Republikens president Tarja Halonens anförande vid ambassadörsdagarna den 23 augusti 2011

I den internationella politiken är det viktigt att kunna skilja enskilda händelser från förändringstrender. I medierna söker man ofta stora händelser då allting förändrades. Sällan hittar man i historieskrivningen, minst av allt under den positiva utvecklingen, någon sådan enskild dramatisk händelse som skulle ha förändrat allting. Kanske brytningen av Europas tudelning på 1990-talet var en sådan vändpunkt.

Jag hade själv lyckan att bli utrikesminister just då vid den internationella politikens och Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska brytningstid 1995. Vi hade just genomgått stora omvälvningar, Sovjetunionens sönderfall och det kalla krigets slut. Vi såg kanske ändå inte allt det som förändringen skulle föra med sig.

Att lägga märke till förändringar hör till det centrala också i diplomatens uppgifter. Ambassadörerna borde upptäcka också svaga signaler, se tecken på förändring. Man måste förstå vilka frågor man ska följa och kunna se sambandet mellan dem. Resultatet är ofta mer än summan av delarna. Analyser och slutsatser är viktiga och värdefulla. Jag vill dock betona också förmågan att kunna beskriva fakta, och inte enbart att dra slutsatser.

Det är skäl att minnas att beslutsfattarna kanske drar fullständigt olika slutsatser från givna fakta än ambassadören i sitt stationeringsland. Helheten kan se mycket olik ut beroende på varifrån man betraktar den.

Då, i mitten av 1990-talet, befann vi oss ännu i brytningsskedet efter det kalla krigets slut. De murar och gränslinjer som hade delat Europa hade raserats. Man ville ha ett nytt, enhetligt Europa. Europarådet arbetade under hårt tryck för att få med de nya medlemsstaterna i Mellan- och Östeuropa i arbetet med övervakningen av de mänskliga rättigheterna. Organisationen hade – och har fortfarande – mycket att göra i arbetet med att bygga demokratin och rättsstaten och att stärka de mänskliga rättigheterna och den sociala rättvisan.

Finland hade i början av 1995 anslutit sig till Europeiska unionen - och detta gick före allt annat. Jag var ibland tvungen att påpeka att EU inte är hela Europa. Också Europarådet och OSSE är viktiga kanaler för påverkan inom Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.

Vi har i Finland av tradition - och enligt min mening klokt - värderat högt ett omfattande nationellt samförstånd vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Finland kan endast ha en ståndpunkt utåt. När jag blickar tillbaka på perioden 1995-2011 kan jag känna igen många element i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, även om tyngdpunkterna har flyttats och mycket nytt har inkluderats i takt med att världen förändras.

* * *

Den 6 juni 1995 gav statsrådet sin första säkerhetspolitiska redogörelse till riksdagen, "Om säkerheten för en föränderlig värld". Eftersom den nya regeringen hade tillträtt den 13 april 1995 hade grundarbetet gjorts tidigare. Det var inte alldeles lätt att få till stånd ändringar. Sambandet mellan den övergripande (då "totala") säkerheten - de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten i relation till säkerheten - och de så kallade nya hotens betydelse, hade då ännu inte slagit igenom. Jag kan nu öppet säga att vi klarade oss med utomstående hjälp. Riksdagen skulle ha velat ännu mer. Jag försvarade texten som man antagit enhälligt med att Finlands säkerhetspolitik är lite "som en gran som vuxit i skuggan", och försäkrade att den nog kommer att växa till sig.

* * *

Medlemskapet i Europeiska unionen ändrade Finlands utrikespolitiska handlingssätt på ett grundläggande sätt. Det skedde omvälvningar också i utrikesministeriets verksamhet. Ända från början av vårt medlemskap har Finland varit en aktiv medlem i unionen. Vår iver och ordentlighet gav oss i början ett rykte som mönsterelev. Det är inget dåligt med det. Det är ett kapital som nu kan utnyttjas på många sätt. Finlands första EU-ordförandeskap 1999 var säkert en unik och oförglömlig erfarenhet både för utrikesministern och tjänstemännen.

Under vårt medlemskap har Europeiska unionen utvidgats och förändrats. När vi anslöt oss var EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik mycket anspråkslös. Den har vuxit betydligt sedan 1995. Finland deltar aktivt i utformandet av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

I dag är Europeiska unionen en viktig referensram och kanal för påverkan för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Finland vill ytterligare stärka Europeiska unionens roll i den internationella politiken. Vårt land understöder utvidgningen av unionen men understryker vikten av att uppfylla medlemskapskriterierna. Man måste se till att unionens legitimitet bevaras i medborgarnas ögon. Öppenhet och en levande kontakt med det civila samhället är förutsättningar också för EU:s livskraft, inte bara för de enskilda medlemsländernas livskraft.

* * *

NATO:s utvidgning var ett aktuellt ämne redan i den första försvarspolitiska redogörelsen. Finland avvisade tanken om att skapa nya intressegrupper i Europa och betonade samarbete som ett sätt att befästa stabiliteten och minska risken för militära konflikter. I redogörelsen konstaterades att vi inte söker medlemskap i NATO. Vi hörde således till samma grupp som Sverige och Österrike som hade anslutit sig till Europeiska unionen samtidigt som vi. Om Europas säkerhetsläge ändras väsentligt skulle Finland bedöma läget och avgörandena mot bakgrund av utvecklingen.

NATO-noteringarna i det nuvarande regeringsprogrammet känner ni till. Fastän Finland inte hör till någon militär allians utgör ett självständigt försvar och militär alliansfrihet utgångspunkten för vårt samarbete med NATO. Vi är fortfarande i samma grupp som Sverige, Österrike och också Irland och Malta. Vi bedriver en aktiv allianspolitik. Europeiska unionens och NATO:s samarbete för att lösa säkerhetsutmaningarna och ömsesdigt kompletterande verksamhet i krishanteringen är enligt min åsikt mycket viktiga. Finland deltar både i FN-, EU- och Natoledda krishanteringsinsatser. Min egen önskan är att vårt nuvarande anspråkslösa deltagande i FN-insatserna ska få nytt uppsving.

Inom ramen för EU har Finland tillsammans med Sverige varit initiativrikt särskilt i fråga om att utveckla den civila krishanteringen. Även om vi stött på problem, anser jag det viktigt att vi strävar efter att ytterligare stärka den. Inte heller i detta arbete ska man glömma Europarådet och OSSE.

* * *

Numera godkänns en bred säkerhets- och hotuppfattning och de mänskliga rättigheternas betydelse har vuxit både internationellt och nationellt sett. I enlighet med vårt regeringsprogram är de centrala målen för vår utrikespolitik att främja demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Ännu i mitten av 1990-talet fanns det inte något stort intresse för de mänskliga rättigheterna här i Finland. När jag blev utrikesminister ville jag i likhet med de andra EU-länderna inrätta en enhet för de mänskliga rättigheterna vid Finlands utrikesministerium år 1996. Finlands riktlinjer skrevs för första gången in i en utredning om Finlands politik för de mänskliga rättigheterna 1998. Efter intialsvårigheterna skapades dock ganska snabbt en stark, öppen och aktiv människorättsprofil. Det civila samhället var och är ett gott stöd i detta och även ibland en god kritiker.

Jag anser det viktigt att man inte behandlar de mänskliga rättigheterna skilt från den övriga utrikes- och säkerhetspolitiken. Den senaste tidens händelser i Nordafrika och Mellanöstern har än en gång framhävt sambandet mellan de mänskliga rättigheterna – både de politiska, ekonomiska och sociala – och säkerheten och utvecklingen. Det internationella systemet för de mänskliga rättigheterna bör också stärkas att möta de utmaningar som klimatförändringen, miljökatastroferna, matkrisen och globaliseringen för med sig.

* * *

Globaliseringens framskridande och ekonomins och marknadernas ökade inflytande i de internationella relationerna har i detta hänseende varit betydande. Den sociala dimensionen av detta fenomen borde stärkas ytterligare. Hanteringen av globaliseringen och rättvisa är förutsättningar för hållbar utveckling. De mänskliga rättigheterna, miljön, ekonomin samt utrikes- och säkerhetspolitiken är alla delar av hållbar utveckling. Det är viktigt att ha förmåga att lägga märke till och analysera vikten av faktorer som främjar och förhindrar utveckling och olika aktörers betydelse.

För mig själv är detta tema naturligtvis mycket aktuellt på grund av medordförandeskapet i den panel för global hållbarhet som FN:s generalsekreterare har tillsatt. Panelen har kort sagt till uppgift att utarbeta en modell för utvecklingen som är hållbar med tanke på ekonomin och miljön och rättvis ur socialt perspektiv. Uppgiften är inte alldeles enkel.

Världen har förändrats och de internationella organisationerna med den, men det multilaterala samarbetet har bibehållit sin betydelse i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik både i globalt hänseende och på europeisk nivå. I takt med de nya hoten har det ömsesidiga internationella beroendet bara ökat och behovet av gemensamma lösningar blivit allt mer uppenbart. Ett medlemskap i FN:s säkerhetsråd är ett naturligt och viktigt mål för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.

Vikten av de globala frågorna har utan tvivel blivit större. På motsvarande sätt har också Förenta Nationernas betydelse enligt min åsikt ökat, ingalunda minskat. Nya inofficiella G-grupper uppkommer, men de ersätter inte FN. "G-193" är den enda representativa, demokratiska och globala aktören i den internationella politiken. Det är självklart att FN, såsom även andra internationella organisationer, måste kunna förnya sig.

Jag påstår ändå att FN i många hänseenden varit en framgångssaga även under G-gruppernas tidevarv. Millenniemålen är ett exempel på FN:s globala kraft. De har på ett lyckat sätt sammanfattat och gestaltat fattigdomen och de olika elementen i bekämpningen av fattigdom. Jag hoppas att vi i framtiden, som en fortsättning på millenniemålen, får mål för hållbar utveckling.

* * *

Positiv utveckling förutsätter att medlemsländerna agerar aktivt. Och inte enbart regeringarna, utan att samhällets alla aktörer har initiativkraft. Det här talade Mary Robinson säkert om redan i går. Jag anser att fredsmäkling och Helsingforsprocessen är mycket positiva initiativ.

Under det kalla kriget var människorna rädda för storkrig och kärnvapen. Konflikternas karaktär har förändrats. I stället för krig mellan stater är konflikterna ofta s.k. asymmetriska konflikter. De är ofta inomstatliga och är särskilt farliga för civilbefolkningen. Det är ofta politiska missförhållanden, kränkningar av de mänskliga rättigheterna och diskriminering av minoriteter eller erfarenheter av orättvis behandling som ligger bakom konflikterna. Men vi ser också allt tydligare att också social och ekonomisk orättvisa väcker konflikter och oroligheter – t.o.m. i Europa.

Genom FN:s säkerhetsråds resolution 1325 har kvinnornas ställning i konflikter blivit aktuell. Jag är stolt över att Finland är aktiv i denna fråga. Nu är det dags att se vad vi kan göra för att fästa uppmärksamheten också vid ungas ställning i konflikter.

Fredsmäkling och förebyggandet och eftervården av konflikter är naturliga prioritetsområden för Finland. Arbete på gräsrotsnivå och i olika organisationer skapar en trovärdig grund för vår verksamhet. De nya säkerhetshoten är mångfasetterade och deras bekämpning kräver ett nytt slags samarbete på olika nivåer.

* * *

Det besinningslösa våldet den 22 juli i Norge gav sommaren en dyster ton. Jag värderar högt Norges statsminister Jens Stoltenbergs och övriga norrmäns svar på våldet: att hat och terror bör bemötas med försvar av våra värden, genom ökad öppenhet och demokrati. Attackerna i Norge var också ett angrepp mot de gemensamma nordiska värdena och vår samhällsstruktur. Vi måste tillsammans försvara dem.

* * *

De mänskliga rättigheterna, globaliseringen, den hållbara utvecklingen – har skapat också nya aktörer. Numera är det inte endast stater, internationella organisationer och diplomater som utövar internationell politik. Genom nätverksbildningen och globaliseringen har frivilligorganisationernas verksamhet nått upp till en ny nivå. Verksamhetsmodeller som t.ex. Global Compact har fått företagen med på ett alldeles nytt sätt. Kvinnornas roll har blivit synlig. Halva mänskligheten har länge befunnit sig i skuggan. Jag anser det absolut nödvändigt att vi kan ta i bruk jordklotets alla mänskliga resurser – såväl kvinnor som unga.

I dessa förändringens tider finns det ändå kontinuitet i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Goda grannrelationer utgör fortfarande hörnstenen i vår politik. Våra relationer till de nordiska länderna är fortfarande viktiga. Samarbetet som bygger på gemensamma värderingar fungerar bra, även om ländernas lösningar och politik i många avseenden skiljer sig från varandra. Det nordiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet kan ge praktiska fördelar när det gäller effektivitet och resurser. De baltiska länderna har tillfört Östersjöområdet ny dynamik. De bilaterala relationerna mellan Finland och Ryssland har förnyats och fungerar bra.

Det har också uppkommit nya samarbetssätt inom vårt närområde. Som en av initiativtagarna till Baltic Sea Action Summit-toppmötet är jag glad över att samarbetet mellan de politiska beslutsfattarna, frivilligorganisationerna och företagen har visat sig vara en fungerande modell som gett skyddet av Östersjön ny kraft. Även det här är ett exempel på att det lönar sig att vara med och skapa nya aktörer och processer.

* * *

Den förändring som jag här har beskrivit märks också i kärnområdet för ert arbete, rapporteringen. De tiderna är förbi, då man skrev rapporter i lugn och ro. Genom medierna och särskilt de nya medierna har snabbheten blivit allt viktigare. Rapporteringen kan knappast tävla med nyhetsmedierna. Det är viktigt att utreda frågorna, komma med en välgrundad samhällsanalys, att tolka och kunna presentera tillförlitliga fakta. Det är av central betydelse att man begrundar orsaker och följder, att man kan förutse staters och andra aktörers handlingar såväl på nationell som på internationell nivå.

Ni får mycket anvisningar och önskningar om rapporteringen. Jag anser att man kan säga saker både entydigt och korrekt.

* * *

Utrikesförvaltningen har under dessa år blivit bekant för mig. Jag sätter stort värde på den yrkeskunskap och kompetens som ministeriets anställda innehar. Jag vill tacka alla diplomater och hela personalen inom utrikesförvaltningen och deras familjer för det värdefulla stödet och samarbetet under de gångna 16 åren.

Vi har upplevt mycket tillsammans men arbetet slutar inte här.