Anförande av republikens president Tarja Halonen på World Leaders Forum vid Columbia universitet i New York 12.9.2005

Det är en stor ära för mig att få tala på World Leaders Forum här vid Columbia universitet.

Det är alltid trevligt att besöka USA. Under de två senaste veckorna har våra tankar ändå fokuserats på förödelsen efter orkanen Katrina. Jag vill än en gång på mina egna och det finska folkets vägnar uttrycka mitt deltagande med anledning av de människoliv som gått förlorade. Finland deltar i räddningsarbetena genom att tillhandahålla logistisk expertis och annan assistans.

* * *

Världen är vår gemensamma. FN har obestridligen visat sin betydelse under de gångna sex decennierna. I och med denna veckas toppmöte är vi på väg att inleda ett nytt kapitel i FN:s historia. Prologen skrevs redan på millennietoppmötet, vars speciella atmosfär jag fortfarande minns. Som ordförande för mötet lyssnade jag noggrant på det som sades och det som lovades.

FN:s millenniedeklaration är en synnerligen fundamental och vittgående politisk utfästelse om samarbete för fred, säkerhet och utveckling. Millenniedeklarationen och millenniemålen antogs enhälligt. Målen är ambitiösa, och det måste de också vara. Det primära målet är en radikal minskning av fattigdomen.

På FN:s konferens om utvecklingsfinansiering i Monterrey 2002 fortsatte millenniemötets arbete för att nå ett beslut om utvecklingsfinansieringen. På det toppmöte om hållbar utveckling som FN samma år arrangerade i Johannesburg kopplades den sociala dimensionen och ekologiska frågor till varandra.

Det finns inget behov att ändra dessa politiska utfästelser, och inte heller att sänka målen. Till många delar har man redan också enats om med vilka medel målen skall nås. Som ett led i detta arbete tillsatte ILO 2002 en världskommission för globaliseringens sociala dimension med uppgift att försöka finna metoder för en rättvisare globalisering.

Mycket bra har hänt, men på många punkter har man inte hållit tidtabellen för när målen enligt förväntningarna från millenniemötet 2000 skall nås. Trots allt handlar det bara om att omsätta politisk vilja i handling och verkställighet. Vi har de möjligheter, kunskaper och resurser som krävs. Målen måste bli en naturlig del av genomförandet av ”de inrikespolitiska” målen och av det nationella demokratiska ansvaret. Men samtidigt måste vi också se situationens internationella dimension. Därför är globaliseringen en så viktig sak.

Globaliseringen är en megatrend som har en avgörande inverkan på utvecklingen och på människors liv överallt i världen. Människor har en känsla av att det är mycket svårt för dem att påverka frågor som gäller deras dagliga liv.

Kommissionen hade 24 medlemmar, som företrädde mycket olika åsikter. Tre var amerikaner, och deras synpunkter och sakkunskap spelade en avgörande roll för resultatet av arbetet. Professor Joseph Stiglitz var, som ni säkert vet, en av dem. De två andra amerikanska medlemmarna var Förenta staternas tidigare arbetsminister Ann McLaughlin Koronlogos och ordföranden för de amerikanska fackförbundens centralorganisation AFL-CIO, John J. Sweeney. Trots att kommissionen bestod av ”icke eniga” medlemmar publicerade den ändå den eniga rapporten "A fair globalization - creating opportunities for all".

* * *

Budskapet från världskommissionen är kritiskt, men positivt. Globaliseringen medför ofantliga möjligheter att förbättra människors livskvalitet. För närvarande utnyttjas dessa möjligheter inte fullt ut. Alltför få har nytta av globaliseringen, och alltför många blir lidande eller lämnas helt och hållet utanför. Därför kan och måste globaliseringen få en ny inriktning.

Det faktum att världskommissionens rapport blev lyckad har allt starkare visat att man aldrig skall låta sig luras att tro att det bara finns en sanning. Människor uppfattar globaliseringen mycket olika, beroende på de egna erfarenheterna. Också inom globaliseringen lever folk sitt dagliga liv som en del av det lokala samhället och nationen. En rättvis globalisering innebär fokusering på människor och deras behov.

Nationalstaterna hör fortfarande till globaliseringens viktigaste aktörer, och kvaliteten på den globala styrningen är i väsentlig grad beroende av deras åtgärder. Staters sätt att sköta sina angelägenheter inverkar på om människor kan dra nytta av globaliseringen och undvika dess negativa konsekvenser eller inte. En stark, demokratisk rättsstat som respekterar mänskliga rättigheter och tillämpar en god förvaltning och social rättvisa skapar en solid grund för människors egna initiativ. Frivilligorganisationer och medborgarrörelser måste också ge sitt stöd till detta, och de måste ha fulla befogenheter att agera. Också företagen bör som globaliseringsfrämjare ha ett eget samhällsansvar i globaliseringsprocessen.

Vid sidan av nationalstaten behövs det också regionalt samarbete – såsom Europeiska unionen och motsvarande organisationer i Asien, Latinamerika och Afrika – och globalt samarbete. Att nationalstaterna förbinder sig till multilateralism, globala värden och gemensamma mål och är lyhörda för effekterna av gränsöverskridande aktivitet och dessutom eftersträvar solidaritet är alla ytterst viktiga faktorer som inverkar på kvaliteten på den globala styrningen.

Jag tror att ett effektivt genomförande av utvecklingsmålen för millenniedeklarationen också hjälper utvecklingsländerna att bli delaktiga i globaliseringen. Och vice versa. Genom effektivare styrning och rättvisare regler blir globaliseringen ett medel för att nå FN:s millenniemål.

* * *

Varje land och varje region har sin egen historia, och ingen modell kan direkt tillämpas i ett annat land. Men de grundläggande faktorerna för utveckling är desamma såväl i norr som i söder, såväl i utvecklingsländer som i utvecklade länder – vilket vi har konstaterat i FN.

Hur fungerar allt detta i praktiken? Låt mig ta mitt eget land som exempel. På femtio år har Finland utvecklats till ett välmående och stabilt samhälle från att ha varit fattigt och perifert. Grunden för vår nordiska välfärdsmodell är social rättvisa och jämlikhet. Vi har satsat på hälsovård, utbildning och jämlikhet. Finland och de övriga nordiska länderna placerar sig ofta i topp i internationella jämförelser, vare sig de gäller konkurrenskraft, balansen i den offentliga ekonomin, utbildning, jämställdhet mellan könen, bekämpning av fattigdom, brist på korruption eller hållbar utveckling. Den nordiska välfärdsmodellen har visat sig vara rättvis och konkurrenskraftig.

Medlemskapet i Europeiska unionen innebär ekonomisk och politisk trygghet för Finland. Inbördes samarbete hjälper enskilda medlemsstater att lyckas. EU strävar efter att stärka tillväxten, sysselsättningen och konkurrenskraften på ett sätt som är rättvist och hållbart i ett socialt perspektiv. Dessa mål har tagits med i Lissabonstrategin. Strategin är en modell för ambitiöst regionalt samarbete som kan främja en bättre hantering av globaliseringen. Tyvärr har EU-staterna inte till alla delar genomfört strategin effektivt eller i tid. Detta är för oss en framtida utmaning som vi måste ta oss an.

* * *

Världskommissionen skulle framför allt ägna sig åt frågan hur globaliseringens konsekvenser kan beaktas i samhällspolitiken. Ofta fokuserar globaliseringsdebatten bara på ekonomiska faktorer såsom tillväxt, inflation, räntor, avreglering av ekonomin eller tillträde till marknaden. Arbetet intar en nyckelställning när det gäller att avhjälpa fattigdom, och således måste arbetet också lyftas fram som ett globalt mål. Ett människovärdigt arbete som det går att försörja sig och sin familj på är inte för mycket begärt. Men för alltför många människor är detta bara en dröm. Om man systematiskt övervägde vilka konsekvenser olika ekonomisk-politiska beslut får för sysselsättningen, kunde redan detta hjälpa upp situationen. Jämställdheten mellan könen måste också stärkas. Fattigdomen kan inte fås att minska om inte kvinnans ställning förbättras. En viktig och brådskande målsättning är därför att integrera jämställdhetsperspektivet i all verksamhet.

En långsiktig och konsekvent politik är centrala metoder för att hantera de negativa effekterna av globaliseringen. Internationella organisationer måste vara redo att samarbeta och att dra nytta av varandras starka sidor. Jag syftar här t.ex. på behovet av bättre samordning mellan reglerna för handeln och målen med utvecklingsarbetet.

I ett års tid har vi tagit emot respons på världskommissionens rapport, och jag har blivit positivt överraskad av det intresse som rapporten har rönt och av viljan att diskutera rekommendationerna i rapporten. Jag tror att vår rapport håller på att bli ett led i en utveckling där globaliseringen görs till en rättvis process som skapar möjligheter för alla.

Inom Afrikanska unionen har vår kommissions rekommendationer tagits med som ett led i globaliseringsarbetet. Globaliseringens sociala dimension har en viktig ställning också på EU:s agenda. I december i fjol antog FN:s generalförsamling enhälligt beslutet att använda kommissionens rapport som underlag för FN-toppmötet. Dessutom har frågan varit aktuell inom såväl Världsbanken som OECD.

En rapport är en rapport. Vi måste koncentrera oss på att skapa metoder och processer med vars hjälp det går att reformera globaliseringen och påverka dess riktning. Finland och Tanzania har tillsammans med andra likasinnade regeringar inlett Helsingforsprocessen, som kulminerade i förra veckans konferens i Helsingfors. Konferensens centrala budskap var att det behövs multilateralt samarbete för att vi skall finna hållbara lösningar på globala problem. Det slutliga målet med Helsingforsprocessen är att göra multilateralt samarbete till en permanent komponent i hanteringen av globaliseringen. Tanzanias president Benjamin Mkapa, som var min medordförande i kommissionen, deltog precis som jag i konferensen, och vi kunde med tillfredsställelse notera hur processen hittills har framskridit. I framtiden är alla intresserade parter välkomna att gå med i Helsingforsprocessen.

* * *

FN är just nu föremål för stora festligheter, men också för kritiska bedömningar. Världen har förändrats, och hoten mot säkerheten likaså. Trots det företräder FN-stadgan de värden med vilka det går att bibehålla säkerhet, stabilitet och en balanserad utveckling i världen. För internationellt samarbete som garanterar utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter behöver vi alla länder, stora och små. För internationellt samarbete behöver vi framför allt USA, på grund av landets politiska och ekonomiska makt.

Jag har stora förväntningar på FN-toppmötet. Det är en unik möjlighet att ge millenniemålen och FN ny livskraft. Jag tror vidare att vi här denna vecka kan stärka tron på framtiden och att vi är redo att öppet medge de problem som finns, vare sig de beror på bristande vilja eller en orättvis fördelning av resurserna. Det behövs multilateralism för att stärka en rättvis utveckling.

Till slut vill jag inför denna publik återkomma till en viktig rekommendation i världskommissionens rapport. Politiska åtgärder måste bygga på bättre kunskaper än förut om tendenser inom globaliseringen och om dess konsekvenser för såväl individen som samhället. För att globaliseringen skall kunna hanteras bättre och för att den allmänna opinionen skall fås att vakna måste uppföljningen, forskningen, utvärderingen av politiken och den systematiska rapporteringen bli bättre. Inom alla dessa områden måste man dessutom vara mer lyhörd för jämställdheten mellan könen.

Kommissionen uppmuntrade alla institutioner och nätverk att samarbeta och att investera i bredbasig gemensam forskning i globaliseringens sociala dimension. Nätverk av lokala, regionala och internationella institutioner bygger upp kapacitet som behövs för en analys av de många olika aspekterna på globaliseringen.

Avslutningsvis vill jag uppmuntra er att inom era egna vetenskapsgrenar och institutioner fortsätta med en öppen och kritisk forskning och undervisning och att också låta hela det internationella samfundet ta del av era kunskaper. New York är säte för många av världens ledande akademiska institutioner; Columbia universitet är ett av dem. Ni är privilegierade inom världens vetenskapssamhälle, och härigenom bär ni också ett stort ansvar.