REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS INLÄGG VID DEN FOSTERLÄNDSKA PSALMSÅNGSAFTONEN I YLISTARO KYRKA 13.9.1997

Det finländska samhället har byggts upp tack vare den vanliga människans arbete, pliktkänsla och livstro. Finländarna är ett folk som vägrar att ge upp, som lyssnar till sitt samvetes röst och som i farans stund offervilligt försvarar nationens existens. Allt detta har lagt grunden till den plattform som vi i dag bygger vidare på. Trots att det är viktigt att människorna har en förmåga att klara sig genom egna ansträngningar, kan tillvaron inte grunda sig enbart härpå. I vår tid har man på en del håll gått till ytterligheter i betonandet av den enskilda människans roll som den egna lyckans smed - det har rentav hävdats att människan livet igenom själv bär ansvaret för sina egna framgångar och motgångar.

I detta resonemang glömmer man emellertid bort något annat och mycket väsentligt i det arv som värnar om och upprätthåller livet nu och i framtiden. Inom den kristna traditionen kallas detta nåd, Guds förbehållslösa kärlek till det liv han skapat oberoende av människornas livskvalitet, deras godhet och förmåga att klara sig.

Här i Österbotten har nåden - den nåd som inte utestänger en enda människa som är i nöd eller som känner skuld och hjälplöshet - alltid varit ett centralt tema i sångtraditionen. Alla de andliga rörelser som verkar här har lärt sina anhängare att i sången ge utlopp för sina djupaste känslor och sin längtan. Psalmsången har varit som en stark ström, som burit människan från vaggan till graven. Samtidigt har sångtexternas budskap etsat sig in i människornas medvetande - ingen behöver känna sig ensam, ingen lever här bara för sin egen skull. Den sång som Lappo ungdomskör nyss framförde utgör ett konkret bevis på att ungdomen för denna starka tradition vidare. Generationerna växlar och världen förändras, men de essentiella känslorna i tillvaron förändras häpnadsväckande litet.

Livet har sin egen moralkodex, även om det ibland kan förefalla som om orättvisan avgår med segern och hänsynslöshet lönar sig. I grund och botten har det goda dock aldrig sin upprinnelse i det onda - inte heller kan man skapa gott med ont. Var och en konfronteras förr eller senare med sina egna fel, underlåtelser och förseelser. Också samhället måste danas med utgångspunkt i denna moraliska lagbundenhet. Det människan sår, det skall hon också skörda.

Livets gåta kan dock inte lösas med hjälp av någon moralisk ekvation, där det goda belönas och det onda bestraffas. Vad händer med de människor som känner sig tyngda av skuldkänslor, hjälplöshet och otillräcklighet? Så lyder kristendomens centrala fråga. Vem kan förlåta människan det hon själv har så svårt att ge förlåtelse för?

Kärnan i nåden är att den som fördömer sig själv och som kanske också ses över axeln av sin omgivning, ändå blir accepterad och älskad. Detta sker inte genom förklaringar eller krav, utan det är kärleken själv som gör föremålet för den värdefullt. Det är kärleken som bryter den onda cirkeln när människan känner skuld och misströstan.

Den offentlighetsmekanism som präglar världen av i dag är ofta mycket svartvit. Lättvindigt betecknar den människor som antingen hjältar eller busar. Gårdagens hjälte är kanske dagens största buse och vice versa. De laddade känslor och debatter som under de senaste veckorna förekommit med anledning av prinsessan Dianas tragiska död har i hög grad tangerat just detta fenomen. Kring en känslig människa bygger man upp en drömlik myt, en saga som plötsligt förvandlas till en ohygglig mardröm. Den stora saknaden blandas med känslor av skräck, vrede och skuld.

Det svartvita tänkesättet är i grund och botten oerhört grymt. Människan noteras hela tiden enligt sitt "marknads- och offentlighetsvärde". Ändå vet vi att alla människor har inneboende möjligheter till både sådant som är gott och sådant som är ont. Ingen är fullkomlig och ingen är värdelös. Det vore barmhärtigt att se människan i ljuset av hela hennes levnadshistoria och att ge henne möjlighet att bevara sin mänsklighet och sitt värde. Det som i offentligheten syns på ytan säger egentligen ytterst litet om människans verkliga kamp och innersta väsen.

På samhällsplanet innebär barmhärtighet att människor inte lämnas ensamma och förtvivlade när de drabbas av svårigheter. Varje medborgare har rätt till grundtrygghet, till stöd från omgivningens sida och till möjligheter att starta på nytt. De möjligheter som lagstiftningen härvid erbjuder är mycket begränsade. Det går inte att tvinga människor att bry sig om eller älska varandra. Barmhärtigheten på samhällsplanet är i avgörande grad beroende av medborgarnas förmåga att inse dels det värdefulla i tillvaron och i samfundsgemenskapen, dels betydelsen av att de svaga i samhället stöttas. Kyrkans centrala uppgift är att i vårt samhälle upprätthålla och utveckla medvetenheten om dessa frågor. Inte en enda människa får tjäna som ett simpelt redskap i andra människors strävan efter subjektiv nytta.

Allt detta bottnar i vetskapen om att livet inte är något vi kan bemästra till hundra procent. Vi kommer aldrig att helt kunna lösa livets gåta och vi kan aldrig göra världen till ett paradis. Livet kommer alltid att präglas av begränsande faktorer och var och en av oss möter lidanden på livets stråt. Också om detta resonemang kan ge upphov till ångestkänslor, innehåller det samtidigt ett starkt element av barmhärtighet. Ingen är sin egen skapare och ingen står helt ensam i tillvaron.

Också genom Gud kan mörka skuggor falla över människan, men Gud överger oss aldrig. Den som stöttar en lidande medmänniska kan tjäna som ett exempel på Guds trofasthet genom att visa att den lidande, oberoende av hur betryckt han är eller vilka känslor han gömmer på, alltid kan räkna med att ha en vän vid sin sida. Att förlita sig på Gud innebär förvissning om att det finns en kärlek som inte är självisk och som inte försmår. Detta är också vår finländska psalmtraditions djupaste och mest oförgängliga budskap.

Människan drömmer om fred och okluven gemenskap; hon vill begripa det essentiella i sin existens, hon önskar sig gåvan att förnimma snarare än förmågan att förklara. Paradoxalt nog är denna dröm ofta starkast bland dem som känner den tyngsta bördan av ensamhet, skuldkänslor och tankar kring döden. Den drömmen går inte att förklara rationellt, eftersom den grundar sig på nåden - på det som människan inte kan begripa, men i kraft av vilket hon kan leva och dö.