REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS

ÖPPNINGSANFÖRANDE VID DEN VETENSKAPLIGA

KONGRESSEN INOM OMSORGEN OM UTVECKLINGS-

HÄMMADE; Helsingfors 8.7.1996

Under hela mänsklighetens historia har okunskap, likgiltighet, vidskepelse och rädsla isolerat personer med handikapp från andra individer. De utvecklingshämmade har av tradition mötts av en mängd fördomar och vanföreställningar. För bara en generation sedan förekom det också i vårt land att en utvecklingsstörning betraktades som ett syndastraff. I de moderna samhällena har de här uppfattningarna gett vika, men i bl.a. utvecklingsländerna finns det mången familj som blir stämplad för att någon av dess medlemmar har ett handikapp. Också i de utvecklade länderna är det alltjämt mer eller mindre vanligt att de utvecklingsstörda inte i praktiken accepteras såsom fullvärdiga samhällsmedlemmar. När det gäller att få utbildning och att delta i arbetslivet och samhällsaktiviteter stöter de handikappade på många hinder.

Synen på de utvecklingshämmade håller dock på att förändras. De är inte längre sjuka och typiska vårdobjekt, utan de är individer som tänker, känner och fungerar, individer med egna förhoppningar och behov. De utvecklingshämmade är vanliga människor med många egenskaper av vilka en råkar vara ett handikapp. Kanske vi ännu får uppleva den dagen då ett handikappat barns födelse inte längre uppfattas som en psykisk eller ekonomisk katastrof, utan som en utmaning föräldrarna kan förhålla sig lugnt till i förvissning om att samhället och de närmaste stöder och förstår den berörda familjen.

Utvecklingsstörningar har fascinerat forskarna inom såväl medicinen och samhällsvetenskaperna som beteendevetenskaperna. Enligt de anvisningar som Världsläkarorganisationen har definierat skall man vid biomedicinska undersökningar som gäller människor iaktta vissa etiska standarder för tryggandet av individens rättigheter och välbefinnande. Detta är av speciellt stor vikt när forskningen är inriktad på utvecklingshämmade individer.

Adekvata kunskaper befriar familjerna och de enskilda individerna från skuldkänslor och ger stöd vid utvecklandet av nya rehabiliterings- och vårdmetoder. Förutsättningarna för de handikappades integrering i samhället förbättras i och med att vi får ökade kunskaper om inlärning, rehabilitering och ömsesidigt verkande relationer. För att så många barn som möjligt skall kunna födas friska och leva friska är det naturligt att vi försöker göra allt som står i vår makt för att risken för handikapp skall minska. Planeringen av livsmiljön, trafikarrangemangen, mödra- och barnrådgivningen samt en bra förlossningsvård är viktiga byggstenar i detta arbete. Hur goda våra föresatser än är kommer handikapp och otillräcklighet alltid att vara en del av livet. Det är oerhört viktigt att också barn med handikapp har rätt att vara välkomna i sina familjer och i samhället. De förebyggande insatserna, som tangerar en mängd medicinska, sociala, psykologiska, religiösa och juridiska frågeställningar, är problematiska i många avseenden. Dessa frågor kommer att behandlas och belysas på ett mångsidigt sätt vid den förestående kongressen.

Handikapp bör inte uppfattas enbart såsom en individuell egenskap, utan såsom en komplicerad växelverkan mellan individen och samhället. Det är dels individen, dels samhällsstrukturen och -servicen som behöver rehabilitering. Likaså har vi orsak att se över våra egna attityder och vårt eget beteende.

Inom omsorgen om de utvecklingshämmade har man varit föregångare när det gällt att engagera familjerna och de anhöriga i organisationsverksamheten. De utvecklingshämmade deltar också själva i organisationsarbetet. Att olika grupper i samhället organiserar sig är viktigt för en fungerande demokrati. Organisationerna för utvecklingshämmade har modigt fört fram frågor kring utvecklingshämning och därigenom också på ett betydelsefullt sätt främjat jämlikhet och full delaktighet för alla.

Den vetenskapliga världskongressen inom omsorgen om utvecklingshämmade arrangeras nu för första gången i Finland. Det gläder oss mycket att Finland i egenskap av värdland får representera den nordiska välfärdsmodellen. Den nordiska politiken inom handikappsektorn har baserat sig på tankegångar kring solidaritet, gemensamt ansvar för de risker handikapp orsakar, integrering och ett naturligt förhållningssätt till handikapp. Jag vet att dessa strävanden har haft stor betydelse när det gällt att i olika delar av världen anordna service för utvecklingsstörda. De ekonomiska strukturerna för välfärdsstaten är för närvarande hotade både i Norden och på annat håll i världen. Samtidigt är de utvecklingshämmades möjligheter att själva bevaka sina intressen begränsade. Det var uttryckligen med tanke på dessa grupper man ursprungligen började bygga upp välfärdssamhället. De här grupperna är också de sista vilkas välfärd man kan göra avkall på utan att samtidigt skrota ned hela idén med gemensamt ansvar.

Tillgodoseendet av handikappade personers rättigheter och möjligheter förutsätter internationellt samarbete i olika sammanhang. Det behövs aktiva insatser från de handikappades sida och det krävs vetenskapligt orienterat samarbete. Finland försöker i egenskap av ett av de nyaste medlemsländerna i Europeiska unionen också på europeisk nivå fullfölja en sådan politik inom handikappsektorn som respekterar den mänskliga dimensionen. Inom Förenta nationerna har vi redan länge arbetat i samma syfte. "The Standard Rules" - FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder full delaktighet och jämlikhet - antogs av FN år 1993. Syftet med reglerna är att säkerställa att alla länder i världen erbjuder en allt bättre livsmiljö för både personer med handikapp och personer utan handikapp. Det är med glädje jag konstaterar att Finland, i likhet med de flesta andra länder som är företrädda vid den här kongressen, har godkänt standardreglerna. För att målen skall kunna uppnås också i praktiken behövs det samarbete på såväl nationell som internationell nivå.

Vi finländare talar gärna om Helsingforsandan. Därmed hänvisar vi till säkerhetsutvecklingen i Europa och till avspänningen mellan stormakterna, dvs. till problemställningar som i tiden behandlats också här i Finlandia-huset i Helsingfors. Den vetenskapliga kongress som nu inleds har samlat deltagare från flera länder än någon av sina föregångare. När man för fyra år sedan i Brisbane i Australien beslöt att den 10:e kongressen skulle förläggas till Helsingfors, uttrycktes förhoppningar om att vetenskapsmän från olika ämnesområden, handikappade och deras anhöriga samt personer som arbetar inom omsorgssektorn från såväl öst som väst, industriländer och utvecklingsländer skulle kunna mötas här under jämbördiga former.

Idag har detta mål uppnåtts. Här samlas nu den största och mest mångsidiga deltagarskara som någonsin kommit samman med forskningen kring utvecklingshämning såsom gemensamt tema. Drygt tusen föreläsare och deltagare från alla världsdelar kommer att behandla kongressens övergripande tema "International Advances in Research and in Practice - Global Problems - Local Approaches" (Internationella framsteg inom forskning och praktik - globala problem - lokala infallsvinklar). Måtte Helsingforsandan skapa en öppen atmosfär för möten, diskussioner, utbyte av kunskaper och erfarenheter samt för innovationer som syftar till att förbättra de utvecklingshämmades livskvalitet.

Jag önskar den förestående kongressen samt organisationen The International Association for the Scientific Study of Intellectual Disabilities och den finländska arrangören Kehitysvammaliitto - Förbundet Utvecklingshämning lycka och framgång.