Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL
VID FINSKA MISSIONSSÄLLSKAPETS 140-ÅRSJUBILEUM DEN 17 JANUARI 1999

"KRISTENDOMENS OCH MISSIONSARBETETS ROLL I SKAPANDET AV NATIONELL ENIGHET –
VAD NAMIBIAS EXEMPEL LÄR OSS"

För varje stat är nationell enighet en förutsättning för framgång. Enigheten garanterar att medborgarna upplever att de hör till samma land oberoende av sin politiska, etniska eller religiösa bakgrund. Särskilt viktigt är det att måna om den nationella enigheten när nationen genomlever stora förändringar eller konflikter. Enighet behövs när man bygger upp ett fredligt liv efter en våldsam konflikt. Vårt eget lands historia är ett bra exempel på detta.

Enighet har i många länder skapats genom att medborgarna garanterats jämlik och demokratisk rätt till deltagande, genom tryggande av minoriteternas ställning och genom att man sökt rättvisa lösningar i fråga om medborgarnas utkomst. Det är allt annat än ett enkelt arbete. Djupa konflikter som delat en nation tar årtionden att överbrygga.

När man vill skapa nationell enighet måste man också skärskåda de värden som samhället grundar sig på. Även om moderna stater strävar till att vara neutrala i fråga om religion, är de religiösa värden som majoriteten av folket har tillägnat sig av central betydelse för hela samhällslivet. Svaren på livets stora frågor om födelse och död, människans värde och samlevnadens mening, finner människorna ofta i religionen.

Religionen kan också vara en splittrande faktor. I religionens och kristendomens namn har det också rivits upp och krigats. Vår kontinents historia är full av religionskrig och krig som förts i religionens namn. I vår närmaste historia har också problemen i Nordirland och på Balkan anknytning till religiösa konflikter.

I västvärldens demokratier intar kristendomen en central roll som formare av hela kontinentens värdebas. Majoriteten av européerna bekänner sig till den kristna tron och kristna värden avspeglar sig fortfarande på många sätt i vår livsform. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ingår religionsfrihet som en av de grundläggande friheterna, som något som staterna förutsätts måna om och främja. Religionsfriheten innefattar rätten att välja religion, att förkunna och sprida den, att byta religion samt att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra. Religionsfriheten omfattar alltså också rätten att bedriva missionsarbete.

Kristendomens historia i Europa och också hos oss är samtidigt det kristna missionsarbetets historia. Genom missionsarbetet kom kristendomen till Europa och vårt land.

Det finska missionsarbetets historia är en viktig del av Finlands historia. Grundandet av Finska Missionssällskapet inföll under det nationella uppvaknandets årtionden under förra seklet. I Missionssällskapets konstituerande möte 1859 deltog flera bemärkta personer ur vår historia, bland dem Elias Lönnrot och Zacharias Topelius.

I storfurstendömet Finland, ekonomiskt sett en fattig region, erbjöd missionsarbetet en kanal som innebar internationella kontakter och internationellt ansvar och som stöddes av väckelserörelserna och folket. Den var och är samtidigt både en djupt kristen och en mycket social verksamhet.


Kyrkornas betydelse betonas när de förkunnar och också verkar enligt sin förkunnelse. Finska Missionssällskapets verksamhet har i vid bemärkelse grundat sig på strävan att söka människans bästa, inte bara genom predikan om frälsning, utan också genom att skapa människovärdiga förhållanden inom sina verksamhetsområden. Vi minns Missionssällskapets starka både andliga och materiella stöd för Namibias frigörelseprocess och Missionssällskapets kraftiga ställningstaganden i antiapartheidkampanjen i Finland. Ställningstagandena delade åsikterna också inom kyrkan, men de var förankrade i den kristna etiken och grundvalen för de mänskliga rättigheter och man minns dem med tacksamhet.

Missionssällskapets arbete i Namibia har ända från början bestått i medling. Stamhövdingarna sökte stöd hos missionärerna mot hotet från kolonialherrarna. Martti Rautanen medlade både mellan Ovambokungarna och mellan dessa kungar och de tyska kolonialherrarna. Han lyckades kryssa så skickligt att man i norr förskonades från tyskarnas underkuvningspolitik, som i Namibias mellersta och södra delar ledde till att ca 80 000 herero och nama dödades, till att betesmarker övertogs av vita kolonister och till en kraftig försämring av levnadsförhållandena för de överlevande. Det blev tid för undervisning, hälsovård och utveckling av grundstrukturerna för ett människovärdigt liv.

Det var viktigt att folket nu i högre grad än tidigare kunde bestämma över sitt eget liv, använda sitt eget språk och få utbildning av egna lärare. Missionärerna betonade stamidentitetens och modersmålets betydelse. De besläktade språken ndonga och kwanyama fick till exempel var sin bibel och var sitt skriftspråk. Samtidigt byggdes det också broar mellan stammarna. Redan under missionsverksamhetens första årtionden i Namibia upphörde plundrings- och krigstågen mellan stammarna, naturligtvis till en del som en följd av det gemensamma yttre hotet.

Den nationella enigheten byggdes inom Namibias kyrkor upp också under den tid då landet i enlighet med den sydafrikanska apartheidpolitiken formellt var indelat i självständiga hemländer och det byggdes skilda bostadsområden för varje befolkningsgrupp i städerna.

En stor del av tjänstemännen i det självständiga Namibias centrala förvaltning är före detta elever till Missionssällskapets präster och lärare och hälsovårds- och tekniska personal. Många av dem är med oss här i salen. Fröet till frihet och självständighet såddes hos den unga generationen genom utbildning och undervisning. Under frihetskampen kom många unga namibier, både i landet och i exil, med tacksamhet ihåg de personer, tillsammans med vilka de i tiden beträdde den gemensamma vägen.

Jag fick personligen uppleva frukterna av Finska Missionssällskapets arbete när jag från och med 1977 först tjänstgjorde som FN-kommissarie i Namibia och senare som FN:s generalsekreterares specialsändebud. Det var lätt att kommunicera med namibierna. Samtalen inlddes behändigt på afrikanskt vis genom att svara på frågor om vad som hörs från Marja Väisälä, hur Kirsti och Mikko Ihamäki mår, var Lahja Lehtonen eller Ulla Nenonen numera finns. Själv kunde jag fråga hur biskopen Leonard Auala och biskopinnan Aila Auala mår, hur biskop Kleopas Dumen har det och om Nickey Iyambo har hälsan.

Kyrkorna spelade en viktig roll politiskt, men också psykologiskt i och med att de främjade den nationella enigheten under brytningstiden. Kyrkorna upprätthöll folkets moraliska ryggrad. På många sätt ingjöt de också hopp och mod i namibier både i hemlandet och i exil. Kyrkorna syntes också i viktiga sammanhang: i FN, i Lutherska Världsförbundet, i Kyrkornas Världsråd och genom besök hos olika regeringar. Informationen löpte också inom landet. Censur och förföljelse kunde inte täppa till informationskanalerna.

När FN:s resolution 435 verkställdes för nio år sedan, i mars 1989 och fram till mars 1990 då landet blev självständigt, innehade kyrkorna en central roll. De stödde och följde med UNTAG-kårens arbete överallt, den följde med de politiska partiernas verksamhet, de tog emot och tog hand om exilnamibierna som kunde återvända till hemlandet efter den långa frihetskampen. Kyrkorna ordnade med mat och husrum och medlade så att familjerna kunde återförenas.

Kyrkan var också ett viktigt samarbetsorgan när jag arbetade som specialsändebud för FN:s generalsekreterare. Tillsammans med biskop Kleopas Dumen stängde vi in oss i en bastu i Ovamboland för att diskutera kyrkans och dess medlemmars inställning till sjävständighetsprocessens olika alternativ, eftersom vi inte kunde förhandla någon annanstans utan tredje parters närvaro. Där under bastubadandet, fattades viktiga beslut. Finska Missionssällskapet kunde sedan samtidigt informeras om det aktuella läget i de väsentliga frågorna.


Namibia står Finland särskilt nära trots det stora avståndet. Vi gläder oss över att Namibia nu är en suverän nation bland andra nationer. Namibia inledde nyss sin tvåårsperiod som medlem i FN:s säkerhetsråd och Namibias utrikesminister Theo-Ben Guriab har valts till ordförande för FN:s 54 generalförsamling. Finland har mångsidiga och okomplicerade kontakter på många nivåer med Namibia. Vi fortsätter att utveckla kontakterna och vi riktar vår tacksamhet till detta samarbetes grundare och det 140-åriga missionsarbete som Finska Missionssällskapet har bedrivit i Namibia.

Missionssällskapet skulle inte vara någonting utan sina medarbetare och deras familjer. Många är de kappsäcksbarn, nu verksamma inom det finska samhället och i internationella uppgifter, som har tillbringat en del av sina ungdomsår i Namibia eller på andra missionsfält. Många av dem deltar i dag i utvecklandet av våra internationella relationer. Missionssyföreningar i hela landet kan glädja sig över att det 140-åriga Finska Missionssällskapet fortfarande är verksamt och handlingskraftigt, över att dess arbete har burit frukt och berikat också våra liv.


Vad lär oss då Namibia om missionsarbetets och kristendomens roll i skapandet av nationell enighet? Naturligtvis kan namibierna själva bäst bedöma den frågan. Vi finländare kan kanske bedöma utvecklingen i ljuset av vår egen tradition och våra egna erfarenheter.

Det finska missionsarbetet och dess kristendomstolkning blev i Namibia kända för att inte vara kopplade till en kolonialmakt. Förkunnelsen och det sociala arbetet samt fostringsarbetet var mycket nära knutna till varandra. På den finska missionsstationen fanns utöver kyrkan en skola för pojkar och flickor och en klinik. Alla fick delta i undervisningen. När den sydafrikanska utbildningspolitiken uteslöt begåvade namibier från den högre undervisningen, var särskilt Oshigambo-läroverket av stor betydelse för skapandet av den nationella enigheten. I läroverket undervisades i alla ämnen och skolan förberedde eleverna för högre utbildning. Samtidigt fostrade den nationella ledare.

Man får intrycket att de finska missionärerna i Namibia öst ur vår tradition och använt sig av samma material som det, med vars tillhjälp det demokratiska och självständiga Finland byggts, och tillämpat det i sin verksamhet. Kristendomen lade grunden för en jämlik behandling av alla människor. Den fördömde apartheidpolitiken. Den skapade också målsättningar för ett rättvist och fredligt liv. I praktiken skapade folkbildningen och hälsovården förutsättningar för ett folkstyrt samhällsliv och demokrati.

Under de senaste decennierna har det också förts en kritisk diskussion om missionsarbetet och kyrkornas verksamhet. I efterskott har det också riktats kritik mot att man under vissa tider sökte samarbete med Sydafrikas illegala adminstration. Det är dock viktigt att minnas att verksamheten inte kan bedömas som ett separat fenomen utan koppling den rådande situationen. Den speglar också det omgivande samhället. Jag har alltid uppskattat att missionärerna trots alla svårigheter, som t.ex. sprängningen av tryckerierna, målmedvetet har varit närvarande i namibiernas vardag. De riskerade ofta sina liv och sin verksamhet när de skyddade den lokala befolkningen mot den illegala administrationens godtycke. Så har man på ett hållbart sätt stärkt nationens enighet.


Namibia är i dag en självständig stat, som trots många svårigheter är ett sporrande exempel i södra Afrika. Det centrala är landets fredliga utveckling och strävan till försoning och nationell enighet.

Namibia har blivit ett exempel på fungerande demokrati i Afrika. Det råder politisk yttrandefrihet i landet och landet har valt en i politiskt, samhälleligt och ekonomiskt hänseende jämförelsevis stabil väg i en tid då den globala ekonomiska krisen, osäkerheten och de andliga värdenas gungning känns av också i denna världsdel. De fortsatta oroliga förhållandena och krigen i Angola och Kongo känns av också i Namibia. Det internationella samfundet och kyrkorna borde effektivera sina åtgärder för att åstadkomma fred i området.

När Namibia blivit självständigt betonades försoningens betydelse för åstadkommandet av nationell enighet. Kyrkorna kan med rätta säga att begreppen försoning och förlikning hör till kyrkans centrala terminologi. Även om kyrkan betonar försoningen mellan Gud och människan, betonar kyrkan tillsammans med den världsliga statsmakten också försoningen mellan människor, befolkningsgrupper, raser och folk.

Just i försoningen och förlikningen utkristalliseras det budskap som kristendomen och missionsarbetet har till nationer som söker inre enighet.