Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL
I EUROPAPARLAMENTET; Strasbourg 17.06.1998

Det är en stor ära för mig att få tala i Europaparlamentet. Under de decennier Europeiska unionen skapats har parlamentet ofta varit den vägvisare, vars uppfattningar har kommit att tjäna som utgångspunkt och stöd för beslut av varierande slag, också svåra sådana.

Parlamentet har sporrat medlemsstaterna att utveckla unionen i riktning mot inte enbart en ekonomisk, utan också en politisk gemenskap. Parlamentet har varit talesman för en mera demokratisk, mera öppen och mera solidarisk union. Det är med speciell värme jag minns det omfattande stöd som parlamentet för drygt fyra år sedan gav i samband med den förra utvidgningen av unionen, ett stöd som också Finland blev delaktigt av.

Om ett år står Finland i turen att axla ordförandeskapet i rådet. Vår ordförandeperiod kommer att innebära en utmaning. Många ur Europeiska unionens perspektiv centrala problemkomplex kommer att vara mogna för beslut under nästa år.

Också med tanke på dessa beslut är det av stor vikt för Finland att vi under vår ordförande-period får samarbeta så intimt som möjligt med parlamentet.


Vår världsdels historia innehåller skeden då Europas folk inte har avgjort sina egna öden. Under seklernas gång har man försökt ena Europa genom krig, tvång och allehanda allianser. Följderna har i regel varit förödande.

Den politiska och ekonomiska integration som inleddes i och med Parisfördraget har infriat förväntningarna. Resultaten av integrationen har bundit samman de europeiska folken och staterna på ett sätt som ger dem möjlighet att tillsammans bygga sin egen framtid.

Europabygget har den här gången baserat sig på frivillighet, på politisk vilja. Huruvida dessa ambitioner lyckas beror också nu på de politiska beslutsfattarnas förmåga att resonera i ett perspektiv utöver de kortsiktiga nationella intressena.

Under årtiondenas lopp har vi upprepade gånger fått konstatera att de politiska ledarna måste vara maximalt målmedvetna och djärva när trångsyntheten gör allt för att vinna terräng.


Europeiska unionen har skapats av de generationer för vilka den europeiska integrationen har varit en fråga om krig och fred. Vi måste se till att arvet efter dem inte går till spillo. Tack vare dessa vidsynta generationer har vi kunnat bygga upp ett stabilare och tryggare Europa. Freden kan aldrig betraktas som en självklarhet.

Vi bör komma ihåg att den generation som fötts efter kriget och som alltid levat under fredliga förhållanden behöver också andra motiv för unionens existens. Upprätthållandet av säkerhet och stabilitet utgör alltjämt de primära målen för integrationen. I världen av idag bör begreppet säkerhet dock ges en vidare innebörd än tidigare. Det är inte fråga enbart om militär säkerhet i traditionell bemärkelse. Hoten är numera i allt högre grad förknippade med miljörisker, svårkontrollerbara flyttningsrörelser och internationell brottslighet. Dessa problem kan inte avvärjas med vapenstyrka, utan de bör lösas med tillgripande av hela den repertoar som integrationen förfogar över.

Globaliseringen, stärkandet av den sociala dimensionen och utvecklandet av informations-samhället är några av de element som enligt min uppfattning ställer nya krav på den framtida integrationen. EU:s centrala uppgift är att försvara den europeiska samhällsmodellen, som baserar sig på socialt ansvar och solidaritet.


När min föregångare för fem år sedan var närvarande här förhandlade Finland om medlemskap i Europeiska unionen. Berlinmurens fall var upptakten till den omvandlingsprocess som alltjämt pågår. En följd av denna process är att den militära och politiska tudelningen i Europa har försvunnit. Den förra utvidgningen av EU anknöt till denna förändring.

Under hela 1990-talet har vår världsdel präglats av genomgripande förändringar. Unionens förmåga att behärska dessa förändringar kommer under de närmaste åren att mätas framför allt i anslutning till nästa utvidgning.

De central- och östeuropeiska ländernas EU-anslutning är en mångfacetterad och krävande process. Förberedelserna inför ett medlemskap kräver stora ansträngningar från ansökarländernas sida. För att kunna ta emot nya medlemmar måste unionen likaså utveckla sin politik inom olika delområden och revidera sina beslutsprocesser.


Europeiska unionen och dess förfaringssätt måste ses över. Vi har inte råd med en union som i medborgarnas ögon är ineffektiv, slösaktig, fjär och mystisk. Vi måste ärligt fråga oss själva om vi agerar i enlighet med de förväntningar som ställts på oss.

Europeiska unionen vilar på en stabil plattform, vår gemenskap bygger på gemensamma värderingar. Vi tror att det är möjligt att skapa en union som är effektiv och demokratisk, konkurrenskraftig och social, politiskt homogen och tolerant i fråga om den pluralism som kännetecknar medlemmarna.

Framför allt måste vi inse hur komplicerade de förestående utmaningarna är och att vi måste vara beredda att möta dessa utmaningar tillsammans på unionsnivå och så, att vi tar hänsyn till de olika parternas synsätt.


För närvarande debatteras frågan om inriktningen av unionens framtida utveckling. Detta beror bl.a. på det annalkande millennieskiftet. Det känns naturligt att dels blicka tillbaka på det som åstadkommits, dels begrunda vad man vill uppnå i framtiden.

Finland vill ha en stark union, eftersom en sådan har de bästa förutsättningarna att främja medlemsländernas intressen och mål. Vår välfärd baserar sig på ett stabilt Europa med närområden samt på en vidsträckt och väl fungerande marknad. Genom samarbete och integration stärker vi inte bara stabiliteten i världsdelen, utan också vår egen ställning. I vårt perspektiv är Europeiska unionen också en säkerhetsgemenskap.

Därför är vi måna om EU:s funktionsförmåga. Finland har under sin tid som medlem aktivt försökt stöda och utveckla effektiviteten i unionens beslutsprocedurer.


I och med Amsterdamfördraget kompletteras unionens grundfördrag med många för oss viktiga och positiva element. Amsterdamfördraget innebär bl.a. att öppenheten stärks och att unionens förmåga att hantera sysselsättnings- och miljöfrågorna förbättras. Vissa frågor förblev dock öppna i Amsterdam, och fördraget svarar därför tyvärr inte i alla avseenden mot de behov som gäller unionens funktionsförmåga. Det behövs därför en institutionell reform som uppfyller följande tre villkor:

För det första bör reformen fokuseras på frågor som är väsentliga med tanke på unionens funktionsförmåga. Funktionsförmågan tryggas bäst genom att man i frågor som det är ändamålsenligt att sköta på europeisk nivå utökar användningen av beslut som fattats med kvalificerad majoritet. Vi har ofta noterat att det förfarande som grundar sig på enhällighet kan utgöra ett hinder för fattandet av nödvändiga beslut. Framför allt har unionen genom detta förfarande ofta kommit att bli en trög aktör, vilket har skadat dess trovärdighet inte bara när det gällt att vara en förenande länk för medlemsstaterna, utan också i dess egenskap av internationell aktör. Ingen pelarindelning får utgöra hinder för ett effektiverat beslutsfattande.

För det andra bör de lösningar som gäller en effektivering av beslutsprocedurerna vara hållbara. De reformer som avser organen måste motsvara unionens behov, oberoende av hur många nya medlemmar som i framtiden antas och i hur många skeden detta sker.

För det tredje bör beslut om reformerna fattas i god tid före nästa utvidgning. Finland är för sin del berett att driva reformprocessen vidare så snart förutsättningarna för ett agerande är för handen. De historiska EMU-besluten har fattats och EMU inleder sin verksamhet vid ingången av nästa år. Nu gäller det att slutföra ratificeringen av Amsterdamfördraget och behandlingen av förslagen i Agenda 2000. Som läget ser ut för närvarande kan det i slutet av nästa år bli aktuellt att ta itu med den institutionella reformprocessen.


Den växande och i allt högre grad integrerade unionen är föremål för ökade förväntningar också på internationell nivå. EU är inflytelserik och den bär ansvar utanför sina egna gränser. I fråga om framför allt traditionella handelspolitiska förhandlingar har unionens förhandlingskraft varit betydande. EU:s internationella funktionsförmåga har dock inte på alla punkter stått i relation till unionens ekonomiska styrka.

För att unionen skall kunna bevaka sina intressen och göra en konstruktiv insats för lösandet av de gemensamma problemen måste den effektivera sin verksamhet inom området yttre förbindelser. Detta gäller inte minst de yttre förbindelserna inom ekonomin, ett område där uppkomsten av ett gemensamt valutaområde ytterligare accentuerar behovet att övergå till heltäckande gemenskapsförfaranden.

Också i fråga om lösandet av internationella kriser väntar man sig synligare insatser från EU:s sida. I Amsterdamfördraget ingår en passus, enligt vilken EU:s funktionsförmåga skall förbättras inom området för den militära krishanteringen. Detta motsvarar de rådande säkerhetsbehoven i Europa och är med hänsyn till EU:s nuvarande utveckling också ett realistiskt steg i utvecklandet av en gemensam försvarspolitik. När fördraget trätt i kraft borde EU ha politisk vilja att t.o.m. med militära medel ingripa i kriser. EU avses inom krishanteringen bli den aktör som förfogar över det bredaste urvalet metoder - EU har ju också ekonomiska och politiska instrument att tillgripa vid behov.


För att EU skall kunna agera i enlighet med det nya och omfattande säkerhetskonceptet krävs det ovillkorligen att unionen är funktionsduglig och att den hanterar sina yttre förbindelser i ett helhetsperspektiv.

Också de nordliga områdena ställer EU inför nya utmaningar av ovan nämnt slag. Exempelvis Finlands östgräns, dvs. gränsen mellan EU och Ryssland, utgör en av världens djupaste klyftor vad levnadsstandarden beträffar. Bortom den gränsen och inom en del andra nordliga områden finns latenta problem som vi alla har intresse av att lösa. Å andra sidan finns det inom dessa områden en enligt Europeiska mått omfattande potential som kan utnyttjas effektivt enbart med hjälp av mellanstatligt samarbete.

Det är därför viktigt att unionen skapar en nordlig dimension, med vars hjälp den kan koordinera och strukturera sina aktiviteter i norr. Som ett resultat av Barcelonakonferensen har EU under de senaste åren med framgång stärkt sin sydliga dimension. Genom den nordliga och den sydliga dimensionen kan man på ett effektivt sätt skapa stabilitet och säkerhet i EU:s närområden och samtidigt stärka unionens roll som internationell aktör.


Den europeiska integrationen har fötts ur kriget, byggts på ruiner och vuxit i en anda av samhörighet. Dess makt ligger i friheten att välja och dess styrka i de gemensamma värderingarna. Politiskt ligger integrationens förenande kraft i Europeiska unionen och dess institutioner, vilka tillsammans garanterar kontinuiteten.

Förändringens tid är inte förbi i Europa. Det politiska beslutsfattandet måste anpassa sig till de krav förändringarna medför. Men det räcker inte med enbart anpassning. Arvet från tidigare generationer och våra barns framtid förpliktar till mycket mer än så.

För ett halvt sekel sedan presenterade grundarna av Europeiska gemenskaperna visionen om det nya Europa. Den visionen har i hög grad gått i uppfyllelse. Nu behöver Europa visioner om det nya årtusendet och beslutsfattare som vågar lita på integrationens styrka.