre ifrån oss, om vi inte reagerar på rätt sätt. 

Så som flera talare tog upp igår, borde vi också precisera vår bild av Afrika. Den snabba befolkningstillväxt som redan skett, för att inte tala om den som är på kommande, ökar ofrånkomligen kontinentens betydelse under de närmaste årtiondena. Kommer detta att ske under en lycklig stjärna eller kommer våra värsta farhågor att besannas? Det måste vi påverka här och nu. Ett viktigt sätt att påverka är att framhålla kvinnornas och flickornas ställning. 

Ett uttryck för förändringarna i den globala maktbalansen finner vi i gränslandet mellan Europa, Asien och Afrika. Jag har ofta tagit upp Turkiet i mina tal under de senaste åren och har orsak att göra det också i dag. Nu när landet kämpar med ekonomiska svårigheter framträder det ännu tydligare vilka val president Erdoğan står inför. Hur ska detta Natolands relation till Ryssland utvecklas? Vilken roll kommer Turkiet att ta i försöken att lösa kriget i Syrien med tanke på landets egen syn på kurderna? Hur avspeglar sig Turkiets allt svårare relation till EU på migrationen till Europa? Dessa är ödesfrågor som inte kommer att förbli enbart lokala. 

* * *

Den regelbaserade världsordning som steg för steg byggdes upp efter andra världskriget utsätts nu för hård press. De institutioner som upprätthåller denna ordning är hårt ansatta. FN:s säkerhetsråds handlingsförmåga är begränsad när de permanenta medlemmarna inte kan nå samförstånd. Drag som allt mer påminner om ett handelskrig hotar WTO-systemets trovärdighet. Länder bryter mot principer som man tillsammans kommit överens om i OSSE. I Europarådet ifrågasätts medlemmarnas skyldigheter. Det är svårt att få till stånd nya internationella avtal, och de få undantagen har redan tidigt stött på motgångar – jag talar nu till exempel om klimatavtalet från Paris och kärnenergiavtalet med Iran. 

För små länder har fungerande institutioner och gemensamma spelregler traditionellt varit ännu viktigare än för stora. Det är emellertid ytterst svårt för någon att finna lösningar på vår tids stora frågor utan ett internationellt system. Det talade vi om under Gullrandadiskussionerna i juni, både finländare emellan och med FN:s generalsekreterare Guterres, som var på besök. Vi behöver akut internationell ordningsmakt, bland annat för att få kontroll över migrationen. Generalsekreterarens insatser för detta, liksom för reformen av hela FN-systemet, förtjänar vårt helhjärtade stöd. Fullständigt öppet är fortfa-rande hur de nuvarande institutionerna ska hålla takten med de snabba tek-niska framstegen. Artificiell intelligens med allt vad det innebär är ett exempel på detta. Det kommer således inte att råda brist på samtalsämnen under högnivåveckan i FN:s generalförsamling i september. Jag hoppas att vi också kan gå från ord till handling.  

* * *

Här i Finland fick vi njuta av en exceptionellt lång och varm sommar i år. Men var det bara en njutning? Glädjen över värmen förbyttes för många av oss så småningom i eftertanke. Är det här vad klimatförändringen för med sig i fram-tiden? Får naturens makter övertaget över oss människor? Håller vår infra-struktur, blir det någon skörd, slocknar skogsbränderna? Om värme och torka orsakar svårigheter på de här breddgraderna, hur är det då inte längre sö-derut?

Klimatförändringen är en avgörande fråga när det gäller fred och säkerhet. För att vi ska finna lösningar krävs internationellt samarbete och snabba tag. Vi måste alla göra mer. Koldioxidutsläppen måste minska drastiskt och vi måste ännu snabbare förbereda oss på de förändringar som redan är oåterkalleliga. Det behövs alltså både små steg och stora kliv.  

Jag har själv lyft fram sotutsläppen i den arktiska regionen. Sotets negativa konsekvenser för miljön är omedelbara, men också de positiva effekterna av minskade utsläpp skulle vara omedelbara. Jag får ibland höra att engagemang i minskade sotutsläpp inte är ett tillräckligt betydelsefullt ärende för att sammankalla statschefer. Inte heller på denna punkt håller med. Att rädda den arktiska miljön är ett mål som förtjänar all tillgänglig makt. Vi arbetar alltjämt vidare för att ordna ett toppmöte under Finlands ordförandeskap i Arktiska rådet, det vill säga någon gång under första hälften av nästa år.  

* * *

Bästa åhörare, det har under de senaste veckorna, enligt mig på ytterst vaga grunder, väsnats om behörighet och maktbefogenheter. Också de har stigit fram som istället för den gällande grundlagen verkar önska en i det närmaste maktlös president. Jag ska inte gå närmare in på detta, jag nöjer mig med att konstatera att samarbetet med den sittande regeringen kring ledningen av ut-rikespolitiken fungerar utmärkt. Och jag har ingen orsak att misstänka att så inte skulle vara fallet även med följande regeringar.

Mina tankar om det parlamentariska ansvaret har just med denna kontinuitet över valperioderna att göra. I utrikes- och säkerhetspolitiken är det synnerligen skadligt att fatta beslut som man lämnar åt sina efterträdare att sköta, utan något slags visshet om att även de kan ställa sig bakom lösningarna. Snabba rörelser fram och tillbaka tjänar inte vår säkerhet, utan försvagar den. 

Jag har bemödat mig om att stärka mitt parlamentariska ansvar, jag erkänner, det mycket inofficiella parlamentariska ansvaret i vår utrikespolitik genom möten med ordförandena för riksdagspartierna. Jag har för avsikt att fortsätta med dessa möten även under följande riksdag.

* * *

Ärade ambassadörer, som jag inledningsvis konstaterade är en realistisk för-ståelse av den omgivande världen ett absolut villkor för lyckade utrikespolitiska beslut. Vi måste kunna se världen sådan som den är just nu, inte enbart som den var förr eller som vi skulle önska att se den. Denna aktuella lägesbild skapas föredömligt av er och de beskickningar ni leder. 

Jag utmanar er emellertid att vidga ert perspektiv mot framtiden ännu lite mer. Vad händer näst? Var öppnas nya möjligheter, var döljer sig nya hot? Snappa upp också svaga signaler i era stationeringsländer och skicka vidare tydliga signaler om dem hem till huvudstaden. Att ana oss till kommande förändringar om så bara lite innan andra gör det, det om något ger oss inflytande.  

Bilder på Flickr

Skriv ut
Detta dokument

Uppdaterat 29.8.2018

© Republikens presidents kansli Mariegatan 2, 00170 Helsingfors, tel: (09) 661 133, Fax (09) 638 247
   Information om webbplatsen   webmaster[at]tpk.fi