Översättning
REPUBLIKENS
PRESIDENT MARTTI AHTISAARI VID HANDELNS
CENTRALFÖRBUNDS HÖSTMÖTE 24.11.1999
Det nya årtusendets utmaningar för de
finländska företagen
En blick på den
närmaste framtiden ger oss anledning att tro att
millennieskiftet för vår del sker under gynnsamma
ekonomiska förhållanden. Den ekonomiska
utvecklingen i Finland är snabb och allt mer
dynamisk. Den ekonomiska och monetära unionen har
medfört den finansiella stabilitet som förväntades
av EMU. Priserna har förblivit stabila.
Statsekonomin har återhämtat sig. Arbetslösheten
har sjunkit i rask takt, även om den fortfarande är
hög.
Den fortsättningsvis
svåra situationen för många av dem som blev
lidande på grund av recessionen, löneutvecklingen,
situationen på bostadsmarknaden och
flyttningsrörelsen är dock faktorer som inger oro.
Överdrifter i lönebildningen eller bankernas
kreditgivning kan leda till avbrott i den gynnsamma
ekonomiska utvecklingen. Vi har dock anledning att
tro att så inte sker. De externa riskerna hänför
sig närmast till den ekonomiska utvecklingen i Japan
och USA.
Våra erfarenheter av
hur den ekonomiska och monetära unionen fungerar är
än så länge mycket begränsade. Det mellanbokslut
som kan göras är i högsta grad preliminärt. Man
kan i varje fall konstatera att EMU har fört med sig
finansiell stabilitet och befäst förväntningarna
på en låg inflation. Det finns all anledning att
tro att denna utveckling kommer att fortgå. En
stabil finansiell miljö och en stabil prisnivå
gagnar företagen. Detta borde sporra till
långsiktiga investeringsbeslut.
Arbetsmarknaden och
lönebildningen
Också arbetsmarknaden
och lönebildningen får nya ramar i och med EMU.
Eftersom stegringen i lönekostnaderna inte kan
överföras på priserna, tvingar överstora
löneförhöjningar företagen att anpassa sina
funktioner på ett sätt som oftast innebär en
minskning av arbetskraften. Om utsvävningar tillåts
på lönesidan, blir förlusten långvarig, eftersom
det inte finns någon möjlighet att korrigera felet
med hjälp av devalvering.
Europeiska unionens
utvidgning
Europeiska unionens
utvidgning till länderna i Central- och Östeuropa
är ingen lätt uppgift. Utvidgningen är förknippad
med betydande kostnader, men den potentiella
ekonomiska nyttan är också stor. Ett medlemskap i
EU främjar den politiska och ekonomiska stabiliteten
i kandidatländerna. Stabila förhållanden är en
förutsättning för en snabb ekonomisk tillväxt i
dessa länder. Därigenom närmar sig
kandidatländerna medlemsländerna, också om det
fortfarande dröjer länge innan det ekonomiska
välståndet når upp till samma nivå.
Kandidatländernas
snabba ekonomiska tillväxt innebär en expanderande
marknad också för företagen i EU-länderna och
stöder därmed tillväxten i EU-länderna. Det är
inte fråga om att dela på en färdig kaka, utan om
en kaka som hela tiden blir större och som alla kan
dela på.
Integreringen av
Central- och Östeuropa innebär strukturella
förändringar i den europeiska utrikeshandeln. Att
dessa förändringar sker långsamt är
förståeligt, eftersom strukturen i handeln av
historiska orsaker är onaturlig och definitivt inte
ägnad att främja proportionalitet i fråga om
fördelarna. De forna socialistiska ländernas
handelsströmmar var koncentrerade till
Sovjetunionen, samtidigt som handeln grannar emellan
förblev liten. På motsvarande sätt var
EU-ländernas handel med de socialistiska länder som
befann sig på nära håll mindre än vad den kunde
ha varit inom ramen för marknadsekonomi och på
frihandelsbasis.
Nu söker
handelsströmmarna småningom sina vägar mot någon
form av naturlig balans. För EU-ländernas del
innebär det - och har redan inneburit – att
vissa produkter inte längre tillverkas här utan i
kandidatländerna, eftersom kostnaderna är lägre i
sistnämnda länder. Detta är en förutsättning
för ökat välstånd i kandidatländerna och för
att dessa skall mogna till medlemskap.
Utmaningarna
gällande Östersjöområdet
Östersjöområdet är
ett gott exempel på hur den politiska historien har
format inte bara utrikeshandeln, utan också
omfattningen och arten av allt ekonomiskt umgänge
inom regionen. Handeln mellan de nordiska och de
baltiska länderna var, i likhet med handeln inom
själva Baltikum, obetydlig under den socialistiska
epoken. Strukturen inom handeln har nu inom loppet av
en relativt kort tid förändrats i hög grad.
I och med att de
baltiska länderna och Polen avancerar mot
EU-medlemskap skapas förutsättningar för att
handeln och det övriga ekonomiska umgänget snabbt
skall expandera inom Östersjöområdet. Också inom
servicebranscherna blir affärsverksamheten allt mer
internationell och sammanlänkad. Det är lättare
att bedriva sammanlänkad verksamhet mellan
grannländer än mellan länder som ligger långt
ifrån varandra. Inom Östersjöområdet kommer man i
framtiden i allt högre grad att se samma
firmamärken och servicekoncept inom många sektorer,
såsom detaljhandeln, hotell- och restaurangbranschen
samt bank- och försäkringsverksamheten.
Republikens
Presidents sysselsättningsarbetsgrupp
När jag inledde mitt
nuvarande värv såg jag som min skyldighet att ta
itu med arbetslöshetsproblematiken. Eftersom
presidentens möjligheter att påverka den ekonomiska
politiken är begränsade ville jag utforma ett
målprogram som de som bär det egentliga ansvaret
för den ekonomiska politiken sedan kan fullfölja i
praktiken.
I juni 1994 tillsatte
jag en arbetsgrupp under ledning av Matti Pekkanen.
Till medlemmar i gruppen kallade jag ett antal
centrala aktörer inom näringslivet och
samhällssektorn. Arbetsgruppen kartlade vilka hinder
som ligger i vägen för en bestående minskning av
arbetslösheten, sammanställde utredningar och
förslag som sakkunniga utarbetat samt lade fram
klara rekommendationer till effektiva åtgärder med
en arbetslöshetsminskande effekt. Arbetsgruppen
sammanställde sitt förslag inom loppet av ca tre
månader.
Pekkanengruppen
skisserade upp en strategi och åtgärder för en
minskning av arbetslösheten till 200 000 personer
år 2000. Villkoren i förslaget var dock minst sagt
hårda. Hösten 1994 var arbetslösheten rekordsvår,
och arbetsgruppens linjedragningar väckte tvivel.
Den centrala förutsättningen för minskad
arbetslöshet var, enligt arbetsgruppens uppfattning,
att totalproduktionen fram till utgången av år 2000
skulle öka med i genomsnitt 5 % årligen. Dessutom
förutsattes specialåtgärder för ökande av
efterfrågan på arbetskraft och stärkande av
verksamheten på arbetsmarknaden.
Arbetsgruppens
tillväxtkrav ansågs i allmänhet orealistiskt, men
de facto befinner vi oss nu inte alltför långt
ifrån detta mål. Under perioden 1995-1998 har
produktionen årligen ökat med i genomsnitt ca 5 %.
Sysselsättningen hade förbättrats i betydligt
långsammare takt om den ekonomiska tillväxten inte
varit så här snabb. Enligt den färskaste
statistiken är arbetslöshetsgraden 9,5 % och
antalet arbetslösa 237 000.
De av arbetsgruppen
föreslagna åtgärderna och de mål som uppställts
för den ekonomiska utvecklingen har redan nu
realiserats i häpnadsväckande hög grad. Trots att
den stabila tillväxten ser ut att fortsätta
åtminstone under den närmaste framtiden, får vi
inte låta oss invaggas i en känsla av säkerhet och
tillfredsställelse.
Utmaningarna i fråga om företagen
Globaliseringen, med allt vad därtill hör, är
ägnad att sudda ut gränserna för de nuvarande
sektorerna och att utvidga den geografiska marknaden.
Globaliseringen innebär att ekonomin, teknologin och
kulturen frikopplas från den nationella tillsynen
till s.a.s fria variabler med världsomspännande
influens. Företagsverksamheten etablerar sig,
oberoende av statsgränser, på platser där den är
maximalt lönsam. För nationalstaterna innebär
detta en krävande utmaning. De måste i allt större
utsträckning anpassa sig till ömsesidigt och
multilateralt samarbete. Nationalstaternas primära
uppgift är att trygga förutsägbara och stabila
verksamhetsbetingelser för företagen på den
globala marknaden.
Globaliseringen
medför ökade krav också för de små och
medelstora företagens del. Dessa företag måste
vara beredda att leverera varor och tjänster enligt
ett allt bredare spektrum och på ett allt vidare
geografiskt område. Samtidigt skärps konkurrensen
inom företagens traditionella hemmamarknadsområden.
De små och medelstora företagen måste därför
lära sig att agera flexibelt på den
internationaliserade marknaden. Genom att skapa
nätverk och andra samarbetsformer kan de utveckla
nya kvalifikationer och vända hotbilder till
fördelar.
EU erbjuder de
finländska företagen en omfattande och stabil
marknad. Den fria rörligheten för varor, tjänster,
kapital och personer är en konkurrensfördel i
fråga om vilken Europa fortfarande ligger alltför
långt bakom sina konkurrenter. Inom Euroområdet
underlättar övergången till den gemensamma valutan
möjligheterna att jämföra varor och tjänster.
Likaså är euron ägnad att minska företagens
kostnader och att göra den inre marknaden mera
dynamisk. En stor potential finns framför allt i
handeln med tjänster mellan EU-länderna. För
närvarande gäller handeln med tjänster bara en del
av finansierings-, försäkrings- och
företagstjänsterna.
Trots att EU-länderna
täcker en stor del av vår utrikeshandel får vi
inte glömma att det finns många andra viktiga
områden. Marknaderna i Asien, Latinamerika, inom
NAFTA-regionen och i Ryssland erbjuder företagen
stora möjligheter i framtiden. I Ryssland finns
enorma naturtillgångar samt en stor och utbildad
befolkning. Det ligger i Finlands och de finländska
företagens intresse att Ryssland är ett i socialt
hänseende stabilt och demokratiskt land, vars
invånare mår bra och vars ekonomi är sund och
präglad av en hållbar tillväxt.
De finländska
företagen gör fortfarande sitt avstamp på finsk
mark och i vår egen miljö. För att våra företag
skall vara framgångsrika ute i världen måste
verksamhetsbetingelserna och näringspolitiken här
hemma vara i skick. Vår näringspolitik måste hela
tiden bearbetas i takt med de nya förhållandena
– till någon självbelåtenhet har vi inte
råd. Statsmakten måste sporra företagen att bli
mera internationella och den bör för egen del
också satsa på den exportfrämjande verksamheten.
Vid sidan av de andra
utmaningarna är det viktigt att också fästa
avseende vid att befolkningen åldras. Mycket tyder
på att den här frågan ännu inte har fått den
uppmärksamhet som den förtjänar. Detta kan bero
på att de största effekterna av åldrandet kommer
att kunna konstateras först om några decennier,
även om utvecklingen redan nu kan förutspås med
förbluffande exakthet.
Problematiken kring
åldrandet beror i själva verket på två faktorer:
den tilltagande medellivslängden och den sjunkande
nativiteten. Verkningarna av dessa faktorer
ackumuleras. År 2030 finns det i Finland omkring
två miljoner personer som är äldre än 55 år,
dvs. 50 % flera än i dag. Situationen är liknande i
många andra industriländer, exempelvis i Tyskland.
Av situationen följer att pensionskostnaderna,
socialutgifterna och utgifterna för hälsovården
ökar, samtidigt som antalet skattebetalare i
arbetsför ålder minskar. Ekvationen är svår att
lösa.
Det ovan anförda
betyder ingalunda att den åldrande befolkningen
borde uppfattas som ett problem. Tvärtom framstår
det som en stor utmaning och möjlighet att få
utveckla en nation som bär på större
livserfarenhet än någonsin tidigare. Men
anpassningen till denna förändringsprocess kräver
förvisso att vårt samhälle går in för
förnyelse.
Det sker också
synnerligen stora förändringar för marknadens del.
I och med att efterfrågan förändras i strukturellt
avseende och att de äldre har ökade tillgångar,
uppkommer en mängd nya möjligheter till
affärsverksamhet inom framför allt socialtjänst-
och hälsovårdssektorn. Detsamma gäller en rad
olika sektorer inom låg- och högteknologin. Redan
nu har det introducerats sådana
högteknologiprodukter på marknaden med vilkas
hjälp ålderdomsrelaterade sjukdomar kan följas och
förebyggas effektivt. Till följd av den sjunkande
nativiteten kommer utbudet på arbetskraft att minska
inom 10-20 år. Det är fullt möjligt att
arbetslösheten en dag övergår i brist på
arbetskraft.
Företagens
verksamhetsbetingelser förändras.
Förändringsprocessen föder nya hotbilder och
utmaningar, men den erbjuder också nya möjligheter.
Behovet av förnyelse kommer att bestå också under
det nya årtusendet.
