Republikens president Tarja Halonens hälsning vid Garanti-Stiftelsens 20-årsfest 20.10.2010

Jag minns mycket väl den tid när Garanti-Stiftelsen grundades. Den goda ekonomiska tillväxt som hade pågått under hela åttiotalet vände oväntat nedåt och utvecklades till en snabb ekonomisk recession som slutligen blev en depression. Bankkrisen och den enorma arbetslösheten lamslog många tusentals människors liv, och till viss del även samhället.

Gemensamt ansvar är en av finländarnas centrala värderingar. Stiftelsens målgrupp var från början rätt begränsad. Centralt i stiftelsens verksamhet var att gå i borgen för banklån genom vilka olika skulder slogs ihop till ett lån. Borgen beviljades sådana personer som länge hade varit på anstalt eller i öppenvård. De fängelsepräster som var initiativtagare till grundandet av stiftelsen såg hur svårt det var för en människa att trots god vilja börja ett normalt liv efter en fängelsedom.

Finlands lagstiftning om skuldförbindelser och i synnerhet om borgen var ohjälpligt föråldrad för en bankkris i modern tid. Dessutom hade lånegivningen och borgenspraxisen blivit okontrollerbara. Själv var jag vid den tiden först justitieminister och senare medlem i lagutskottet. Under depressionen på 1990-talet kunde i princip vem som helst plötsligt råka ut för överskuldsättning. Svårigheterna drabbade dem som blivit arbetslösa, dem som efter bostadsbyte inte lyckades sälja sin gamla bostad samt ett stort antal borgensmän och företagare. Samhället försökte agera snabbt, men mycken skada hann ske innan lagen om skuldsanering trädde i kraft 1993. Så småningom tog vi oss upp ur depressionen, men den kom att kasta långa, långa skuggor över människors liv.

Garanti-Stiftelsen hade flera roller i den förändrade situationen i samhället. Stiftelsen informerade om lagen om skuldsanering och utbildade skuldrådgivare. Man upptäckte att lagen om skuldsanering inte täckte alla problemsituationer. Då började Garanti-Stiftelsen på nytt gå i borgen för saneringslån. Stiftelsen har också varit en föregångare i fråga om social kreditgivning. I det senaste projektet söker man nya sätt att göra det möjligt för fångar att reda ut och hantera sina skulder under tiden som de sitter av sitt straff. Samma verksamhetsfält som för 20 år sedan är alltså åter aktuellt.

Trots alla ändringar i lagstiftningen kan man fråga sig om det allmänna ännu i dag till alla delar fyller sin uppgift vid akuta ekonomiska problem. Bara att få rådgivning kan vara svårt; till exempel i Helsingfors kan köerna till den kommunala ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen vara till och med fyra månader långa. Det finns även avgiftsbelagd privat skuldrådgivning, men den har de sämst bemedlade ingen hjälp av.

Sparande skattades länge högt i Finland. Nu är det annorlunda. Vårt konsumtionscentrerade ekonomiska system som är inriktat på snabb ekonomisk tillväxt rentav uppmuntrar folk att leva över sina tillgångar. Depressionen på 1990-talet ledde till en tillfällig minskning i skuldsättningen bland finländarna, men nu har skuldsättningen ökat redan under en längre tid. Finländarnas skuldsättningsgrad är nu långt över hundra procent, det vill säga de sammanlagda skulderna är större än årsinkomsterna. Både bostads- och konsumtionskrediterna har ökat. Även beloppet av den genomsnittliga borgenssumma som Garanti-Stiftelsen beviljar stiger hela tiden.

Att låna av familj och bekanta är inte längre lika allmänt som det var förr. Ofta försöker man hjälpa upp den ekonomiska situationen med konsumtionskrediter. Nya kreditgivare och kreditprodukter har kommit in på marknaden. I nuläget orsakar konsumtionskrediterna största delen av alla skuldproblem. Särskilt snabblånen har varit lätta att få, men för många är de svåra att betala tillbaka. Det är inte så konstigt att de har kunnat åstadkomma en skuldspiral t.ex. för unga vars ekonomiska bedömningsförmåga inte är den bästa möjliga. I fjol fick sju procent av alla personer under 30 år en betalningsanmärkning. Nu har det dock med fog införts strängare reglering för beviljandet av snabblån.

* * *

Människovärdet kan inte bygga på konsumtion. Det är ekonomiskt sett onödigt och ekologiskt sett ohållbart. Den samhälleliga bakgrunden till överskuldsättning bör dock inte glömmas. Trots att Finland bättre än många andra EU-länder har klarat av denna finanskris, som hade sin början på ett internationellt plan, går det inte bra för alla finländare. Inkomstskillnaderna har länge ökat hos oss och är nu på samma nivå som i början av 1970-talet. Många människor har väldigt lite utrymme för några förändringar i ekonomin. Detta gäller inte bara sådana som av olika anledningar hamnat utanför arbetslivet, utan även lågavlönade. Överraskande situationer, som sjukdom eller skilsmässa, kan leda till överskuldsättning.

Från statligt håll har man lovat sköta den nuvarande ekonomiska recessionen med ett starkare grepp än under 1990-talets depression, men arbetslöshetssiffrorna är även nu alarmerande höga. Räntorna på bostadslån har länge varit exceptionellt låga. Redan relativt små förändringar kan bli väldigt besvärliga.

Garanti-Stiftelsen behövs fortfarande i hög grad som en hjälpare i människors vardag och som ett samhälleligt samvete samt även som en aktör som får förändringar till stånd. Jag vill tacka den tjugoåriga Garanti-Stiftelsen för det arbete som stiftelsen utfört hittills och jag önskar stiftelsen bästa möjliga framgång med verksamheten även under kommande år.