REPUBLIKES PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL
VID UNDERVISNINGSSEKTORNS FACKORGANISATIONS JUBILEUMSMÖTE
I HELSINGFORS13.5.1998


UNDERVISNINGENS OCH FOSTRANS UTMANINGAR PÅ 2000-TALET

"Työ tekijäänsä kiittää", ett välgjort arbete är den bästa tacken, är ett talesätt som alltid tilltalat oss finländare. Vi är inte bra på att uppmuntra varandra och vi ger sällan beröm. Det är ofta enklare att kritisera. Detta kan vara karakteristiskt för vårt folklynne och våra levnadsförhållanden.

Våra lärare får sällan offentlig erkänsla för sitt arbete. Jag vill nu tacka er. Vårt samhälles framtid grundar sig på lärande, kunnande och kreativitet. Ert arbete för detta är värdefullt. Permittering borde inte få vara den tack som ni får för ert arbete .

Under den senaste tiden har man sökt skyldiga till permitteringarna. Permitteringarna är orimliga och förödande. Nu är det tid att lösa problemen, inte att leta efter skyldiga.


Jag har många gånger hört utlänningar på besök i Finland, särskilt journalister, fråga: "Hur har ni finländare egentligen åstadkommit ett så fantastiskt land?". Frågan uttrycker en förundran över att det i ett glesbefolkat land med ett svårt klimat och små naturresurser har utvecklats ett starkt och rikt samhälle som är statt i snabb utveckling. Svaret på denna fråga är att vi har satsat på utbildning, investerat i mänskligt kapital.

Vår bildningstradition stöder sig på två starka ben. Det ena är att vi värdesätter allmänbildning och mångsidig personlig utveckling. Det andra att var och en har jämlika möjligheter att utveckla sig själv. Det är skäl att stå fast vid dessa principer. En ensidig intellektuell rovdrift och växande skillnader i bildningsnivån är hotfulla framtidsvisioner.

Finland har varit framgångsrikt inom högteknologin, och våra forskare hör till världstoppen inom många områden. Man kommer aldrig till toppen, om inte grunden är bra. En allmänbildande utbildning ger barnen en grund som sträcker sig långt in i framtiden. Ju högre utbildning och smalare område, desto snabbare föråldras specialkunskaperna. Därför är det kortsynt om nationen enbart satsar på toppkunnande, det är andlig rovdrift.

Nu finns det ett särskilt skäl att uppmärksamma den allmänbildande utbildningen. I vårt samhälle söker man beklagligt ofta bara kvantitativt mätbar, direkt nytta. Den allmänbildande utbildningen kan som skenbart improduktiv hamna i skymundan. Den allmänbildande utbildningens ställning måste dock tryggas i alla situationer. Ett gott yrkeskunnande och möjligheten att tillgodogöra sig omskolning och fortbildning grundar sig på en god allmänbildning.

Det är oroväckande att upptäcka att man trots detta i många kommuner är redo att pruta på barnens skolgång och permittera lärare. Kommunerna bär ansvaret för att barnen får undervisning. Inte ens under depressionen på 1930-talet behövde man göra några kompromisser på den punkten. Jag vädjar till alla parter om att inte handla så, att det uppstår bestående skador.


Vårt skolväsen har utvecklats så, att det bättre än tidigare beaktar den enskilda eleven och elevens särskilda individuella förutsättningar. Valfriheten har ökat och man kan inte längre påstå att skolväsendet utplånar individualiteten.

Valfriheten är en positiv kraft i skolvärlden. Tack vare valfriheten kommer olika begåvningar fram i skolarbetet. Man måste dock se till att eleverna förstår de mål som valfriheten syftar till. Målet är inte enbart att man skall trivas i skolan, utan också att skolan skall erbjuda en meningsfull bildningshelhet, som också beaktar individens behov och önskemål.

Att det satsas mera på individualitet är en bra sak. Skolans uppgift är inte bara att producera så framgångsrika individer som möjligt. Den sociala samhörigheten, den sociala kapaciteten är också en viktig aspekt. Skillnaderna mellan medlemmarna i vårt samhälle ökar snabbt. Många barn saknar idag en naturlig gemenskap utanför skolan, en gemenskap att identifiera sig med, som bär ansvar för barnet och vars övriga medlemmar barnet måste ta hänsyn till. Det blir ofta skolan som får erbjuda dessa erfarenheter.

Den sociala samhörighetens betydelse har under den senaste tiden blivit allt tydligare. Färska undersökningar berättar att de ungas psykiska välmående beklagansvärt ofta är hotat. Känslan av rotlöshet och till och med psykiska problem har ökat.

Enligt erfarenheter i olika delar av landet ökar antalet elever som hotas av utslagning eller som redan är utslagna kraftigt. Det är en utveckling som man borde ingripa i så tidigt som möjligt, eftersom undersökningar visar att utslagningen ofta börjar redan i den tidiga barndomen. Det är beklagligt att nedskärningar i specialundervisning och stödundervisning har ökat riskerna för utslagning. Det är en fara som måste beaktas när interna inbesparingar i skolorna planeras.

Utbildning har och måste alltid ha betydelse också för livsinnehållet. Utbildning motverkar utslagning och gör det möjligt för var och en att känna sig delaktig i vår kultur och vårt samhälle. Utbildning som en livslång process är socialt stimulerande.

Också föräldrarna måste erkänna sitt ansvar för barnens välfärd. Föräldrarna är barnens primära fostrare. I dag kan inte föräldrarna alltid säga ja eller nej till barnen. Ändå är kärlek som sätter gränser och övervakad frihet förutsättningar för att barnet skall lära sig behärska sitt liv.

Läraren måste i sitt eget fostringsarbete lyssna till hemmets röst, respektera föräldrarnas rätt att styra den utveckling som skapar barnets värderingar. Lärarens roll kan dock förändras, om det inte hörs någon fostrande röst från hemmet och föräldrarna redan för länge sedan har överlåtit det egentliga fostringsarbetet till andra. Då måste läraren vara mamma eller pappa och kanske den enda trygga vuxna i barnets liv.

Samarbetet mellan skolan och hemmet utgör en viktig del av ett lyckat fostringsarbete. När arbetsfördelningen mellan dessa två basinstitutioner i barnets liv är i obalans, måste ansvar tas också på annat håll. Lärarna måste få stöd i sitt arbete, men också det övriga samhället måste förstå att dela detta ansvar med lärarna. På denna utmaning har vi inte ännu förmått svara tillfredsställande.


Det ställs stora krav på skolorna. Det räcker inte längre att eleverna tillägnar sig ett visst mått kunskaper och färdigheter. I dag är det viktigare än tidigare att de förbereds för det livslånga lärandet. I framtiden behövs förmåga att lära sig saker både som individ och som medlem i olika samarbetsgrupper.

Av den anledningen genomgår lärarens uppgift en stor förändring. Läraren är i allt mindre grad en utbildare som följer en färdig läroplan och allt mer en handledare, en inspiratör, ett stöd när eleverna har inlärningssvårigheter, den som ordnar inlärningsmiljön och en medresenär på resan mot ny kunskap och ny förståelse.

Vi har kommit långt när det gäller undervisningspedagogiken i Finland. Nu behövs det folk som utvecklar inlärningens pedagogik. Det livslånga lärandet överför allt tydligare inlärningens tyngdpunkt från läroinrättningarna till arbets- och medborgarlivet. Detta betyder inte att läroinrättningarna och lärarna blir överflödiga, men det förutsätter en ny beredskap för samarbete med arbetslivsorganisationer och medborgarorganisationer.

Hos oss har man ännu inte helt tillägnat sig idén om den fortgående inlärningen – omställningen är så stor. Lärarnas goda yrkeskunskap och en ändring av de författningar som gäller skolorna har dock redan gjort vårt skolväsen till en reformivrande del av vårt samhälle. Utvecklingen går i rätt riktning.


Läraryrket är ett av de mest krävande yrkena i dagens samhälle. Lärarna måste hålla sig à jour med förändringarna i världen, och deras uppgift är att ge barnen inte bara kunskaper utan också färdigheter så, att barnen kan utvecklas till individer som förmår ta ansvar för sina egna liv och känna ansvar också gentemot omvärlden.

Lärarna är tvungna att vid sidan om dessa krav också möta problemen i vårt samhälle: familjer som inte mår bra, rotlösheten, till och med förtvivlan. Utmattning förekommer sorgligt ofta. Enligt utredningar som gjorts har lärarnas trötthetssymtom ökat oroväckande.

Detta är en oroväckande trend och vi måste se faran i tillräckligt god tid. Att ständigt arbeta i ett tillstånd av utmattning blir med tiden en risk för hälsan. Det vittnar också om att de resurser som står till skolornas förfogande inte motsvarar de verkliga behoven. Detta är någonting som beslutsfattarna måste beakta. Inbesparingar som görs på fel ställen straffar sig på lång sikt i form av växande utgifter inom andra områden och inverkar också på det allmänna välbefinnandet i samhället.

Ute i samhället inser man att lärarnas arbete är krävande och viktigt. Föräldrarna kan när de tänker på sina barns framtid lita på våra lärares yrkesskicklighet. Även om läraren kanske inte är en påverkare och folkbildare, en medborgarverksamhetens stöttepelare i kommunen på samma sätt som på 1800-talet, uppskattas lärarna och deras centrala betydelse för samhället är ett erkänt faktum.

Undervisningssektorns fackorganisation i den form som den har idag uppkom när folkskole- och läroverkslärarna förenade sina organisationer i ett och samma förbund. Också yrkeslärare, universitetslektorer och barnträdgårdslärare hör idag till samma organisation.

Undervisningssektorns fackorganisation är inte bara en intresseorganisation. De över hundratusen medlemmarna företräder ett mångsidigt kunnande. Ni har lyckan att arbeta inom en sektor, vars betydelse bara ökar i och med informationssamhället. Ni innehar en nyckelposition, när vi bygger vårt samhälles framtid – jag önskar er kraft och mod i er uppgift.