Tal av republiken Finlands president

REPUBLIKENS PRESIDENTS TAL I JYVÄSKYLÄ
DEN 8 NOVEMBER 1999 VID MINNESFESTEN TILL ÅMINNELSE AV SLUTET PÅ DET KALLA KRIGET

För tio år sedan rasade murarna. Symbolerna för det tudelade Europa slängdes på historiens skräphög. Detta betydde slutet på en historisk era av prövningar som hade drabbat alla nationer i Europa och till och med berövat flera deras självständighet.

Förändringen var dramatisk, men samtidigt ett bevis på att man aldrig skall förlora tron på det rätta. Polen och polackerna anpassade sig aldrig till det kalla krigets tvångströja, och de hörde också till de första som frigjorde sig från den. Folken i Baltikum lyckades bevara en stark nationalitetskänsla trots ockupationen, och tack vare detta nationalitetselement kunde de återupprätta den självständighet som de hade förlorat ett halvt sekel tidigare.

Så här i efterskott kan vi vara tacksamma för att förändringsprocessen i dessa länder sist och slutligen gick ganska fredligt till. Den senare utvecklingen i Europa har visat att det också finns sämre alternativ som hade kunnat bli verklighet.

Det gläder mig att statsöverhuvudena i våra grannländer vid Östersjön, presidenterna Meri, Kwasniewski, Adamkus och Vike-Freiberga har svarat jakande på vår inbjudan till Jyväskylä och nu befinner sig här tillsammans med oss.

Estlands president Lennart Meri har levt ett färgrikt och mångsidigt liv innan han blev statsöverhuvud. I få presidenters biografiska uppgifter konstateras att han börjat sin bana som timmerflottare och också arbetat som professionell potatisskalare. Dessa yrken var säkert inte de starkast bidragande faktorerna till att Lennart Meri blev statsman. Men de ingår också de i hans livserfarenheter. Genom faderns karriär som diplomat, familjens deportering till Sibirien samt det egna arbetet på teaterns och litteraturens områden förenas i Lennart Meris person Estlands två självständiga epoker och sovjettiden mellan dem.

Polens president Alexander Kwasniewski är den enda av oss fem som är född efter andra världskriget, 1954. Samtidigt är han också den enda av oss som har levat hela sitt liv i sitt hemland. President Kwasniewski är också den enda som varit politiskt aktiv under praktiskt taget hela sitt vuxna liv. Han har inte bara följt den utveckling som började med avspänningen vid tiden för decennieskiftet mellan 1960- och 1970-talen och småningom ledde till att det socialistiska lägret splittrades, utan också själv tagit del i förändringsprocessen under de senaste årtiondena, från och med 1995 som Polens president.

Litauens president Valdas Adamkus deltog under andra världskriget som ung man i kampen för att bevara landets självständighet. Han gick i skola i Tyskland efter kriget och flyttade med sin familj i slutet av 1940-talet till USA. Sin livsgärning har Adamkus gjort som innehavare av viktiga befattningar inom miljöförvaltningen i USA, ända fram till 1997. Under sina årtionden i USA deltog president Adamkus aktivt i de amerika-litauiska kulturföreningarnas och politiska föreningarnas verksamhet. Därför har fem årtiondens frånvaro från hemlandet inte fjärmat honom från det egna språket och den egna kulturen.

Också Lettlands presidents, Vaira Vike-Freibergas liv återspeglar Europas krokiga väg under detta århundrade. President Vike-Freiberga som är född i Riga just före andra världskriget tillbringade sina barndomsår i ett flyktingläger i Tyskland, gick i skola i franska Marocko och avlade sin universitetsexamen i Kanada. Hon har varit verksam vid universitetet i Montreal och skötte en professur i psykologi där ända fram till i fjol. Efter sin pensionering återvände hon till Lettland och valdes i juni i år till landets president. President Vike-Freiberga har varit tvungen att tillbringa nästan hela sitt liv utanför sitt fosterland. Men kontakten med hemlandet har aldrig brutits. Det visar också Vike-Freibergas omfattande litterära produktion, där bl.a. lettiska folksånger intar en viktig plats.

Finlands öden i de omvälvningar som Europa genomlevt under detta århundrade avviker delvis från Estlands, Lettlands, Litauens och Polens. Vi har kunnat bevara vår självständighet och frihet ända från och med självständighetsförklaringen 1917. Vi har bevarat våra grundlagar och vårt politiska system utan avbrott i över åtta årtionden. Detta oersättliga nationella kapital anser vi numera vara så självklart att vi inte alltid förstår att sätta värde på det.

Slutet på det kalla kriget innebar dock att också Finlands ställning förändrades. Vi ligger inte längre vid gränsen till, utan mitt i Europa. Våra medborgare kan bygga ut sina kontakter med vänner såväl i söder och norr som i öst och väst. Vi kan också som nation i Europeiska unionen arbeta för utvecklingen i hela världsdelen.

Tio år efter Berlinmurens fall befinner sig Europa fortfarande i ett brytningsskede. Det kalla krigets tudelade Europa finns inte längre. Men räkningarna efter det kalla kriget – ekonomiska, politiska, miljörelaterade och mänskliga – kommer vi att få kämpa med långt in i framtiden. När vi bygger ett nytt Europa erbjuds inte många tillfällen att starta från rent bord, utan det förflutnas belastning.

Bland arvegodset efter det kalla kriget är dock de tankemodeller som uppstod efter andra världskriget de mest beklagansvärda, och också mycket seglivade. Utgångspunkten var till stor del ett delat Europa och synsättet att den ena parten kan göra framsteg bara på den andras bekostnad. Den misstänksamma inställningen till grannarna och uppfattningen att andras framsteg var egna nederlag var inte den rätta vägkosten för ett framtidsbygge. Detta har varit en kvarnsten om vår hals, ägnad att hålla oss kvar i det förgångna.

Det är mycket mänskligt att handla enligt gamla modeller, och detta gäller också oss européer. Vi vet hur det var förr, framtiden kan vi bara ana oss till. Ändå måste vi anstränga oss för att inte låta oss styras av gamla rädslor och av misstänksamhet utan av tro på framtiden och på våra egna möjligheter.

En gemensam nämnare för Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen är i dag deltagandet i ett mångsidigt europeiskt samarbete. Vi vill alla vara med och säkerställa våra möjligheter att få del av den ökande välfärden och säkerheten i Europa.

Ett av de synligaste tecknen på att det kalla krigets era var över var att gränserna öppnades och järnridån splittrades. Den process som ledde fram till Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa var en faktor som bidrog till att skapa förutsättningarna för denna utveckling. Verkningarna var inte direkta, men har i stället visat sig vara desto med djupgående. Vårt umgänge inom Europa underlättas nämligen numera av att vi inte längre behöver ropa till varandra över ideologiska skiljemurar.

Vilken betydelse öppnandet av gränserna hade syns konkret i Helsingfors, bland annat i hamnen framför presidentens slott. I dag har vi flera båtförbindelser per dag till Tallinn. Årligen gör miljoner resenärer båtresan över Finska viken. En sådan turisttrafik är en av de faktorer som förenar Europa. Jag hoppas att vi i framtiden har liknande färjeförbindelser med alla länder kring Östersjön.

De öppnade gränserna för också med sig negativa fenomen, t.ex. brottslighet som rör sig från land till land. Vi vill ändå inte bygga nya murar i någon riktning, utan öka samarbetet också när det gäller brottsbekämpning. Europeiska unionens yttre gräns är nu och i framtiden ett samarbetsområde. När EU utvidgas, sträcker sig också området för EU-samarbetet allt längre.

De länder som är representerade här förenas förutom av Östersjön också av vår gemensamma granne Ryssland. – Polen och Litauen är som vi vet grannar till Kaliningrad.

Finland har snart fem års erfarenhet av att vara EU-granne med Ryssland. Umgänget mellan unionen och Ryssland har fått etablerade former. En dialog har varit möjlig också om de svåraste politiska frågorna, de färskaste exemplen är Kosovo och Tjetjenien. Partnerskaps- och samarbetsavtalet och unionens gemensamma Rysslands-strategi – den första överhuvudtaget – vittnar om EU:s vilja att utveckla en ömsesidig relation med Ryssland. Initiativet till en nordlig dimension för EU gäller också de framtida relationerna mellan unionen och Ryssland. Genom allt det som redan gjorts och allt det som är aktuellt håller EU på att befästa sitt samarbete med Ryssland samtidigt som unionen förbereder sig för en utvidgning.

En av föreställningarna under det kalla krigets era var att världen eller åtminstone Europa hade fått sin slutliga form i och med andra världskriget. Tudelningen av Europa och Tyskland började uppfattas som naturlig och permanent. Stabiliteten upprätthölls med hjälp av orubbliga strukturer. Denna stabilitet vilade på en maktpolitik som ansågs berättigad. Nu förstår vi att stabilitet inte kan uppnås genom att man begränsar andras frihet.

Förändringstakten har varit snabb under det gångna årtiondet. Revideringen av de ekonomiska och sociala strukturerna har inte alltid varit smärtfri. Därför är det inte överraskande att alla inte är nöjda med att världen förändras med en sådan fart. Världen och Europa känns nu ganska ofullkomliga i jämförelse med det kalla krigets färdiga och, som man då uppfattade det, slutliga strukturer.

Vi i Östersjöländerna har dock anledning att glädja oss över de förändringar som redan ägt rum och som kommer att äga rum. Den framtid som vi verkar för grundar sig på valfrihet och samarbete mellan staterna. Då vi med detta som utgångsläge kan utveckla våra egna förhållanden och Europa, tror jag att slutet på det kalla kriget om ytterligare tio år kommer att firas i ännu lyckligare tecken än i dag.