Översättning

TAL AV REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI
VID INTERNATIONELLA DOMSTOLEN I HAAG 20.1.1999

Jag vill tacka för att jag getts möjlighet att tala här vid den internationella rättskipningens källor, inför Internationella domstolen.

Jag har också glädjen att tala till er vid en tidpunkt då den internationella rättsordningen helt tydligt håller på att stärkas. En sådan utveckling avspeglar sig redan i Internationella domstolens egen verksamhet. De fall som domstolen har uppe till behandling visar på staternas intresse och vilja att låta domstolen lösa deras tvister. Sedan det kalla kriget upphörde har staterna i ökande grad varit beredda att låta sina internationella tvister avgöras på rättslig väg.

Beredskapen att lösa internationella tvister på juridisk väg kunde likväl vara avsevärt större än vad som nu är fallet. För detta krävs t.ex. att Internationella domstolens jurisdiktion erkänns i större utsträckning, utan något särskilt avtal. Det vore önskvärt att fler stater visade förtroende för domstolens arbete genom att underkasta sig dess tvingande jurisdiktion genom en ensidig förklaring. Det är med tillfredsställelse jag nämner att Finland avgav en sådan förklaring för många år sedan. Finland har av tradition stött domstolen i dess viktiga uppgift.

De senaste årens positiva utveckling inom folkrätten har varit uppmuntrande - vi firar ju som bäst FN:s folkrättsårtionde. Denna utveckling har dock tydligt visat att domstolens till buds stående resurser är otillräckliga i förhållande till den ökade arbetsbördan. Jag har med intresse noterat domstolens svar på FN:s generalförsamlings resolution (52/161) av den 15 december 1997, där domstolen ombads framföra kommentarer och iakttagelser i fråga om de följder som det ökade antalet fall har på domstolens verksamhet. I sitt svar är domstolen, med fog, bekymrad över att så knappa medel ställts till dess förfogande för skötseln av uppgiften som FN:s juridiska huvudorgan. Som en följd av den länge önskade utvidgningen av verksamheten bör det också säkerställas att domstolen har de behövliga resurserna för att kunna svara på de utmaningar som en effektiv rättskipning innebär. Det är naturligtvis domstolens skyldighet att behandla och avgöra alla rättsfall med samma noggrannhet och yrkesskicklighet.

Till den positiva utvecklingen kan också räknas det faktum att man känner till och erkänner domstolens arbete och grunderna för dess avgöranden i större utsträckning än tidigare, detta tack vare de nya möjligheter som informationssamhället erbjuder. Via domstolens Internetsidor får folk världen över utan dröjsmål information om domstolens arbete och avgöranden.

Under de senaste åren har det framförts tankar på en eventuell revidering av domstolens behörighet. I sak är behörigheten tillräckligt omfattande för behandlingen av alla slags folkrättsliga tvister. Däremot kunde domstolens procedurer i fråga om delaktigheten i tvistemål utvecklas, men detta förutsätter inte nödvändigtvis en formell ändring av domstolens stadga. Jag hänvisar här till förfarandet med rådgivande yttranden. Som ofta har framhållits är organisationens sekretariat, som generalsekreteraren företräder, det enda av FN:s huvudorgan som inte har rätt att be domstolen om rådgivande yttranden. Enighet har dock inte nåtts om en koppling av generalsekreteraren till yttrandeprocessen. Enligt min mening är det fortfarande skäl att allvarligt överväga frågan, i synnerhet med tanke på domstolens allt viktigare roll i arbetet för internationell fred och säkerhet.

Man kunde också tänka sig att ge domstolen en ännu mera omfattande behörighet genom att utvidga rätten att inbegära rådgivande yttranden till att gälla de stater som har godkänt domstolens stadga. Ett sådant rådgivande yttrande skulle heller inte vara bindande, men väl erbjuda en auktoritativ folkrättslig tolkning av det aktuella fallet.

Under årens lopp har det förts åtskilliga diskussioner om "politiska" och "juridiska" tvister i Internationella domstolen. Domstolens uppgift är naturligtvis inte att behandla "politiska" tvister. Det typiska för internationella relationer är ändå att "juridiska" tvister inbegriper "politiska" aspekter. Därför har domstolen en svår och viktig uppgift i att bedöma om de omtvistade frågorna i anknytning till ett enskilt fall är i så hög grad juridiska att domstolen har behörighet att behandla fallet. Det är domstolen själv som avgör sin behörighet. Å andra sidan är dess beslut också föremål för de tvistande parternas kritiska uppmärksamhet. Domstolen har ändå klarat av att sköta sin uppgift självständigt och oberoende, i överensstämmelse med Förenta Nationernas och domstolens stadgor. Precis som andra domstolars avgöranden kan också Internationella domstolens beslut både risas och rosas, men domstolens obestridliga sakkunskap och yrkesskicklighet har garanterat den aktning världen över.

Viktig är också frågan om Internationella domstolens ställning som Förenta Nationernas "konstitutionsdomstol". I Ert anförande inför FN:s generalförsamling den 27 oktober 1998 nämnde Ni, ärade President i Internationella domstolen, att domstolen har verkat som det högsta tolkande organet visavi Förenta Nationernas stadga. Domstolen har vid flera tillfällen träffat avgöranden som inneburit tolkning av stadgan, och frågor av detta slag är också för närvarande föremål för behandling i domstolen.

Särskilt utmanande är de ärenden där domstolen kan bli tvungen att bedöma behörighetsförhållandena mellan Förenta Nationernas huvudorgan. I Ert anförande påpekade Ni att domstolen när den avgör juridiska frågor måste stå utanför Förenta Nationernas och dess medlemsstaters politiska inflytande. Jag kan helt och fullt instämma i denna slutsats.

Internationella domstolen är inte det enda existerande internationella rättskipande organet, tvärtom. Under de senaste åren har det inrättats flera nya domstolar. En del av dem, t.ex. Internationella havsrättsdomstolen, behandlar ärenden som också Internationella domstolen kan ta upp till behandling. Andra domstolar åter behandlar ärenden som Internationella domstolen inte kan avgöra; sådana domstolar är de brottmålsdomstolar som inrättats med tanke på det tidigare Jugoslavien och Rwanda samt den nyligen inrättade Internationella brottmålsdomstolen.

I diskussionen om fredliga lösningar på tvister har det ofta framförts att ytterligare mekanismer för lösandet av tvister inte bör skapas om inte ens de redan existerande metoderna används i tillräcklig utsträckning. Motargumentet har varit att det bör finnas ett brett utbud av medel och metoder för att så många stater som möjligt skall kunna hitta en lämplig metod för lösning av sina tvister.

I idealsamhället skulle det kanske inte behövas domstolar, och åtminstone inte straffrättslig rättskipning. Dagens internationella samfund står åtminstone långt från denna utopi. Det behövs tvärtom olika procedurer och även rättsliga mekanismer för att svara på de praktiska utmaningarna. Antagandet av Internationella brottmålsdomstolens stadga i Rom i somras var den senaste tidens viktigaste steg inom utvecklandet av folkrätten.

Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, precis som rättskipningen i de domstolar som inrättats med tanke på det tidigare Jugoslavien och Rwanda, inriktar sig på individer, inte stater. Bakom all statlig verksamhet finns alltid en eller flera individer som kan anses ansvara för följderna av verksamheten. För sådan verksamhet svarar man, och kommer också i fortsättningen att svara, inför de internationella brottmålsdomstolarna.

Men också staten bär ansvar för sin verksamhet. Av tradition har just staten rättigheter och skyldigheter gentemot andra stater. Staten skall också respektera de mänskliga rättigheterna och de grundläggande principerna för den humanitära rätten när det gäller de egna medborgarna.

Under de senaste åren har problemet likväl allt oftare varit att staten har misslyckats på ett sådant sätt att den själv och alla dess institutioner har kollapsat eller fallit sönder. Den lag och allmänna ordning som staten upprätthållit har ersatts av kaos, strider mellan konkurrerande intressen och etniska grupper, ibland t.o.m. krig. Människor lider och människor dör. Andra stater eller internationella organisationer har inte alltid rätt att ingripa ens när det handlar om en humanitär katastrof. Förenta Nationernas säkerhetsråd kan besluta om åtgärder, men meningarna har varit delade i fråga om den juridiska grunden för tillämpningen av FN-stadgan i de fall då situationen inte passat in i det traditionella mönstret för internationella tvister.

Av i synnerhet politiska orsaker, som inte alltid är globala, har folkrätten hittills inte lyckats erbjuda tillräckliga medel för lösandet av sådana situationer. På tröskeln till det nya årtusendet bör vi vara lika innovativa som folkrättsexperterna var i denna stad för hundra år sedan, vid den första internationella fredskonferensen i Haag. Det finns ett klart behov av att utreda möjligheterna att utveckla förutsättningarna och grunderna för sådant humanitärt ingripande som syftar till att effektivare än för närvarande förebygga och lindra mänskligt lidande. Det internationella samfundet får inte längre hjälplöst agera åskådare och vittne till mänskliga katastrofer.

Det internationella samfundet har inte heller på långt när fullt ut realiserat staternas ömsesidiga ansvar då det gäller att lösa sina tvister med fredliga medel. Kravet på alla parters samtycke till lösandet av tvister innebär ett effektivt sätt för en stat att undvika att tvisten behandlas vid denna domstol. Varje medlem av det internationella samfundet bör med eftertryck uppmanas att t.ex. godkänna Internationella domstolens behörighet på det sätt dennas stadga anger.

Nya domstolar bör närmast ses som komplement till de gamla och inte som överlappningar. De innebär betydande steg i utvecklandet av institutionella ramar för folkrätten.

Att antalet internationella domstolar ökar kan också vara förenat med andra positiva aspekter. Som en följd av de nya domstolarna sprids t.ex. kunskapen om folkrättens innehåll och möjligheter bättre än tidigare. Folkrättsexperterna har om de arbetar vid domstolarna större möjligheter att göra folkrättsbestämmelserna kända för den stora allmänheten.

Efter andra världskriget har det skett en avsevärd utveckling också på det regionala planet. Europeiska gemenskapernas domstol och den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna - två instanser som är särskilt betydelsefulla för Finland - har i sitt arbete för medlemsstaternas gemensamma intressen lyckats överskrida de traditionella suveränitetsgränserna. Detta har ännu inte skett i samma mån på det globala planet.

Den senaste tidens utveckling i fråga om de politiska relationerna har bidragit till ett ökat accepterande av de internationella domstolarnas behörighet. Allmänt taget råder det i världen nu en samarbetsanda där man tidigare levde sida vid sida. Detta avspeglar sig också i staternas beredvillighet att föra sina tvister till Internationella domstolen för behandling. Tvistande parter har i allt högre grad sett det som förenligt med sina intressen att låta ett utomstående organ lösa problemen. En stats ovilja att erkänna Internationella domstolens behörighet är alltid en besvikelse. I detta sammanhang kan jag ändå med tillfredsställelse konstatera att tvistande parter oftare än förut har samtyckt till en domstolsbehandling av sina tvister.

Det är också skäl att understryka att det i relationerna mellan parterna i en tvist inte skall ses som en fientlig handling om tvisten förs till domstol. Detta har ofta betonats i internationella sammanhang men inte alltid insetts i faktiska konfliktsituationer. Artikel 36 i Förenta Nationernas stadga klarlägger dock saken. Enligt denna artikel bör tvister av juridisk karaktär föras till Internationella domstolen för behandling.

Som ett gott exempel på Finlands deltagande i Internationella domstolens verksamhet kan nämnas det initiativ vi tog 1970. Finland föreslog för Förenta Nationernas säkerhetsråd att Internationella domstolen skulle ombes avge ett rådgivande yttrande om Sydafrikas närvaro i det dåvarande Sydvästafrika.

Som vi vet ansåg domstolen i sitt rådgivande yttrande 1971 att Sydafrikas närvaro i Namibia var olaglig och att staterna var skyldiga att inte erkänna denna närvaro eller ge den rättsverkan. Domstolens yttrande angav vägen för den utveckling som senare ledde till Namibias självständighet. Som tjänsteman vid Förenta Nationerna hade jag möjlighet att övervaka självständighetsprocessen i Namibia, och jag kunde utgående från mina personliga erfarenheter också inse vilken betydelse domstolens yttrande hade för lösningen av Namibiafrågan.

Internationella domstolens rättspraxis har i hög grad främjat folkrättens ställning och prestige inom de internationella relationerna. Det är också allmänt känt att domstolens inflytande i praktiken sträcker sig utanför de formella gränserna för dess behörighet. Detta beror på den uppskattning och det inflytande domstolen åtnjuter världen över.

Frågan om en effektivering av den internationella rättskipningen har behandlats intensivt under det gångna folkrättsårtiondet, som Förenta Nationernas generalförsamling fattade beslut om 1989. Inrättandet av internationella brottmålsdomstolar har inte bara inneburit ett avsevärt framsteg inom skipandet av rättvisa, utan det avspeglar också ett världssamvete som bygger på nationernas gemensamma värderingar. Inom några månader kommer frågor i anknytning till detta också att diskuteras vid hundraårsjubileet med anledning av den första internationella fredskonferensen i Haag 1899. De behov som nästa årtusende för med sig innebär också en utmaning för tillämparna av folkrätten.

Inom utvecklandet av folkrätten har folkrättens kodifiering och de internationella överenskommelserna av tradition haft en viktig ställning. I dagens komplexa värld blir det dock allt svårare att med hjälp av internationell reglering uttömmande täcka all mellanstatlig verksamhet och alla därtill anknytande fenomen. Detta innebär en växande utmaning för de internationella domstolarna i deras tolkning och tillämpning av folkrätten. Internationella domstolen har en central ställning i detta arbete, och för att kunna fylla sin viktiga uppgift behöver den stöd av alla medlemmar i det internationella samfundet.