Republikens president Tarja Halonens tal ”Från Urho Kekkonens generation till våra dagar”

Under den gångna veckan har det av förståeliga skäl publicerats många hågkomster och bedömningar om Urho Kaleva Kekkonen. Urho Kekkonen, född i början av det förra århundradet, upplevde alla de stora vändpunkterna i Finlands 1900-talshistoria och påverkade också själv många av dem. Hans långa och mångfasetterade karriär har lett till varierande bedömningar och, till exempel bland historikerna, till mycket olika tolkningar.

Kekkonens starka personlighet ger fortfarande upphov till starka reaktioner. Själv kände jag inte personligen Urho Kekkonen, men säkert upplevde jag hans inverkan på den allmänna atmosfären i samhället. Bedömningarna om människor, vem det än må gälla, bör helst dock ställas i relation till den rådande tidsperioden och omvärlden. UKK:s ledarskap var en produkt av sin tid och svarade också väl mot många av tidens behov.

Men också en motreaktion var väntad. Den lagstiftning som reglerar presidentens befogenheter har redan ändrats avsevärt. Tolkningen påverkas inte enbart av lagens bokstav, utan också av bakgrunden till bestämmelserna och den praxis som etableras. Det innehåll som statsförfattningens bokstav får, är i första hand beroende av statsorganens agerande, skrev Antero Jyränki i sin bok ”Presidentti” som utkom 1981.

Tolkningen av presidentens befogenheter påverkas också av de rådande utrikespolitiska och inrikespolitiska situationerna. Och visst spelar presidentens personliga egenskaper och ledarstil också en roll.

Våra grundlagar sägs ha innehållit en spänning mellan presidentmakten och parlamentarismen ända från början. Efter UKK:s presidentperiod har den spänningen avvecklats genom att man gått in för att stärka parlamentarismen och minska presidentmakten. Men en spänning mellan statsorganen är inte nödvändigtvis av ondo. Den innebär också att makten får en mer omfattande fördelning – säkerhet och balans, ”checks and balances”. Men givetvis är det inte bra om en uppenbar kontinuerlig tvist pågår mellan de olika statsorganen. Sämja välkomnas alltid.

Genom lagändringarna 1987 och 1991 stärkte man till exempel riksdagens ställning vid utnämnandet av regering och förmildrade verkningarna av presidentens vetorätt. Å andra sidan infördes direkt folkval vid valet av president – det första folkvalet ägde rum 1994. Kekkonens långa period bidrog till att man beslöt att presidenten kan väljas för högst två ämbetsperioder i följd.

Den nuvarande grundlagen från år 2000 är resultatet av en genomgripande beredning. En politisk kompromiss som så gott som hela riksdagen enades om. Nu vill man – eller rättare sagt den så kallade politiska eliten – än en gång minska på presidentens befogenheter.

Folk vill fortfarande ha en stark av medborgarna själva vald president. Jag har önskat att en ändring av grundlagen övervägs noga. Ändringarna måste vara långsiktiga, och de får inte tjäna som snabblösningar när något politiskt problem yppar sig.

***

Urho Kekkonen utnyttjade sina maktbefogenheter i stor utsträckning, men han var också en skicklig ledare när det gällde värderingar. Finländarna minns Kekkonen framför allt som sin tids obestridliga utrikespolitiska ledare och garant för Sovjetrelationerna.

Efter Sovjetunionens fall har de personer, bland annat Kekkonen, som bedrev nära samarbete med Sovjet också blivit föremål för kritik. Många tyckte att dessa personer hade alltför nära relationer till en stat där man inte respekterade t.ex. mänskliga rättigheter. Mot bakgrunden av denna tolkning är det intressant att analysera hurudana bedömningar nu framförs dels om dels Ryssland, dels om den människorättspolitik som EU bedriver. Jag hoppas jag får leva så länge att jag får se hurudan bedömningen är i efterhand.

Presidenterna Paasikivi och Kekkonen var under efterkrigstida förhållanden tvungna att försvara Finland under mycket besvärliga förhållanden. De såg efter bästa förmåga till att Sovjetunionens ledare beaktade Finlands neutralitet. Slutligen fick Finland också erkännande för sin neutralitet av hela det internationella samfundet. Genom att tilldela Finland värdskapet för KSSE-toppmötet1975 ville både väst och öst visa sitt förtroende för Finlands utrikespolitik.

För dem som var unga på den tiden var den begynnande globaliseringen en välkommen förändring. Finland hade blivit medlem i Förenta nationerna år 1955. Den internationella solidariteten och utvecklingssamarbetet tog sina första steg. Ibland kunde radikala uttalanden förekomma i den internationella politiken, men framför allt grannen i öst skulle man inte irritera offentligt. Inte bara Europa utan egentligen hela världen var tudelad. Finland befann sig på västsidan, men litet med ryggen mot väggen.

Kekkonens utrikespolitiska ledning var i början ingen självklarhet. Som statsminister hade han kommit att bli president Paasikivis konkurrent när det gällde utrikespolitiken. När Kekkonen inledde sin första ämbetsperiod hade han kommit till makten med hjälp
av den minsta möjliga majoriteten av elektorerna.

Skötseln av nattfrosten år 1958 befäste presidentens ledande ställning inom utrikespolitiken. Ställningen stärktes ytterligare av det sätt på vilket notkrisen 1961 behandlades. I och med att presidenten redde upp dessa kriser, blev han den obestridliga ledaren för landets utrikespolitik. Begreppet Paasikivi-Kekkonen-linjen etablerades.

Den yngre generationen upplevde vid den här tiden att utrikespolitiken kännetecknades av ett hemlighetsmakeri som inte alla gånger var av positiv art. Också då var de ekonomiska frågorna en del av utrikespolitiken: först krigsskadeståndet och sedan östhandeln. Kriget kastade fortfarande en skugga över vårt eget samhälle. Berlinmuren restes. Ett kärnvapenkrig hotade. Alla dessa element bidrog till att skapa en tryckande atmosfär. Samtidigt stimulerade de också till en aktivare fredsrörelse, till solidaritet och till en längtan efter ett nytt internationellt samarbete. Också de här frågorna kunde president Kekkonen hantera på sitt eget sätt.

***

Alla förändringar kräver tid. I dag har den internationella arenan förändrats markant. I stället för två stormakter finns det nu många viktiga aktörer. I och med Finlands medlemskap i Europeiska unionen har våra yttre handlingsramar förändrats. Men hur förhåller det sig med utrikespolitikens innehåll?

Trots det fattiga utgångsläget hade Finland formats till ett nordiskt, demokratiskt välfärdssamhälle. Det är således naturligt att också Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är värdebaserad. Den centrala utgångspunkten är att respektera internationell rättvisa samt stödja demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatssystemet i alla nationalstater. Finland anser att landet bäst främjar också sitt eget intresse och säkerhet genom att samarbeta med andra: dels i egenskap av en medlemsstat i Europeiska unionen, dels genom arbete inom ramen för internationella organisationer och evenemang.

Förenta nationerna är fortfarande det enda verkligen globala forumet för internationella frågor, skapare av internationella normer och verkställare av gemensamma beslut. Ett omfattande säkerhetsbegrepp har etablerats som en del av det internationella samarbetet. Fred och säkerhet saboteras inte bara av väpnade konflikter, utan också av extrem fattigdom, terrorism, klimatförändringen och andra globala hot. I dag försöker Finland se till att FN ska kunna agera både som läkare och domare. Alltså inte Finland själv.

Det är också i den globaliserade världen fortfarande ett viktigt mål för den finska utrikespolitiken att främja stabilitet i Nordeuropa. Det innebär ett nära samarbete med de nordiska länderna och samarbete med Ryssland och de baltiska länderna. President Koivisto ombads en gång (i början av 1980-talet) definiera Finlands utrikespolitiska linje och han gjorde det med orden ”god grannsämja”. Linjen är densamma ännu i dag.

Finland har således en speciell relation till Ryssland. Landet är grannland både till Finland och EU och en strategisk partner . På grund av närheten är relationerna mellan våra länder intensiva – det finns många ärenden att diskutera. Också svåra frågor kan diskuteras öga mot öga, direkt människor emellan. Vidare kan det konstateras, att man inte alltid är av samma åsikt.

Inte heller i Finland är man alltid av precis samma åsikt, men politiken bör vara konsekvent och grunda sig på ett brett samarbete. Man bör också komma ihåg att utrikespolitiken och säkerhetspolitiken har ett nära samband med varandra.

***

Under Kekkonens tid hade presidenten också med stöd av grundlagen en mycket central roll både i utrikes- och inrikespolitiken. President Kekkonen var inte speciellt noggrann när det gällde hans befogenheter inom inrikespolitiken, utan han agerade på många områden. Enligt dagens terminologi kunde man antagligen säga att Kekkonens ledarskap tog avstamp i hans värderingar.

Kekkonens agerande ledde till att man på en del håll ansåg att han blandar sig i allt: presidenten vädjar till intresseorganisationerna för att få till stånd resultat i stabiliseringsförhandlingarna, lägger fram sin rekommendation till en inkomstpolitisk helhetsuppgörelse, tar ställning till statsbolagens viktiga investeringar, ingriper i Finlands Banks räntepolitik, uppmanar löntagarna att avhålla sig från åtgärder som leder till att den reella lönenivån höjs och uppträder som strejkbrytare.

Man kan också se på saken ur ett annat perspektiv. Vid den här tiden var Finland alltjämt ett samhälle med relativt stora klasskillnader, och vi skulle hantera både sviterna av kriget och de svåra minnena från inbördeskriget. Det var viktigt att skapa enighet i samhället. Trots sin egen personliga bakgrund både ville och kunde Kekkonen bygga broar mellan arbetsmarknadsorganisationerna så att Finland kunde fortsätta sin väg mot en riktig nordisk demokrati. Det nämnda UKK-avtalet var ett mycket konkret exempel på Kekkonens insatser i skapandet av ett inkomstpolitiskt system.

Under Kekkonens tid var utgångspunkten närmast den, att regeringen skulle åtnjuta både presidentens och riksdagens förtroende. Kekkonen utnämnde tjugotvå regeringar, eller i genomsnitt en regering per år. Endast hälften av dessa var majoritetsregeringar. Många regeringar var tjänstemannaregeringar eller sådana i vars bildande Kekkonen annars spelade en avgörande roll.

Enligt det nuvarande systemet förutsätter förtida riksdagsval statsministerns initiativ och presidentens beslut i saken. Syftet med det här förfarandet var att stärka riksdagens ställning. I Finland har vi därför också haft många regeringar som suttit hela valperiod ut.

Under de senaste åren har regeringarna inte suttit hela valperioden ut, vilket de politiska sammansättningarna gjort. Bildandet av den nuvarande regeringen var också på ett annat sätt intressant. Regeringspartierna delegerade ju på sätt och vis valet av statsminister till partimötet för ett parti. Riksdagens och riksdagsgruppernas roll i bildandet av en ny regering blir då, trots bestämmelserna i grundlagen, rätt formell, och den avgörande rollen har ett organ utanför parlamentet.

Urho Kekkonen blev ofta tvungen att utifrån ett splittrat partifält agera i upprivande inrikespolitiska situationer. Han var en viljemänniska, som också gärna använde tal och artiklar som verktyg för att påverka inrikespolitiken. Han samarbetade intensivt med sina nära förtrogna som fanns inom bl.a. den offentliga förvaltningen, i partier och organisationer samt hos ekonomiska institutioner.

Det skulle vara intressant att undersöka hur snabbt eller långsamt den bild som den politiska eliten, medierna och folkets djupa lager har av presidenten och hans eller hennes möjlighet att påverka förändras i verkligheten. För egen del har jag upplevt att situationen är ganska motstridig. Såsom jag redan i början sade, har det bland politikerna och medierna funnits en mycket stark vilja att minska presidentens inflytande och i stället gå in för ett ledarskap med fokus på värderingar. Folket förefaller att ha den erfarenheten att personer med ett visst mått av beslutanderätt också lättare får auktoritet.

Det direkta folkvalet har fört presidenten, som tidigare var en avlägsen person, närmare medborgarna. Informationssamhället har också bidragit till detta. Samhället har förändrats i takt med mediernas ökade inflytande och till följd av att internet och mobilkameror har blivit allt vanligare. Också president Kekkonen rörde sig mycket ute bland folket, men relationen var ändå en annan än den är i dag. Det temat kommer vi snart att få höra mera om.

Medborgarna vänder sig fortfarande aktivt till presidenten per brev, e-post eller på annat sätt. Det verkar således som om uppfattningen att presidenten övervakar den samhälleliga rättvisan fortfarande starkt lever kvar i medborgarnas sinnen.

Direkta folkval och en samtidig minskning av maktbefogenheterna kan ha verkningar av många slag. Folkval har å andra sidan gett medierna mer makt. Presidentvalet år 1994 har karakteriserats som det första egentliga tv-valet. Nu känns den tiden fjärran då presidenten sågs som en symbol för staten och stod ovan mediernas kritik. Nuläget är öppnare och därigenom även mer demokratiskt, men också mycket sårbart.

Medierna strävar i allmänhet efter att bestämma vilka de politiska diskussionsämnena ska vara. När politikerna har upplevt att de inte lyckats få fram sitt eget budskap i medierna – åtminstone i en sådan form de själva kan vidkännas - har behovet att blogga uppstått. Urho Kekkonen skulle ha kunnat vara en skicklig webbaktör - både under eget namn och med andra identiteter. Offentligheten som ett medel för maktbruk är verkligen en konstart.

Ett demokratiskt samhälle är mycket mer än presidenten, regeringen och riksdagen. Vi vet alla att därtill också behövs ett aktivt medborgarsamhälle, fria och ansvarsfulla medier, god förvaltning och ett välfungerande rättsväsende - men också en skickligt skött ekonomi. Presidenten lovar i sin försäkran att efter all sin förmåga främja det finska folkets välfärd. Men ensam lyckas han eller hon inte med denna uppgift.

***

Jag önskar er ett intressant seminarium om en intressant person!