Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL
VID UTRIKESREDAKTÖRERNAS FÖRENINGS 15-ÅRSFEST
I HELSINGFORS 15.5.1998


UTVECKLANDET AV DET MILITÄRA SAMARBETET
I EN FÖRÄNDERLIG INTERNATIONELL GEMENSKAP

I över 40 år var Europa en i militärt och politiskt hänseende kluven världsdel. Skräcken och hotbilderna sitter djupt. Det är en andlig utmaning att frigöra sig från det förgångna. Förmår vi vandra det allt intensivare samarbetets väg? Det utvidgade militära samarbetet intar här en nyckelposition.

Jag vill här framföra mina åsikter i denna fråga samt om de uppgifter som det kan anses medföra för Finland då vi skall bära vår del av ansvaret för den internationella freden med hjälp av militärt samarbete.

Jag vill först betona att den utrikes- och säkerhetspolitiska linje som vi har följt de senaste åren har stärkt vår ställning. Vi har valt militär alliansfrihet och ett självständigt försvar som grund för vår säkerhetspolitik. Som medlemsstat i Europeiska unionen ingår vi i en politisk solidaritetsgemenskap som utvecklar en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, till vilken hör medverkan i förebyggandet av kriser och i krishanteringen. Finland är också med i NATO:s samarbetsstrukturer. Med vår politik har vi kunnat påverka stärkandet av stabiliteten i vår världsdel samt bidra till ett ökat samarbete. Då grunden är lagd är det lätt att gå vidare.

Utvecklandet av det militära samarbetet upplevs i dag, då den tudelning som rådde under det kalla kriget är över, som en allt större säkerhetspolitisk utmaning. Detta är en följd framför allt av de förändrade risk- och hotbilderna. Man förstår dem allt bättre, men de följer inte tudelningens logik. Nya samarbetsformer utvecklas.

Förebyggandet av kriser och krishanteringen är de viktigaste formerna för det nya samarbetet, såväl i militära som i civila frågor. Att stöda den militära förändringen i de nya demokratierna är en del av detta samarbete.

De senaste dagarna har vi igen fått en allvarlig påminnelse om att säkerheten fortfarande på många håll ute i världen är allt annat än en självklarhet. Jag tänker framför allt på kärnvapenproven i Indien och på det skärpta läget i Kosovo och Indonesien. Exemplen ger en bild av vår tids säkerhetsutmaningar.

Vi har en klar åsikt i fråga om de nämnda säkerhetsbekymren. För det första måste kontinuerliga framsteg göras när det gäller vapenkontroll och nedrustning. Situationen får inte utvecklas till en kärnvapenkapplöpning. För det andra måste det internationella militära samarbetet utökas så, att etniska kriser av den typ som vi bevittnar i Kosovo kan förhindras eller, om sådana brutit ut, snabbt kan lösas och stabilitet skapas.

I det följande koncentrerar jag mig på utvecklandet av det internationella militära krishanteringssamarbetet ur Finlands synvinkel. Tyngdpunkten ligger i Europa, men det är fråga om militärt samarbete också i en vidare bemärkelse. Internationell krishantering eller ett befästande av freden på basis av militära stödarrangemang är en del av utvecklandet och upprätthållandet av säkerhetsordningen efter det kalla kriget. Det finns dock inte tillräcklig beredskap härför. Vi har sett operationer där fel har begåtts, t.ex. där makt har missbrukats eller där operationer har genomförts vid fel tidpunkt. Ofta har man inte heller lyckats vinna civilbefolkningens förtroende.


Efter att risken för ett storkrig har gett vika och indelningen i militära block brutits ned har alla OSSE-stater godkänt en gemensam säkerhet i Europa som sitt mål. Det militära samarbetet har blivit ett av instrumenten när det gäller att skapa säkerhet i Europa och utgör också en del av den genomgripande förändring som äger rum i samhällena och mellan staterna.

De politiska förändringarna i Central- och Östeuropa satte samtidigt igång militära reformer, som påskyndas av flera länders strävan efter medlemskap i Europeiska unionen och NATO. En demokratisk tillsyn över de beväpnade styrkorna samt ett accepterande av internationella rättsnormer hör till förutsättningarna för en gemensam säkerhet.

Den militära reformen i Ryssland är en viktig fråga. Landets deltagande i det internationella samarbetet främjar denna reform. Rysslands agerande i IFOR- och SFOR-operationerna i det forna Jugoslavien uppskattas.

De baltiska länderna bygger upp sin försvarsmakt. Finland och de övriga nordiska länderna har stött de baltiska länderna i detta arbete, vilket stärker deras suveränitet.

Utvecklandet av beredskapen för internationella fredsbevarande uppdrag utgör också en viktig del av uppbyggandet av försvarsmakten i de baltiska länderna. De baltiska länderna har inrättat en gemensam fredsbevarande bataljon, och avsikten är att denna bataljon snart skall vara beredd att ta självständigt ansvar. En gemensam säkerhet förutsätter att alla stater medverkar till att stärka denna säkerhet och satsar på gemensamma åtgärder.

FN och dess säkerhetsråd bär huvudansvaret för den internationella freden och säkerheten. FN har utvecklat sin beredskap med tanke på fredsbevarande verksamhet och krishantering. Uppfattningen att regionala tvister och kriser i första hand bör lösas med hjälp av staterna i respektive regioner och deras organisationer i enlighet med kapitel VIII i stadgan har samtidigt stärkts såväl inom FN som i Europa.

FN:s medlemsstater har för sin del antagit utmaningen. Det internationella samarbete som syftar till fredsbevarande verksamhet och en mångsidig krishantering har blivit en allt viktigare del i utvecklandet av medlemsstaternas beväpnade styrkor och likaså i anpassningen av de militära organisationerna NATO och VEU till den nya säkerhetsomgivningen. OSSE har definierat sin roll i den fredsbevarande verksamheten och har en ställning lik FN:s som uppdragsgivare för operationer.

FN har skapat ett omfattande beredskapssystem för att krishanteringsoperationerna skall kunna inledas i ett tillräckligt tidigt skede. Hittills har sammanlagt 71 länder anmält trupper till systemet. Nära 100 000 soldater har registrerats i systemet. I syfte att förbättra funktionsförmågan har FN också fattat ett principbeslut om inrättande av en operativ stab som med mycket kort varsel kan förflyttas från FN:s sekretariat till fältet.

FN har hela tiden utvecklat sin fredsbevarande verksamhet för att snabbt kunna reagera på sådana krissituationer där det behövs militär fredsbevarande verksamhet. Finland har för sin del försökt svara på denna utveckling inom FN genom att 30.3.1998 underteckna en samarbetspromemoria om deltagande i FN:s beredskapssystem (UNSAS). Finland strävar dessutom efter att utveckla sin beredskap genom att delta i en multinationell beredskapsbrigad (SHIRBRIG), som tillhandahåller fredsbevarande resurser för FN då FN:s generalsekreterare ber därom. SHIRBRIG är en beredskapsbrigad där för närvarande sex medlemsländer är företrädda (Danmark, Kanada, Österrike, Norge, Sverige och Holland). Finland har anslutit sig till brigaden som observatör och deltar i dess ledningsgrupp.

För Finland är det viktigt att Europeiska unionens ställning som säkerhetspolitisk aktör stärks. Enligt Amsterdamfördraget hör militära krishanteringsuppgifter till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Unionen kan fatta beslut om operationer som genomförs med hjälp av VEU. Skapandet av en samarbetsmekanism har inletts.

Det reviderade fördraget visar att unionen inte kommer att stå bredvid och titta på. Den är en central politisk aktör då den internationella gemenskapen fattar beslut om en politisk eller militär intervention. Unionens förmåga att vidta ekonomiska och politiska stödåtgärder, som är en oskiljaktig del av modern krishantering, stärker unionens ställning.

På 1990-talet har den fredsbevarande verksamheten för NATO:s del blivit en verksamhetsform som utgör en byggsten i utformandet av organisationens framtid. NATO har sett över sina strukturer, sitt planeringssystem och sin beredskap och skapat multinationella snabbinsatsstyrkor som har utbildats för nya typer av uppgifter.

Förändringen inom NATO får vidare verkningar genom att NATO har blivit öppnare för samarbete med partnerskapsländerna. Tanken är att praktiskt taget alla länder i Europa skall ha beredskap för gemensamma operationer.

Programmet partnerskap för fred (PfP) har visat sig vara ett projekt som på ett grundläggande sätt formar om det politisk-militära scenariot i Europa. IFOR- och SFOR-operationerna i Bosnien har visat att modellen med partnerskap för fred fungerar i praktiken, även om de formellt inte kom till som PfP-operationer. De har gett erfarenheter med tanke på kommande uppdrag, fört med sig information och skapat positivt militärt umgänge över de tidigare delningslinjerna.

PfP-modellen är inte ännu färdig tekniskt sett och inte heller problemfri politiskt sett. För NATO-länderna är PfP en del av NATO:s anpassning, som det råder olika åsikter om. För de länder som eftersträvar medlemskap innebär PfP en möjlighet att uppfylla villkoren för medlemskapet. För andra, t.ex. Finland, är PfP en kanal för praktiskt samarbete och påverkan i krishanteringen. Jag hoppas att Ryssland mera aktivt tar del i partnerskapsverksamheten.

Med tanke på säkerheten i Europa är det viktigt att partnerskapet för fred stärks och att också Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPC) blir ett effektivt samarbetsforum.


Finland och de övriga militärt alliansfria länderna har reviderat sitt försvarstänkande och sitt försvarssystem för att kunna fullgöra sina internationella skyldigheter. Dessa kräver en ny sorts beredskap, inte enbart militär beredskap utan också samarbete mellan militära och civila myndigheter eller t.ex. att civila polisstyrkor ställs till förfogande. Vid sidan av FN:s uppdrag utgör deltagandet i partnerskapet för fred huvudlinjen i Finlands internationella satsningar. Erfarenheterna har varit positiva och visar att vi måste fortsätta att utveckla vårt kunnande när det gäller den fredsbevarande verksamheten, så att tyngdpunkten ligger på den utbildning som de nya operationerna kräver och framför allt på utvecklandet av samarbetet mellan civila och militärer. Civilsamhällets förtroende är en central fråga, och åstadkommandet av en öppen informationsatmosfär har en avgörande inverkan därpå.

Utbildningscentret i Niinisalo har redan existerat i närmare tre decennier. Där har både finländska och utländska fredsbevarare fått utbildning. Den mest synliga internationella verksamhetsformen är de kurser för militärobservatörer som har ordnats. Niinisalo har också, inom ramen för en överenskommen arbetsfördelning mellan de nordiska länderna, utbildat nordiska FN-fredsbevarare.

Utbildningscentret byggdes upp uttryckligen med tanke på FN:s traditionella fredsbevarande operationer och det har tjänat detta ändamål väl. Under det kalla krigets dagar inskränkte sig krishanteringen emellertid rätt långt till att stabilisera och befästa det som parterna i konflikten själva sinsemellan kunde komma överens om. Nu är det nödvändigt att börja utveckla Niinisalo i enlighet med de förändrade fredsbevarande uppdragen och krishanteringsuppgifterna. Möjligheterna till nordiskt samarbete i detta avseende bör utredas.

Fredsbevarande arbete och krishanteringsarbete är aldrig riskfritt. Det vet jag personligen. En fredsbevarare som tar emot internationella uppdrag måste ha detta faktum fullständigt klart för sig.

Det ligger i vårt intresse att delta i det samarbete som gäller fredsbevarande verksamhet och krishantering. Genom samarbetet eftersträvas i sista hand en förebyggande effekt, som blir allt starkare i takt med att det internationella samarbetet intensifieras. Om en våldsam kris hotar eller bryter ut, kan en internationell intervention förhindra att konflikten utvidgas samt skapa förutsättningar för politiska lösningar och återuppbyggnad.

Lagen om Finlands deltagande i fredsbevarande verksamhet slår fast villkoren för Finlands deltagande och för överlämnandet av trupper för internationella uppdrag. Den nuvarande gränsen, 2 000 soldater, motsvarar väl våra möjligheter. För närvarande har vi 1 100 fredsbevarare och observatörer ute i världen. Enligt lagen kan Finland delta i fredsbevarande verksamhet som baserar sig på beslut av FN eller OSSE och som har militära säkerhetsmål eller humanitär hjälpverksamhet som syfte. Som exempel på en omfattande fredsbevarande operation kan nämnas IFOR/SFOR, i vilken Finland utgående från samarbetet mellan regeringen och riksdagen framgångsrikt har kunnat delta inom ramen för en nordisk-polsk brigad.

Finland måste ha beredskap och förmåga att kunna delta i tillräcklig omfattning. Finland kan dock inte förväntas bära ansvar för de allra tyngsta militära operationerna, och enligt lagen deltar vi inte i egentliga militära tvångsåtgärder som syftar till att med maktmedel tvinga de tvistande parterna till en lösning. Operationen i Persiska viken är ett aktuellt exempel på militära tvångsåtgärder som den internationella gemenskapen vidtog t.o.m. med risk för ett fullskaligt krig.

Det är klart att Finland bör ha tillräckliga möjligheter att delta i den planering och det beslutsfattande som gäller operationer till vilka finländare skickas ut. När det gäller partnerskapet för fred håller detta på att utvecklas. Inom NATO däremot fattas besluten om användningen av NATO:s resurser och trupper fortfarande av medlemsländerna. Tillsammans med Sverige har vi nu fått rätt till ett jämlikt deltagande i operationer som VEU genomför på uppdrag av unionen.

Det är lika viktigt att komma ihåg att det är vi själva som i varje enskild situation i sista hand fattar beslut om att skicka ut våra trupper. Finländska soldater skickas ut på frivillig basis. Då vi ställer trupper till förfogande för FN:s beredskapssystem eller för NATO eller VEU i en sorts resursbank med tanke på planeringen av krishanteringen, förpliktar detta oss inte att delta i några operationer, utan vårt handlande utgör ett exempel på effektivt internationellt samarbete, på förhandsberedskap och på konfliktförebyggande verksamhet.


Kriget i det forna Jugoslavien var en katastrof inte bara för alla dem som bor på området, utan för hela Europa. Det faktum att det bröt ut visade också att det europeiska säkerhetssystemet är halvfärdigt och bristfälligt. Varken FN eller olika europeiska organisationer förmådde ingripa i konflikten tillräckligt effektivt och i ett tillräckligt tidigt skede. I långa tider var begränsad humanitär hjälp det enda man kunde erbjuda. I arbetet på att få ett slut på kriget och övervaka efterlevnaden av fredsavtalet, framför allt när det varit fråga om att genomföra de militära föreskrifterna i avtalet, har den internationella gemenskapen med NATO som huvudansvarig uppvisat beslutsamhet, beredskap och handlingskraft.

Läget i Kosovo visar att uppdraget inte är slutfört, utan att det forna Jugoslavien fortfarande är ett säkerhetsproblem för hela Europa. Det finns risk för att konflikten trappas upp och sprider sig till grannländerna om parternas ståndpunkter inte ändras eller det sker ett internationellt ingripande.

Europa har inte råd med ett nytt krig. Det finns ett brett utbud av mekanismer som kunde träda emellan, och i många sammanhang har en förmåga till samarbete byggts upp. Nu behövs politisk vilja och förmåga att fatta beslut. I första hand ligger ansvaret ändå hos parterna i konflikten, framför allt hos Förbundsrepubliken Jugoslavien och hos Serbien. Någon bestående lösning är omöjlig att få till stånd utan parternas medverkan. Den internationella gemenskapen kan inte ingripa i den farliga situationen utan grundliga förberedelser och en klar handlingsplan.

Hittills har Förbundsrepubliken Jugoslavien inte gått med på internationell medling eller annan intervention som Europeiska unionen har erbjudit, utan landet har velat lösa konflikten som en intern fråga. Kosovoalbanerna har inte varit villiga att delta i förhandlingarna utan den internationella gemenskapens närvaro och har också krävt att Jugoslaviens beväpnade styrkor skall avlägsna sig från området. Jugoslavien fjärmar sig och isolerar sig allt mer från internationellt samarbete i och med att de ekonomiska sanktionerna blir strängare. Landets återinträde i OSSE eller ett medlemskap i Europarådet har inte blivit mera aktuellt, vilket också har gjort det svårare att utnyttja dessa organisationer i lösandet av konflikten.

Vi har nu fått höra att de centrala parterna i konflikten, efter många försök till övertalning, har gått med på att träffas. Vi får hoppas att man på allvar försöker nå en lösning på konflikten. Parterna är medvetna om att den internationella gemenskapen är beredd att ge sitt fulla stöd för den förhandlingsprocess som nu förhoppningsvis kommer i gång.

Vid sidan av påtryckningar på den jugoslaviska regeringen koncentreras de internationella ansträngningarna på att försöka hindra att konflikten sprider sig över gränserna. Inom kort kommer man att vara tvungen att besluta om en fortsättning av FN:s fredsbevarande operation (UNPREPED) i Makedonien. Till följd av krisen i Kosovo kan stabiliteten i Makedonien komma att vara hotad på grund av Makedoniens betydande albanska minoritet. Albanien har bett om internationell hjälp för att dess gräns mot Kosovo skall kunna tryggas. Det faktum att vapen och män går över till Kosovo hotar att leda till sammandrabbningar med Jugoslaviens beväpnade styrkor.

FN:s operation borde fortsätta i Makedonien. Finland är berett att delta i den också i fortsättningen. Säkerhetsrådets permanenta medlemmar är inte eniga i denna fråga och det är inte säkert att det blir någon fortsättning. Också en operation ledd av EAPC har nämnts som ett alternativ.

Det är möjligt att man försöker stabilisera läget på den albanska sidan genom närvaro av Nato och dess bundsförvanter. VEU å sin sida försöker stärka sin rådgivande polisoperation i Albanien, där också Finland är med. VEU är också berett att stödja NATO:s aktioner i Albanien.

Den av de ledande makterna bestående kontaktgruppen har inte varit enig i fråga om påtryckningarna på Jugoslavien, utan Ryssland har ställt sig utanför de senaste besluten om ekonomiska sanktioner. Man har likväl för Jugoslaviens ledning lagt fram klara villkor och krav gällande hur den militära spänningen skall kunna lösas och ett förhandlingsresultat uppnås. En acceptabel lösning på Kosovofrågan kunde ge Jugoslavien en ny chans att åter komma med i det internationella samarbetet.


De internationella organisationernas samarbete måste vara rätlinjigt och effektivt så, att alla krafter kan koncentreras på att förhindra och lösa konflikter och följa upp läget. Det här är säkert allas gemensamma mål, och det målet uppställdes efter att det kalla kriget var till ända, under KSSE:s uppföljningskonferens i Helsingfors 1992. De internationella organisationerna och övriga aktörer måste stödja och komplettera varandra. Inbördes tävlan och ensidig strävan efter egna förmåner har fördömts gemensamt, och i stället har en säkerhet som bygger på samarbete ställts i första rummet. Både inom OSSE och den grupp som dryftar Europarådets ställning fortsätter arbetet på att försöka åstadkomma en förnuftig arbetsfördelning och ett effektivt säkerhetssystem.

Det är viktigt att få ett klart mandat för operationerna. Det får inte bli fråga om kontroversiella åtgärder, det måste handla om samarbete. Finland ser helst att det blir ett mandat av FN eller ett beslut av OSSE. Det finns visserligen ingen erfarenhet av det senare alternativet.

NATO:s partnerskap för fred är på grund av dess resurser ett naturligt alternativ i synnerhet när det är fråga om operationer som kräver större militära styrkor. Med tanke på sådana operationer försöker man bygga upp samarbetsförmågan mellan medlemmarna och de allierade. Av största vikt för åtgärdernas trovärdighet är att USA binder sig till säkerheten i Europa. Man kan likväl inte utgå ifrån att Nato:s och USA:s deltagande alltid är möjligt eller ens nödvändigt eller ändamålsenligt. Därför måste EU och VEU på grundval av Amsterdamavtalet skapa en trovärdig förmåga till krishantering. EU-VEU-mekanismen måste vara klar för användning i god tid. Ett brett internationellt samarbete behövs under alla omständigheter i alla situationer.

Ärade redaktörer,

Redaktörena har en viktig roll när det gäller att informera om internationell politik och internationella kriser. Ofta får vi, så också jag, först höra nyheterna via CNN. Ökad publicitet stärker en fredlig utveckling. Alla undersökningar på området tyder på detta. Samtidigt har redaktörerna fått en allt viktigare roll med avseende på krisernas utveckling. Parterna diskuterar med varandra via medierna, ingalunda alltid först sinsemellan. Det är viktigt att man satsar på redaktörernas yrkesskicklighet. Utrikesredaktörernas förening, som i dag fyller 15 år, utför ett viktigt arbete på detta område. Jag önskar föreningen framgång och allt gott i fortsättningen.