REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI VID
TIDNINGEN KALEVAS
100-ÅRSJUBILEUM I ULEÅBORG DEN 24 SEPTEMBER 1999
Jag vill gärna inleda
med några personliga minnesbilder som ansluter till
tidningen Kaleva. Efter det att min familj flyttade
till Uleåborg var Kaleva den tidning som hörde till
vårt dagliga liv.
För att ett
läsarförhållande skulle utvecklas var det viktigt
att det började växa fram ett nära förhållande
mellan mina egna handlingar och erfarenheter och
nyheterna i tidningen. Orsaken till detta var
idrotten och framför allt korgbollen. Själv kunde
jag knappast vänta mig att förekomma i Kalevas
spalter, eftersom materialförvaltarna sällan blev
hjältar. Däremot förekom mina spelare regelbundet
i Kalevas sportnyheter, eftersom Ynnis lag just då
första gången flyttades upp i Finlandsserien.
Det var närmast under
gymnasieåren i Oulun Lyseo som intresset vaknade
också för kunskapsinhämtande. Nyheterna,
artiklarna i olika specialämnen och kåserierna
förmedlade information om händelser både i den
närmaste omgivningen och de mera avlägsna hörnen
av världen. Man kan säga att Kaleva var av stor
betydelse för min internationaliseringprocess.
Tidningen var ju redan då utförlig och fördomsfri
i sin behandling av internationella ämnen.
Artiklarna inspirerade mig till att börja följa
också den internationella pressen. Till exempel The
Observer hamnade på det sättet på min
veckoinköpslista.
En viss tröst för
den skrala publicitet som kom mig till del under
idrottsåren fick jag 1959 då jag utexaminerades
från institutet för lärarutbildning. Då ståtade
mitt namn i Kaleva överst på listan över de
utexaminerade. För säkerhets skull måste jag här
tillägga att listan återgav namnen i alfabetisk
ordning och inte i rangordning enligt betyg.
Också senare har mitt
namn veterligen förekommit i Kaleva, men i
sammanhang som må lämnas utanför detta anförande.
Den finländska
pressen har alltid varit – och är fortfarande
– en viktig faktor inte bara i den enskilda
människans liv utan också i hela samhällets
utveckling. Tidningarna har både återspeglat och
påverkat tiden.
Tidningarnas
samhälleliga betydelse inleddes med att de lyfte
fram sociala missförhållanden och på olika sätt
ställde sig på de förtrycktas sida. I Finland
skedde detta i mitten av förra seklet, när
tidningarna vid sidan om folkbildningssträvandena
började kämpa för den finskspråkiga befolkningens
och det finska språkets ställning. Då Kaleva för
hundra år sedan såg dagens ljus kan också den
händelsen hänföras till detta skede. Först valde
man språk och sedan tidning. Dagstidningarnas
innehåll och karaktär blev starkt ideologiska.
Målet var inte att underhålla eller att vädja till
känslor utan att utveckla medborgarnas tänkande.
Efter sekelskiftet
blev tidningarna mer öppet politiska i och med det
moderna partiväsendets tillkomst. Först valde man
parti och sedan tidning. Skillnaderna mellan
tidningarna var lika stora som de ideologiska
skillnaderna i samhället i allmänhet. Tidningarna
deltog i motståndet under ofärdsåren, i
självständighetsprocessen och i inbördeskriget, i
författningskampen och laglighetskampen. Till sin
natur var tidningarna alltså i grunden kämpande
organ. Tidningspressen har sedan dess varit en del av
fundamentet för av den finländska demokratin och
senare det finländska välfärdssamhället. Den fria
pressen var och är fortfarande ett stöd och en
garanti för en demokrati präglad av humanism.
De partipolitiska
landskapstidningarnas tid som dominerande media är
förbi. I flera fall började den ideologiska färgen
blekna redan före krigen. I Kalevas fall skedde
övergången till obundenhet strax efter kriget. En
del av de ledande regionala tidningarna har frigjort
sig från partibundenheten först på senaste tid. Nu
tycks det nästan vara regel att i varje landskap
bara en tidning, som är obunden eller oavhängig,
överlevt i konkurrensen och att denna tidning
småningom har trängt undan sina konkurrenter. I dag
väljer man alltså först boningsort, varpå
tidningen följer med s.a.s. på köpet.
Utvecklingen är
naturligtvis en följd av att de sociala skillnaderna
och samtidigt också åsiktsskillnaderna har
utjämnats. Men det har säkert också rört sig om
ett tvång som skapats av konkurrenssituationen: för
att kunna godkännas av alla invånare i regionen kan
den dominerande tidningen inte vara alltför
kontroversiell. Dagstidningarnas nästan enda tydliga
och utsagda ideologi är numera just
landskapsförankringen.
Tidigare, när
konkurrensen mellan tidningarna ledde till att
förlorarna torkade bort eller till och med gav upp,
uttalades ofta oro för att pressen skulle bli för
ensidig och att den brokiga mångfalden av åsikter
skulle blekna. Att en sådan diskussion
överhuvudtaget fördes var ett uttryck för den
viktiga roll som dagstidningarna spelade i det
finländska samhället. Det förväntades mycket av
dagstidningarna. De skulle lyfta fram olika åsikter
och synsätt. Man väntade sig att de förutom att de
övervakade makthavarna också skulle övervaka
varandra.
Är tiden i dag förbi
för en sådan diskussion? Hörde reflektionerna
över pressens roll och tidningarnas innehåll endast
till den slutna ekonomins era? Själv är jag inte av
den åsikten. I vårt nuvarande mediesamhälle är
behovet av en sådan diskussion egentligen mycket
större.
Den finländska
pressen och särskilt landskapstidningarna har under
de senaste åren formats av marknadskrafternas ökade
inflytande och den tilltagande konkurrensen på
mediemarknaden. För sina ägare har tidningarna allt
oftare blivit affärsverksamhet lik annan
företagsverksamhet. Tidningsägandet har
koncentrerats till kedjor och mediehus.
Den ekonomiska
konkurrensen inverkar på många nivåer. Hälften
och, om man ser till antalet läsare säkert över
hälften av dagspressen ägs redan direkt eller
indirekt av börsnoterade företag. Vi kan alltså
dagligen få information om hur marknadskrafterna ser
på den finländska yttrandefrihetens förväntade
avkastning. Det finns en risk för att det som enligt
börsbolagens logik ofta är det naturliga målet,
dvs. tillväxt och snabb värdestegring, kommer i
konflikt med tidningens journalistiska mål. För att
denna konflikt skall kunna undvikas krävs ett
upplyst ägarskap.
I den dagliga kampen
om läsarnas – eller för att använda de
uttryck som kanske är mer korrekta i detta
sammanhang, konsumenternas och kundernas – tid
och uppmärksamhet möter den traditionella
dagspressen konkurrenter som inte har samma
civilisatoriska tradition eller som inte ens påstår
sig eftersträva annat än ekonomisk vinst.
I en sådan miljö
krävs det en allt mer medveten attityd för att man
skall kunna hålla fast vid kvaliteten, föra en
djuplodande samhällsdebatt och iaktta god
journalistisk sed. Hittills har landskapstidningarna,
som jag ser det, lyckats kombinera kvalitet och en
bred läsekrets, vilket internationellt sett är en
god prestation.
Det finns dock en risk
för att man prutar på kvaliteten och kortsiktigt
ger efter för konkurrensen. Säkert är det ur
läsarens synvinkel ofta intressantare att närma sig
samhälleliga ämnen via människor än via
sakfrågor. Men det finns en fara för att
sakfrågorna i något skede helt trängs ut. Tyvärr
tycks detta vara den internationella
utvecklingstrenden.
Att sammanfatta och
förenkla kan också ibland betyda att man förmedlar
en förvriden bild av verkligheten. Låt oss ta ett
exempel – för säkerhets skull från en annan
kontinent och från etermedierna. I USA gjordes en
undersökning om hur länge politikerna tilläts tala
om sina åsikter i TV-diskussioner. Ännu i slutet av
1960-talet kunde ett inlägg pågå över 40 sekunder
utan avbrott, 1992 hade tiden krympt till under tio
sekunder.
Slutsatsen som kan
dras av undersökningen är inte att politikerna
borde få tala längre. Snarare är resultatet ett
tecken på att behandlingen av komplicerade frågor i
medierna är mer okoncentrerad och ytligare än
tidigare. Kan man tala om en samhällsdebatt när
tankarna som förs fram knappt är ens en mening
långa?
Hur konkurrensen
mellan medierna påverkar situationen kommer till
synes på ett ännu tråkigare sätt när man i
jakten på sensationer försummar att kontrollera
uppgifterna. Särskilt landskapstidningarna, som
finländarna lärt sig att lita på, måste komma
ihåg att förtroende är svårt att uppnå, men
lätt att förlora.
Vad borde alltså
göras? Först måste man naturligtvis konstatera att
ekonomisk lönsamhet är en förutsättning också
för tidningsutgivning. Det finns många människor
– och jag hör själv till dem – som tror
att man inte uppnår ekonomisk framgång genom att
pruta på innehållet. Undersökningar visar också
att läsarna väntar sig att deras tidning samtidigt
är deras intressebevakare, som arbetar för en
bättre värld och deltar i samhällsdebatten på ett
konstruktivt och sunt sätt.
Trots detta måste vi
vara vaksamma. Marknadskrafterna påminner dagligen
om sin existens, och lönsamheten kontrolleras med
tätt återkommande resultatundersökningar. Därför
måste vi hela tiden påminna oss själva om att
journalistiken också har mål som inte är direkt
synliga i börskurser eller balansräkningar. Det
behövs ett försvar av kvaliteten och
journalistiken. Det behövs upplysta ägare som
förstår att det bästa resultatet nås genom
långsiktig satsning på innehållet och inte genom
kortsiktig vinstjakt.
Ansvaret för
övervakningen av tidningarnas kvalitet faller i
huvudsak på tidningarna själva. En förutsättning
är att massmedierna håller sig själva och varandra
under uppsikt. En sådan form av självrannsakan är
viktig, men vi måste på allvar ställa frågan om
systemet har försvagats genom ägarkoncentrationen
och centraliseringen. Är man lika noggrann och
kritisk när man bedömer sin granne, om ägaren är
gemensam? Eller är förhandsinställningen till
konkurrerande läger negativ också när det inte
finns anledning därtill, och håller vi på att
genom ett sådant förhållningssätt undergräva
trovärdigheten hos vår egen kritik? Jag hoppas att
en sådan situation inte är på väg att uppstå.
En annan kanal för
självkritiken har traditionellt varit
Opinionsnämnden för massmedier, som har fungerat
som ett slags hedersdomstol och avgett yttranden om
god journalistisk sed. Opinionsnämnden är dock
accentuerat självreglerande: dess sammansättning
regleras noga av både journalister och
massmedieägare. Det vore säkert ett positivt steg
både för medborgarna och för massmedierna själva
om opinionsnämndens sammansättning ändrades och
nämnden blev mer obunden. Jag skulle gärna vid
sidan om massmediernas representanter som medlemmar i
nämnden se fler upplysta och obundna medborgare som
åtnjuter allmän respekt. Det vore ett sätt att
undvika den pinsamma associationen att pressen är
domare i egen sak.
Jag har i mina
tidigare ställningstaganden reflekterat över hur
det finländska medieväsendet skulle kunna utvecklas
och nivån på journalistiken höjas. Till detta
ansluter sig bl.a. min idé om en obunden
läsarombudsman. Intresset har småningom väckts,
och jag tror att rädslan för censur och ökad
styrning från den offentliga maktens sida skall visa
sig vara onödig. De tider är sedan länge förbi
då myndigheterna upplevde yttrandefriheten som ett
hot, såsom under ofärdsåren, då också
utgivningen av Kaleva måste upphöra för en tid.
Tvärtom, vidareutvecklandet av det demokratiska
samhället kräver mer än tidigare också av
massmedierna. Yttrandefriheten är en av de
viktigaste byggstenarna i det reformarbetet.
Jag hoppas att vi i
Finland fördomsfritt skall börja utveckla nya sätt
att säkerställa kvaliteten på
informationsförmedlingen och stärka nivån på
journalistiken i en situation där allt annars
kretsar kring marknadskrafter och mediekonkurrens.
Denna uppgift ankommer inte bara på pressen,
eftersom det rör sig om en gemensam fråga. Liksom
havet inte heller tillhör skeppen som seglar på
det, tillhör inte heller den offentliga debatten
enbart pressen. Det finländska samhället behöver
kvalitetsinnovationer på journalistikens område.
Kalevas grundare Juho
Raappana beskrev tidningens linje i det första
numret med följande ord, som också passar som
beskrivning på Kalevas mål i dag:
"Först kommer
är hela fosterlandets lycka och välgång. Men
naturligtvis ägnas den andliga och materiella
blomstringen i Uleåborgs län vår allra ömmaste
omsorg. Ljus åt folket, lycka och
tillfredsställelse i varje hem; se där våra ideal,
mot dem vill vi sträva."
I slutet av sin
programförklaring ger Raappana ett gott råd till
dagens press i dess kamp mot skandaljournalism och
cynism:
"Sanningen skall
i allt vara vår huvudsak, kärleken den grund vi
vilar på."
Jag önskar den
100-åriga Kaleva lycka och välgång.
