Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI VID ÖPPNANDET
AV SYMPOSIET OM GLOBAL STYRNING, FN OCH FOLKRÄTTENS ROLL
I HELSINGFORS 27.8.1998

Det är en glädje för mig att få öppna detta symposium som är ett av Finlands bidrag till det folkrättsårtionde som FN:s generalförsamling utlyste 1989. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att jag presenterar några av mina personliga reflexioner om den roll som rätten spelar i FN:s aktiviteter när det gäller den globala styrningen.

Innan jag går in på det vill jag gärna uttrycka min tillfredsställelse med anledning av det beslut som i juli fattades i Rom om inrättandet av en internationell brottmålsdomstol. Den här processen understöddes konsekvent från finländsk sida. Vi har all orsak att hoppas att domstolen skall bli inte bara ett effektivt instrument i krigsförbrytarrättegångarna, utan också en kraftfull varning vad gäller förövandet av brott i krig.

Många av er vet kanske att jag för några år sedan arbetade för FN. I det sammanhanget hade jag tillfälle att medverka i ett av organisationens tidigare försök att sköta en uppgift som i dagens perspektiv och i dagens språkbruk kan hänföras till kategorin global styrning. Jag syftar här på Namibias framgångsrika övergång till självständighet i slutet av 1980-talet. Namibiaprocessen är ett bra exempel på FN:s möjligheter inom ramen för den globala styrningen. Namibia visar också att folkrätten kan spela en central roll i dylika samanhang. Det gläder mig alldeles speciellt att här kunna återkalla i minnet att det var den finländska delegationen i säkerhetsrådet som 1970 gjorde en historisk insats när den föreslog att man skulle be om internationella domstolens rådgivande yttrande angående den status som den sydafrikanska närvaron hade i det som då kallades Sydvästafrika. Som ni alla känner till ansåg domstolen inte bara att Sydafrikas närvaro i Namibia var olaglig, utan också att alla stater omfattades av säkerhetsrådets bindande resolutioner och alltså varken fick erkänna denna närvaro eller ge den rättslig verkan. Med andra ord accepterade internationella domstolen att FN hade ett globalt mandat, ett slags offentligträttslig funktion i enlighet med vilken FN kunde inte bara konstatera legaliteten i en viss situation, utan också accentuera sina beslut genom åtgärder som var bindande för FN:s medlemmar.

Den förpliktelse som avser icke-erkännande är givetvis bara en av de metoder FN förfogar över i handhavandet av sina uppgifter inom ramen för den globala styrningen. Efter Namibia har principen om icke-erkännande tillämpats i samband med exempelvis Iraks ockupation av Kuwait och kriget i det forna Jugoslavien. Kollektivt icke-erkännande av en situation eller bestridande av de rättsliga verkningarna av en situation är ett ypperligt redskap för FN. Det oaktat är denna metod mindre dramatisk än ekonomiska och militära åtgärder enligt kapitel VII i FN:s stadga. I motsats till de sistnämnda sanktionerna är icke-erkännandet en metod som inte drabbar oskyldiga civila - dess symboliska betydelse är däremot knappast mindre än metoder som går ut på att bojkotta handeln i ett land. Mot bakgrunden av situationen i Namibia före 1989 var icke-erkännandet en synnerligen lämplig metod när det gällde att ge kraft åt organisationens ideal och dess globala åtaganden. Metoden var dock ingalunda obeprövad ens i det skedet. Under Rhodesias långa väg mot oberoende och tillblivelsen av republiken Zimbabwe hade kollektivt icke-erkännande allt sedan 1965 varit en av FN:s metoder i den här regionen.

Det har ofta hävdats att ekonomiska sanktioner inte är tillräckligt effektiva, och faktum är att det inte finns många exempel på fall där FN:s ekonomiska bojkotter har lett till resultat motsvarande organisationens politiska strävanden. I exempelvis Irak förefaller FN snarast att ha blivit något av en fånge för sin egen politik. Det framstår som fullt klart att den ekonomiska bojkott som inleddes 1990 - och vars effekter jag personligen hade tillfälle att bevittna därpå följande år - till dags dato inte har lett till ett uppnående av de uppställda målen. Bojkotten har däremot tillfogat de mest såbara delarna av Iraks befolkning stora lidanden. Man kan likaså fråga sig om de ekonomiska åtgärderna mot Serbien-Montenegro på det hela taget har haft någon effekt när det gällt att mildra de serbiska ledarnas attityder.

Som instrument för den globala styrningen är kollektiva åtgärder inom handel och ekonomi således sannolikt användbara i endast begränsad utsträckning. Jag hävdar dock inte att dessa metoder aldrig borde tillgripas - det finns situationer där inga genomförbara alternativ står till buds. Den största synliga fördelen med åtgärder av nämnda typ är måhända symbolisk: de visar att det internationella samfundet inte ämnar låta illegala situationer pågå. Samtidigt ger de också utrymme för kraftfullare åtgärder - nämligen militära aktioner - och kan såtillvida fylla en viktig funktion i en pågående konflikt.

Å andra sidan - det visar också mina erfarenheter i Namibia - uppvägs nyttan av de negativa sanktionerna av den positiva roll som Förenta Nationerna, dess organ och medlemmar kan spela när det gäller att uppnå målen för den globala styrningen. Tillsättandet av FN:s Namibiaråd var en unik åtgärd i riktning mot en organisering av den internationella administrationen gällande ett territorium som blivit offer för en illegal de facto-regim. De få lagstiftningsakterna i sammanhanget hade kanske inte så stor konkret effekt, men den symboliska betydelsen av dem får inte undervärderas. De utgör ett utmärkt exempel på Förenta Nationernas roll i fråga om den globala styrningen. Detta är också ett exempel som kan visa sig relevant i de pågående diskussionerna om problematiken kring s.k. misslyckade stater eller i andra situationer där avsaknaden av ett effektivt och legitimt styre orsakar eller hotar att skapa humanitära faromoment. I kombination med humanitära program och andra stödprogram, bl.a. sådana som genomförs av FN-generalsekreterarens specialsändebud, kan dessa åtgärder visa sig effektivare än sanktioner då det gäller uppnåendet av FN:s mål.

Det finns förstås också andra exempel på positiv växelverkan mellan FN och folkrätten när det gäller främjandet av mål inom ramen för den globala styrningen. En situation jag kommer att tänka på är hanteringen av den långvariga gränsdispyten mellan Libyen och Tchad angående den s.k. Aouzouremsan. I det här fallet förde de två staterna sin konflikt till internationella domstolen. Demarkationslinjen drogs upp i enlighet med domstolens beslut år 1994 och detta skedde under säkerhetsrådets och generalsekreterarens överinseende. Också denna händelse var en innovativ procedur där FN kom att bli aktören som genomförde den juridiska lösningen i en konflikt präglad av militära och strategiska övertoner.

Som ni alla väl känner till finns det ett växelspel mellan FN och folkrätten också inom andra sektorer än i samband med påtryckningar som avser kollektiv säkerhet. FN har bl.a. stått för en imponerande insats när det gäller kodifierigen och det progressiva utvecklandet av folkrätten. De utdragna förhandlingar som sent omsider ledde till att FN:s havsrättskonvention kunde träda i kraft 1994 är ett måhända mindre sensationellt, men nog så konkret exempel på FN:s arbete inom den globala styrningen. Förhandlingarna resulterade i en omfattande samling regler och principer och till inrättandet av en internationell administration. Arrangemanget har alla tänkbara utsikter att bli en genuint global "grundlag" gällande haven. För knappt två månader sedan kunde vi bevittna hur förhandlingarna om inrättandet av en internationell brottmålsdomstol fick en framgångsrik utgång. Detta organ kommer i sinom tid att ersätta de nuvarande ad hoc-tribunalerna för krigsförbrytelser. Ett mycket viktigt steg har tagits för säkerställandet av att de individer - politiker, soldater etc. - som är ansvariga för grymheter och illdåd i samband med internationella eller interna konflikter ställs inför rätta. Det här kommer dessutom att kunna åstadkommas genom en internationell procedur som är fri från den belastning som anklagelserna gällande retroaktivitet, selektivitet och "segerns rätt" ibland har utgjort vid tidigare försök att tillämpa internationell straffrätt. Inte heller får vi undervärdera den nya domstolens betydelse då det gäller bekräftandet av vissa principiella aspekter: inrättandet av domstolen innebär en tydlig signal om att det, trots ett i övrigt fragmentariskt internationellt system, förvisso existerar ett visst samförstånd om de fundamentala värderingarna.

I detta sammanhang önskar jag betona den allt större roll som värnandet om de mänskliga rättigheterna har kommit att spela inom FN. Enligt min uppfattning bör internationella standarder gällande de mänskliga rättigheterna fortfarande och i ökande omfattning genomföras på både nationell och internationell nivå. FN kan härvid erbjuda ett kraftfullt stöd genom att integrera de mänskliga rättigheterna i alla aspekter av sitt arbete. Likaså är det önskvärt att medborgarsamhällena i högre grad börjar medverka i de FN-aktiviteter som avser den globala styrningen.

Inte sällan utsätts FN för skarp kritik. Det hävdas att organisationen inte har ett funktionellt ändamål och att den är alltför byråkratisk, ineffektiv, elitistisk och utopisk för att man skall kunna förhålla sig seriöst till den. Oberoende av sanningshalten i den här kritiken, utgör generalsekreterarens reformförslag ett viktigt steg mot hanteringen av de problem som FN har konfronterats med.

Likaså måste folkrätten ta hänsyn till den internationella politikens föränderliga karaktär. Båda dessa element måste vara mer lyhörda för de folk, grupper och intressen som hittills har haft alltför litet att säga till om när det gällt beslutsstrukturerna inom den offentliga diplomatin. Man har, som jag påpekade här tidigare, i varje fall gjort enorma framsteg under FN:s folkrättstionde, som ju löper ut nästa år. Den internationella brottmålsdomstolens arm kommer att vara lång nog för att sträcka sig över suveränitetens gränser. Frågor som gäller de mänskliga rättigheterna och miljöproblemen har blivit synnerligen viktiga i FN:s arbete. De utgår från uppfattningen om ett globalt förvaltningssystem och en global styrning. Oberoende av hur stort behovet är att tillämpa subsidiaritetsprincipen i förhållande till FN och den klassiska folkrätt som är förbunden därmed, finns det inget substitut för en enda regelsamling som uppfattar de mänskliga samhällena som en genuin världsstad. Detta är det fastställda ändamålet för FN och det underförstådda antagandet bakom varje plan för global styrning.

Jag önskar detta symposium all framgång.