Republikens president Martti Ahtisaari
vid Näringslivets delegations vårmöte måndag 11.5.1998

Den finländska ekonomin - struktur och ägande

Europeiska unionens medlemsstater har fattat beslut om euroområdet och en gemensam valuta. Beslutet har, med fog, karakteriserats som historiskt.

Vi är nöjda med EMU-beslutet och med Finlands ställning bland de andra EMU-länderna. Trots att beslutet delvis var en reaktion på kapitalrörelsernas frigörelse är dess viktigaste uppgift ändå att utforma framtiden, inte att rätta till händelser i det förgångna.

Nu är det viktigt att medborgarna sätter sig in i den ekonomiska och monetära unionens betydelse och dess olika aspekter. Finländarna är praktiska till läggningen. Anpassningen till Europeiska unionen har delat opinionen vid olika tillfällen. Medlemskapet avgjordes genom en folkomröstning. Också i fortsättningen behövs det en medborgardebatt om hur unionen bör utvecklas. Utan folkets stöd är det omöjligt att fortsätta framåt.

Även om vi håller på att utforma en europeisk ekonomisk och monetär politik påverkas vår framtid mest av de val som träffas på det nationella planet. Vi har en rättighet och en skyldighet att driva Finlands intressen. Det gamla talesättet "Själv är bästa dräng" gäller fortfarande.

Vi måste förbättra vår egen samhällsmodell. Vi kan inte gömma oss bakom marknadsekonomin. Framgångsrika finländska företag har lärt sig att uppskatta den samhälleliga stabiliteten och den höga utbildningsnivån. Staten skall ändå inte styra medborgarsamhället utan stödja en mångsidig utveckling av det.

För att vi skall kunna garantera att den finländska välfärden ökar också i framtiden måste vi föra en grundlig diskussion om i vilken riktning vi vill utveckla vår ekonomi. Viktiga frågor är då strukturen och ägandet.


Under 1990-talet har finländarna fått en verklig intensivkurs i global ekonomi. I början av decenniet fick vi lära oss vad som händer om vi inte tillräckligt snabbt lär oss behärska de spelregler som gäller för en öppen ekonomi och en fri penningmarknad. Krisen var en av västvärldens djupaste under efterkrigstiden, och den orsakade stor skada. För många företagare gick år av ansträngningar till spillo. De får tillsammans med de arbetslösa fortfarande i sitt dagliga liv känna av följderna av den krisen. Vi får inte glömma dem.

Men krisen innebar också en chans till en ny uppgång. Vi nådde till slut enighet om hur den finländska ekonomin kan återfå sin yttre jämvikt. Finland klarade sig ur krisen genom att öppna sig utåt, inte genom att stänga in sig. Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och medlemskapet i Europeiska unionen utgjorde delar av denna lösning.

Vårt samhälle styrs i dag av sunda ekonomiska principer. Den offentliga ekonomin är så gott som i balans, vilket vi har kunnat se av europeiska jämförelser. Våra företag är effektiva och konkurrenskraftiga och uppvisar goda resultat.

En stark nationell ekonomi skall hela tiden eftersträva en allsidig och dynamisk ekonomisk produktionsstruktur, en god kapitalförvaltning och en trygg ägarstruktur. Vi har likväl mycket kvar att göra när det gäller förnyandet av de ekonomiska strukturerna. Vår servicesektor är outvecklad i jämförelse med många andra länder. Också företagsamheten måste uppmuntras. Jag har nyligen till riksdagen avlåtit en proposition med ett lagförslag som, om det godkänns, förbättrar företagarnas rättsskydd i beskattningen.

Den offentliga sektorn och näringslivet har stött varandra i reformarbetet. Våra satsningar på utbildning, forskning och produktutveckling ligger i topp i ett internationellt perspektiv. Misstron mot samarbetet mellan skolor och företag har kommit på skam. Hela vår samhällsekonomi tål nu internationell konkurrens. Vår export har blivit mångsidigare, och samtidigt har vi blivit avsevärt mindre sårbara för konjunkturväxlingar. Förhoppningsvis kommer framtida konjunkturväxlingar att visa att den väg vi slagit in på leder till stabil tillväxt.

Tillväxten har ändå inte medfört tillräckligt många nya jobb. Vår sysselsättningsgrad håller på att stanna på en oroande låg nivå. Detta är i synnerhet ett europeiskt problem. Vi måste därför, såväl inom Europeiska unionen som på det nationella planet, fundera på hur arbetet kan göras konkurrenskraftigare utan att principen för det gemensamma ansvaret äventyras. Faktorer som stöder varandra i detta arbete är en dynamisk servicesektor och företagsamhet samt, som ett komplement till dessa två, arbetsplatser inom den tredje sektorn. Till detta kommer ytterligare sådana åtgärder från det allmännas sida som fördomsfritt förnyar strukturerna.

Vi har under de senaste åren lärt oss betydelsen av ekonomisk disciplin. Vi accepterar också att spelreglerna inom den globala ekonomin avviker från dem som tillämpats under tidigare decennier. Vi är tvungna att fatta beslut som tål offentlighetens ljus och att motivera våra beslut öppnare än förut.

Många har insett betydelsen av detta nya sätt att tänka i ekonomiska frågor, bl.a. de politiker som beslutar om den offentliga ekonomin, arbetsmarknadsorganisationerna, de som arbetar med forskning och utbildning samt hela vårt innovationssystem. Under den senaste tiden har det likväl uppkommit flera frågor som på ett eller annat sätt tangerar ägandet: vem äger våra företag och vilken är relationen mellan ägarna och olika grupper av anställda? ået är skäl för oss att föra en diskussion om hur vår ägarkultur kan förbättras.


I ett historiskt perspektiv har Finland haft ont om ekonomiskt kapital. När vi ännu levde i ett jordbrukssamhälle lyckades vi inte samla på oss någon förmögenhet. Den ekonomiska uppgången på 1900-talet har varit ett resultat av att vi på olika sätt har sparat ihop till ett kapital, som vi sedan enligt gemensamma beslut har använt till att bygga upp samhället. Detta har varit möjligt tack vare våra nordiska värderingar, som omfattar principen om gemensamt ansvar.

Det sades länge att det knappa kapitalet utgör ett avsevärt hinder för vår ekonomiska utveckling, trots att det inte utgjorde något hinder för investeringar i objekt med dålig lönsamhet. Det färskaste exemplet på betydelsen av denna begränsning fick vi under depressionen i början av 1990-talet. Det som räddade oss från en ännu värre kris var att staten lyckades få in nytt kapital i landet - med hjälp av utländska lån. Om inte kapitalrörelserna hade frigjorts och det utländska ägandet avreglerats skulle våra företag inte ha uppnått det nuvarande tillväxtläget. På 1980-talet bidrog det utländska kapitalet till överhettningen inom vår ekonomi. Den internationella kapitalmarknaden och de internationella placerarna har ändå varit med om att få Finland på fötter på 1990-talet. Det måste vi i ärlighetens namn medge.

För många företag har det inte enbart handlat om pengar utan också om det kunskapskapital som de nya ägarna har fört med sig. Det finns många exempel - för att inte säga beklagligt många - på ursprungligen finländska företag som först med hjälp av en utländsk ägare på allvar har lyckats erövra världsmarknaden. Den sakkunskap som har tillförts företagsledningen och marknadsföringen har hjälpt företagen att skörda frukterna av de satsningar som har gjorts på forskning och produktutveckling.

Varför har finländarna inte alltid lyckats med detta? Vår ekonomi är numera i en sådan yttre balans att bristen på kapital inte ensam räcker som förklaring. De utländska ägarna erbjuder marknadsföringskanaler, men också finländarna kan på olika sätt skaffa sig dessa kanaler.

Detta fenomen är särskilt oroande när det gäller våra små teknologiföretag. Jag har i många sammanhang varit i tillfälle att bekanta mig med det arbete som finländska experter på toppnivå utför vid forskningsanstalter och småföretag. Våra omfattande satsningar på forskning och utbildning håller på att resultera i en ny generation finländska företag, som i framtiden kan uppnå betydande positioner på världsmarknaden. Det är beklagligt om den största nyttan av detta arbete går till utlandet på grund av att framgångarna av en eller annan orsak inte kan nås med finländska krafter. Jag har också tidigare pekat på detta problem. Under det senaste året tycks denna trend ha förstärkts.


Det internationella intresset för våra företag har ökat. Andelen utländskt ägande i våra börsbolag växer. Det rör sig inte enbart om namnlösa och spridda placeringar, utan också om ägare som har ett klart industriellt intresse för finska företag.

Intresset har en naturlig förklaring. Våra företag är i dag i gott skick och lockar därför placerare. Det finns också en stor mängd hemlöst kapital på världsmarknaden. I USA söker de stora årsklassernas pensionsbesparingar högavkastande placeringsobjekt också i utlandet. Dessutom har den ekonomiska osäkerheten i Sydostasien fått placerarna att igen, åtminstone tillfälligt, vända sina blickar mot Europa.

Övergången till en gemensam europeisk valuta ökar intresset för Europa. Också vår ekonomis jämförbarhet ökar, och det blir enklare för placerarna att ställa de finska placeringsobjekten på en linje tillsammans med företagen i större länder.

Det är alltså starka krafter som påverkar våra företags ägandestruktur. En åsikt är också att förändringen är nödvändig. Enligt den uppfattningen leder en internationalisering av ekonomin småningom till att det nationella ägandet försvinner. Man påstår också att det inte har någon betydelse, eftersom kapitalets logik är densamma över allt. Vi borde alltså blunda för förändringen.

Jag är av annan åsikt. Det ligger inte i vårt intresse att Finland blir en dotterbolagsekonomi. Vi har all rätt att driva våra egna intressen, så länge vi följer marknadsekonomins spelregler. För att de finska ägarnas makt skall vara tillräcklig, får inte ägandet vara spritt. Finns det i Finland vilja och förmåga att skapa strategiska ägarsammanslutningar.

Det är inte fråga om att utländskt ägande skulle vara något skadligt och fördömligt. Tvärtom, det är välkommet och de utländska ägarna måste få en jämlik behandling. Vad det är frågan om är, att det gäller att finna en sådan balans mellan inhemskt och utländskt ägande som skulle vara möjligast gynnsamt med tanke på helheten. Detta gynnar både inhemska och utländska placerare, såväl ägare och arbetstagare som den offentliga ekonomin.

Vi kan inte äga allt, vi måste koncentrera. Ett tillräckligt inhemskt ägande är för sin del en garanti för att våra företag bibehåller sina centrala funktioner i Finland. De finska ägarna känner bäst till de egna förhållandena och förmår uppskatta de starka sidorna i vårt samhälle. På så sätt kan vi också försäkra oss om att produktutvecklingen och det kunnande som behövs i produktutvecklingen stannar i landet. Men detta lyckas inte om vi bygger skyddsmurar, tillgriper protektionism. Det finska ägandet stärks endast om vi förbättrar vår kompetens och våra förutsättningar för finskt ägande.


Vi måste alltså börja utveckla det finska ägandet. Till det behöver vi två ting: inhemskt kapital och en god finsk ägarkultur.

Staten har varit en viktig företagsägare i Finland och enligt bedömningarna under den senaste tiden också en skäligen yrkeskunnig ägare. Statens ägande i de inhemska företagen kan dock inte utökas, och vi måste därför söka kapital på annat håll, i de inhemska institutionerna och hushållen.

Den strukturförändring som finansinstituten i vårt land har genomgått var nödvändig. Bankerna var tidigare viktiga företagsägare. En stor del av deras innehav har nu upplösts eller håller på att upplösas, ofta beklagansvärt oplanerat. Många möjligheter till nationellt ägande har gått förlorade. Därför måste följande steg övervägas noga - men de måste tas.

Pensionssparandet skapar betydande kapital i vårt land. Det är ett naturligt alternativ att placera pensionspengarna i finska bolag med god avkastning och hanterbar risk, om dessa bolag är konkurrenskraftiga i jämförelse med alternativen. Det är i vårt intresse att pensionspengarna placeras så högtavkastande som möjligt och med tillräcklig spridning. Pensionssparandets främsta syfte är att trygga de framtida pensionerna.

En internationell jämföresle visar att hushållen i Finland har ägnat sig åt aktiesparande i mycket liten skala. Pengarna har traditionellt satts in på banken. Samtidigt som det ekonomiska livet i Finland i allt mindre grad koncentreras till bankerna, förändras också hushållens placeringsbeteende. Det är också troligt och också önskvärt att privatpersoners aktieplaceringar, antingen direkta eller via fonder, ökar under det närmaste åren.

Det finska samhället måste också i övrigt vara ett intressant placeringsobjekt, men vi får inte och vi kan inte heller locka till oss kapital med billig arbetskraft, utan vi måste lita på vår egen styrka: en välutbildad och kunnig befolkning, resultaten av en effektiv forskning och produktutveckling samt en trygg livsmiljö. Därför kräver den globala epokens ekonomi att vi stärker grunden för välfärdssamhället och inte agerar så att den förvittrar.

Tillgången på kapital är inte den enda faktorn när det gäller utvecklandet av det finska ägandet. Det handlar, förutom om allmänna attityder till förmögenhetsackumulering, också om återhållsamhet och långsiktighet. Med god ägarkultur avses att ägaren känner ett långsiktigt ansvar för sitt företags framgång, de anställdas välbefinnande samt relationerna till omgivningen och samhället. Det förutsätts både förmåga att agera internationellt och kännedom om det egna samhället och dess värden.

Till all lycka kan man skönja positiva tecken på en ny ägarkultur. Jag har lagt märke till att många framgångsrika företagare efter att ha lämnat den aktiva ledningen i sitt företag har ställt yrkeskunskap och förmögenhet till nya småföretags förfogande. Sådana fall är exempel på hur man skapar nya, varaktiga arbetsplatser.

Ägarkulturen måste utvecklas. Till detta ansluter sig också frågan om optioner. Optioner till företagsledningen är en överenskommelse mellan ägare och ledning, ett avtal där ägarna avstår från en del av sin förmögnehet. Problemet är inte att systemet kanske strider mot reglerna, utan att en orimlig belöning åt en enda arbetstagarkategori strider mot värderingarna i ett samhälle som grundar sig på gemensamt ansvar, och att systemet ofta också bromsar företagens utveckling på lång sikt.

Ägare i Finland behöver inte kopiera sina verksamhetsformer och belöningssystem som sådana från utlandet. Också i USA har man börjat kritisera det ensidiga optionssystemet, även sett ur ägarens synvinkel. Man borde finna en bättre modell som utnyttjar de starka sidorna i vårt samhälle. Det är i allas intresse, också ägarnas, det är jag övertygad om.

Vi har slutgiltigt trätt in i den internationaliserade ekonomins tidevarv. Vårt välstånd grundar sig på framgång i den internationella konkurrensen.

I en öppen ekonomi kan man inte följa den slutna ekonomins spelregler. Opartiskhet och öppna beslut är centrala principer i beslutsfattandet. Vi når framgång endast genom att vara bättre än våra konkurrenter.