REPUBLIKENS PRESIDENTS TAL MED ANLEDNING AV

VERKSCHEFSDAGEN 18.11.1997

Landshövding Wibelius är, som förebilden för den orubblige tjänstemannen, bekant för oss alla. Han har blivit ihågkommen särskilt under svåra tider, då vi har känt våra nationella intressen vara hotade. Sådana situationer har inte förekommit på långa tider. Som jag ser det är de ideal som Wibelius står för inte beroende av konjunkturerna. Det är alltid och under alla omständigheter tjänstemännens uppgift att trygga iakttagandet av lag och rätt i riket.

Staten och dess tjänstemän har alltid innehaft en central position i Finland. Förklaringen är enkel. Landets areal är stor, befolkningsunderlaget litet och bosättningen jämnt fördelad över hela landet. Jord- och skogsbruket sysselsatte en betydande del av befolkningen till långt efter kriget. Den moderna industrin växte fram mycket sent. Det kapital som behövdes för nya investeringar och för industrin kunde sam-las in endast av staten. Staten har också byggt upp och upprätthållit alla centrala serviceformer och infrastrukturer. I Finland, liksom i det övriga Norden, har samhället organiserats av staten. Den har administrerat de övergripande systemen och burit ansvaret för det allmänna bästa.

Det är skäl att hålla detta det finländska samhällets särdrag i minnet när vi bedömer kraven på förändringar i landets förvaltning och den kritik som riktas mot denna.

Medborgarnas förtroende för de statliga institutionerna och för tjänstemännen likaså har urholkats kraftigt under 1990-talet. Numera är det endast försvarsmakten och polisen som får de högsta vitsorden. Den försvagade trovärdigheten hos sam-hällets grundläggande institutioner har gett oss en allvarlig tankeställare. Medborgarnas tro på jämlikhet och ett likvärdigt bemötande inför lagen eller deras tro på förvaltningens opartiskhet får inte rubbas.

I mitt installationstal betonade jag tjänstemännens oförvitlighet och deras roll som beskyddare av landets rättsordning. Jag påpekade nödvändigheten av en öppen och bestående växelverkan mellan de politiska beslutsfattarna och medborgarna. Tjänstemännen skall vara medborgarnas tjänare, inga avlägsna byråkrater. Tjänstemannakåren måste i sin verksamhet kunna efterleva de grundläggande värden som medborgarna alltid hållit i ära: rättvisa, flit och ärlighet.

I samband med olika utnämningar har jag som president tagit ställning till sökandenas meriter och kompetens. Under den tid då den offentliga förvaltningen expanderade kraftigt - särskilt på 1970-talet - blev den politiska lämpligheten en alltför dominerande faktor, som ofta åsidosatte kompetensen som grund för en utnämning. Regeringspartierna utarbetade till och med så kallade politiska tjänstepaket.

Den politiska bakgrunden får inte vara en särskild utnämningsgrund som går före kompetensen, men den får inte heller utgöra ett hinder. Har en sökande som är lika kompetent som de övriga en politisk åsikt, får han inte diskrimineras på grund av denna. I alla situationer skall bemötandet vara rättvist och renhårigt. Detta ligger också i det allmännas eget intresse.

Vi måste nu ställa oss frågan vad medborgarnas ökande misstro mot tjänstemaskineriet beror på. Jag skall här skärskåda denna fråga ur olika synvinklar.

För det första tror jag att medborgarnas förtroende kan återvinnas endast om orsakerna till misstron reds ut med öppet sinne och eventuella missförhållanden därefter avhjälps. Jag har dock en stark känsla av att medborgarnas kritik kommer att bli svår att bemöta. Landets förvaltning och ämbetsmannakår verkar nämligen i huvudsak vara organiserad på ett väl fungerande sätt, och detsamma gäller relationerna mellan förvaltningen och medborgarna.

För det andra vill jag påminna om att finländarna anser ett omfattande statsmaskineri vara nödvändigt. Inga alternativa producenter av offentlig service har yppat sig. Det är svårare för en privatföretagare att i glesbygdsområden tillhandahålla kollektiva tjänster med liten efterfrågan. Å andra sidan upplever medborgarna dessutom de statliga tjänsterna som säkra och trygga.

För det tredje anser jag att staten hos oss har organiserats på ett för medborgarna tillfredsställande sätt. Det parlamentariska systemet fungerar och den kommunala självstyrelsen har tryggat en demokratisk möjlighet för människorna att påverka den service som de i första hand behöver. De grundläggande strukturerna åtnjuter med andra ord förtroende.

En mer svåråtgärdad källa till konflikter är finländarnas inrotade uppfattningar. Finländarna har av hävd hyst stor misstro mot höga herrar och på sätt och vis ansett sig vara jämlika med dem - skam den som fjäskar inför herrarna. De kommentarer som Antti Rokka i Väinö Linnas Okänd soldat fällde om stenradandet vid en stig har etsats in i vårt minne.

Känslan av jämlikhet har sitt ursprung i historien. Tjänstemännen har alltid varit finländare, även om Finland blev självständigt först 1917. När finskan blev förvaltningsspråk i slutet av 1800-talet och förvaltningen utvidgades, var folket och dess samhällsåskådningar redan mycket väl representerade bland tjänstemännen. Vår tjänstemannakår speglar mycket väl vardagslivet, den består i huvudsak av lärare, sjukskötare, läkare och ingenjörer. Då 30 procent av arbetskraften är anställd i den offentliga förvaltningen, står tjänstemän statistiskt sett att finna i varje hushåll. I Finland har inte tjänstemännen, inte ens de högsta, fjärmats från människans vardagsvärld.

Finländarna har vant sig vid att kunna lita på sina tjänstemän. Hos oss har alltid stor vikt lagts vid kompetensen. I 1919 års regeringsform intogs bestämmelser som tryggade tjänstemännens ställning och yrkesmässiga kompetens. Med dessa bestämmelser ville man säkerställa statsmaktens trovärdighet. Uppsägningsskyddet och de i grundlagarna fastslagna utnämnings- och befordringsgrunderna - skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd - var också nödvändiga under 1940-talets stormiga omständigheter.

Korruption och mutor underminerar också de bästa förvaltningsstrukturer. I internationella undersökningar rörande korruptionsfenomenet nämns Finland alltid bland de fläckfriaste länderna.

Trots allt detta kan det inte förnekas att medborgarna är missnöjda med de statliga institutionerna. Orsakerna står inte att finna bland de omständigheter som jag nämnt här. Lagstiftarna och beslutsfattarna måste söka orsakerna till misstron på annat håll. Jag vågar påstå att svaret är den konflikt som uppstått mellan verklighet och förväntningar. Medborgarna förväntar sig en utökad och bättre offentlig service i en situation där denna service håller på att bantas ner. De beslut om nedskärningar som följer av behovet att balansera statsekonomin skylls på tjänstemännen, trots att deras uppgift endast är att verkställa besluten.

Med tanke på framtiden måste vi allt klarare ställa oss frågan om statens nuvarande funktioner är de rätta. Är det möjligt att staten har ålagts alltför vidlyftiga och omfattande uppgifter, som den omöjligt kan sköta i framtiden?

För att Finland skall kunna klara sig i den allt mer globaliserade internationella konkurrensen behöver vi en ny statlig handlingsmodell. När staten åtar sig nya uppgifter kan den inte längre hålla fast vid allt sitt tidigare ansvar.

Redan nu kan man se att statens funktioner håller på att differentieras. En del av dess uppgifter är sådana som den inte under några omständigheter kan avstå ifrån. Dessa uppgifter måste dessutom kunna skötas på ett effektivt sätt. En del av uppgifterna är sådana som staten kan sköta förutsatt att pengarna räcker till. Många av de uppgifter som staten nu sköter själv kan ges i uppdrag åt sammanslutningar och företag, medan staten bibehåller styrningsansvaret. Det finns också uppgifter som staten inte längre alls borde befatta sig med. Medborgarna har följdriktigt själva tagit ett allt större ansvar för skötseln av sina angelägenheter. I vilket fall som helst måste statens kärnuppgifter alltid vara väl skötta.

För detta slags diskussion om statens innersta väsen och roll borde det ha beretts rum också vid revideringen av grundlagarna. Men bättre sent än aldrig. Statsrådet har satt i gång ett arbete under vilket man skall ta ställning till statens nya uppgifter och styrningen av statssamfundet. Även finansministeriet, som ansvarar för den statsekonomiska balansen också på lång sikt, har frångått rollen av rättare som går fram med den negativa rödpennan och i stället blivit en positiv omdanare. När besluten om statens framtida roll äntligen fattas på politisk nivå, i riksdagen och regeringen, skulle jag tro att de problem som sammanhänger med förvaltningens trovärdighet minskar. När väl de politiska besluten har fattats, är det tjänstemännens uppgift att verkställa dem, lojalt och effektivt.

Till en klarare skillnad mellan det politiska ansvaret och tjänstemännens roll syftar också tanken att tillsätta politiska statssekreterare vid ministerierna. Denna tanke härrör från det klara faktum att ministrarnas åligganden till följd av EU-medlem-skapet har ökat till den grad att den politiska ledningen av ministerierna kräver extra resurser. Jag håller med om att systemet behöver utvecklas, men den föreslagna lösningen förefaller främmande. Politiska styrningsuppgifter och traditionella tjänstemannauppgifter bör hållas tydligt isär. Den politiska ledningen av regeringens verksamhet och styrningen av denna verksamhet ankommer på politiskt valda personer med ett klart parlamentariskt ansvar: ministrarna eller andra personer i motsvarande ställning, t.ex. vice eller biträdande ministrar. Tjänstemännen skall utnämnas på basis av kompetens, erfarenhet och ledarförmåga. De skall svara för ministeriernas yrkesmässiga sakkunskap och verkställandet av politiska beslut.

Vid statsrådets kansli, som utgör statsministerns stab, fungerar arrangemanget ypperligt, men det lämpar sig inte särskilt väl för sektorministerierna.

Just nu är tiden inne för alla behövliga ändringar, eftersom en genomgripande grundlagsreform är under arbete och gör det möjligt att relativt snabbt genomföra de författningsändringar som behövs på grundlagsnivå. Ministrarnas arbetsbörda har till följd av EU blivit så pass stor att snabba ingripanden är nödvändiga.

Det verkar således möjligt att hitta lösningar på de strukturella trovärdighetsproblemen. Vi kan dock inte stanna vid detta. Det gäller att också dra försorg om förvaltningens värderingar och kompetens samt dess trovärdighet i övrigt.

Då statens olika funktioner och organisationer skiljs åt, är det viktigt att de tjänstemän och övriga anställda som arbetar i varje enskild uppgift är klart medvetna om de grundläggande värden som utgör ledstjärnor för verksamheten. Tjänstemän som ansvarar för de allmänna intressena får inte genom sitt agerande äventyra tron på statens förmåga och vilja att framom allt annat värna om samhället och det allmänna bästa. När det gäller offentlig affärsverksamhet iakttas de företagsekonomiska principer som tar sikte på vinst och lönsamhet.

En diskussion om tjänstemännens etiska värderingar är särskilt viktig just nu, då överflödiga uppgifter gallrats ut ur förvaltningen och tjänstemannakårens uppgifter uttryckligen är kopplade till statens kärnverksamhet. I och med att förvaltningen spjälks upp och utvecklas i olika riktningar får administreringen av den helhet som nationen och staten bildar ökad betydelse. I denna allt internationellare värld bär staten ett växande ansvar för både nationella intressen och medborgarnas allmänna fördel. Verkscheferna måste aktivt medverka till att denna diskussion om värderingarna kommer i gång. Cheferna måste vara goda föredömen i fråga om egenskaper som flit, kunnande och rättvishet.

I framtiden kan tjänstemannavärdena inte förbli oförändrade, eftersom globaliseringen förutsätter initiativkraft och uppfinningsrikedom. I en tid där det krävs att föregångarna inom företagsvärlden och alla medborgare som tar ansvar för sitt eget liv skall vara aktiva, kan inte heller tjänstemännen förbli passiva medlöpare. En förmåga att förnya sig och lotsa fram allt det nya måste ses som ett nytt kompetenselement i fråga om tjänstemannakåren. En grå och allvarstyngd tjänsteman är inte den bästa tjänstemannen. Tvärtom. I stället för den konventionella byråkraten behöver vi i framtiden mångsidig sakkunskap, förmåga att hantera ny teknologi, samma snabbhet som krävs i affärsvärlden, den vetenskapliga världens intelligens, produktskaparens förmåga till nyskapande, smidighet för de internationella kontakterna samt ledarförmåga.

Den förändringsprocess som innebär att statens uppgifter minskar och nya mallar skapas för tjänstemännen har också en annan sida, en sida med särskilda verkningar för medborgarna. I den gamla statsförvaltningens ställe växer ett nytt statssamfund fram, ett samfund med ett mera mångfacetterat värderingsunderlag och ett nytt förhållningssätt till medborgarna, som förväntas vara medvetna om sitt eget ansvar. Nyckeln till kommande framgångar söks hos människor som sätter värde på sitt arbete, är initiativrika, handlingskraftiga och företagsamma. De har en stark känsla av gemensamt ansvar sinsemellan och är klart medvetna om vad social rättvisa innebär. De engagerar sig personligen. Det är också självklart att de söker utbilda sig så långt som möjligt.

Det att individens ansvar framhävs innebär inte att staten blir en passiv åskådare. Staten måste upprätthålla det sociala skyddsnätet och bygga upp system som gör det möjligt för varje finländare att ensam eller tillsammans med de egna samfunden skapa förutsättningarna för sitt eget liv. Hörnstenarna till finländarnas välfärd i början av det kommande årtusendet består för det första i en stark individuell ansvarskänsla och för det andra i en stat som ser till det allmänna bästa, svarar för administrationen av helheten och tar hand om de svaga. Dessutom är det att märka att medborgarsamhället kommer att bli allt starkare. Den offentliga förvaltningen förstärktes tidigare alltför ofta på bekostnad av medborgarnas handlingskraft, med andra ord på medborgarsamhällets bekostnad. Jag hoppas därför att samhällsvetarna och företrädarna för det allmänna grundligt sätter sig in i möjligheterna till en sådan utveckling där ett livskraftigt medborgarsamhälle har sin plats vid sidan av marknaderna, statsmakten och den individuella driftigheten.

Sitras överombudsman Aatto Prihti uttryckte på Eva-dagen en intressant tanke, som inte har fått den uppmärksamhet den förtjänar. Han föreslog att personer som avlagt examina inom andra branscher genom speciella åtgärder skulle utbildas så, att de kan avhjälpa bristen på datatekniksingenjörer och ekonomer. Detta skulle samtidigt kunna minska överbemanningen inom den offentliga sektorn och den akademiska arbetslösheten. Jag föreslår att detta alternativ övervägs!

Jag önskar alla verkschefer framgång i denna svåra och utmanande uppgift. Det finns inga bestående modeller för hur framgång kan nås. Lösningarna måste alltid sökas på nytt och genom en kontinuerlig diskussion.