Republikens presidents intervju i Månadsjournalen 11/2001

Kerstin Kåll/ Månadsjournalen

Javisst, fru president

Handlingskraftig, viljestark och spontan - det ger popularitet. Åtminstone för Finlands president Tarja Halonen. Vid det här laget är det få som klagar över att en rödhårig socialist flyttat in i slottet vid Salutorget.


Finlands president stegar ut ur en av de vackra empiresalongerna i slottet vid Salutorget i Helsingfors med utsikt över havet och alla fartygen och med den gamla fästningsön Sveaborg i fonden.
- Vi går in i mitt arbetsrum. Här känns det som om vi skulle sitta på ett torg, säger hon.
Det är långt från arbetarkvarteren i den tuffa stadsdelen Berghäll, där Tarja Halonen växte upp och fick det skinn på näsan som behövs om man ska komma någonstans i livet.
Längre än så här kan man inte komma i Finland. Den 1 mars år 2000 tillträdde hon som landets elfte och dess första kvinnliga president. Samma datum trädde en ny grundlag i kraft, som minskade presidentens makt och ökade riksdagens och regeringens betydelse.
Det finns statsvetare som säger att de inte märkt någon skillnad. President Halonen är i färd med att utforma den nya presidentrollen så att även efterträdarna ska bli nöjda. Eller som hon själv formulerar saken:
- Det är som att köra in en ny dyr bil. Man måste ta det lite försiktigt så att följande användare inte säger att bilen förstörts vid inkörningen.
Tarja Halonen såg snabbt till att presidentämbetet inte blev alltför avlövat. Hon har själv bestämt att hon ska delta i EU:s toppmöten, fastän statsvetare muttrar att det väl ändå är regeringen sak att bestämma vem som ska delta eller inte delta. Men Halonen har tagit fasta på grundlagens formulering att presidenten leder utrikespolitiken i samverkan med regeringen. EU är utrikespolitik.
Förra hösten körde hon över alla instanser som hade åsikter om vem som skulle sitta i Finlands banks (riksbankens) styrelse och utnämnde pol dr Sinikka Salo, då rådgivare vid Europeiska centralbanken, som ingen annan tänkt på.
"Det här är ingen jämställdhetsfråga. Hon är helt enkelt mest meriterad", fastslog presidenten och regeringen böjde sig. Även då fanns det statsvetare som muttrade att så här ska det väl ändå inte gå till. Regeringen borde åtminstone förhandla. "Det här kan ju bli praxis."
Men folket gillade handlingskraften. Opinionssiffrorna för hennes popularitet steg till över 80 procent. Även konservativa äldre herrar som efter valet rasade över att påtvingas en rödhårig socialist som president hörs nu motvilligt uppskattande tala om att det är stake i henne.
Det blev således ingen tudelning av samhället som många befarade när rösterna i presidentvalet fördelade sig nästan 50-50 mellan Halonen och centerns Esko Aho.
Själv tycker presidenten att samverkan med regeringen går bra. Hon har som jurist, och ett år som justitieminister, själv varit med om att förändra grundlagen sedan arbetet inleddes på 70-talet. Moderniseringen var nödvändig, den osedvanligt starka presidentrollen utformades som en kompromiss mellan dem som ville ha monarki och dem som ville ha republik när Finland blev självständigt 1917. Nu har Finlands president samma ställning som Frankrikes.
- Jag får nu äta vad jag själv har varit med om att koka. Jag kan väl inte annat än säga att det smakar bra, skämtar hon.
Det är inte längre helt ovanligt med kvinnliga statschefer. När vi ses har presidenten nyss kommit hem från ett besök hos sin kvinnliga kollega i Lettland, Vaira Vike-Freiberga och i bankettsalen i slottets första våning dukas långborden för middag med Irlands president Mary McAleese på statsbesök.
Men ändå är det så pass remarkabelt med en kvinnlig president att världspressen ställde sig i en hundrahövdad kö när Finland fick en, där ställde sig också enstaka forskare och någon tv-filmare som dokumenterar kvinnliga statschefer. Presidentens informationschef Maria Romantschuk håller fortfarande på att långsamt beta av mediekön.
De två har samarbetat förut. Maria Romantschuk var pressekreterare åt utrikesminister Halonen i två år, innan hon utnämndes till pressråd vid Finlands ambassad i Stockholm.
- När kommer du tillbaka? frågade utrikesministern inför avskedet.
- När du blir president, skojade Romantschuk.
Tre dagar efter valet ringde den nyvalda presidenten till Stockholm och frågade:
- Nå, håller du vad du lovade?
Maria Romantschuk ingår nu i presidentens närmaste stab. Tidigare har alla i staben varit män. Nu finns där förutom Maria en 28-årig kvinnlig specialmedarbetare vid sidan av de manliga rådgivarna och adjutanterna.
I stort som smått märks nyordningen på slottet. För första gången har presidenten anställt ett par kvinnliga livvakter, dock inte av jämställdhetsskäl utan av praktiska. De manliga livvakterna var malplacerade på vissa ställen, till exempel i damernas omklädningsrum när presidenten motionssimmar i riksdagens bassäng.
Nytt är också mängderna av brev från små flickor till presidenten. Många bifogar bilder av sina egna katter eller sköldpaddor och vill veta hur presidentens husdjur mår. Inga småflickor skrev någonsin till presidenterna Ahtisaari eller Koivisto.
Den konstintresserade presidenten har bytt ut konstverk och hängt om gamla. Hon studerade konsthistoria innan hon blev jurist, skulpterar och tecknar själv. En bra sysselsättning för politiker, under långa sammanträden kom baksidan av handlingarna väl till pass. Under EU:s utrikesministermöten satt Finlands, Österrikes och Frankrikes ministrar och tecknade lika ivrigt. Tydligen bytte de konstverk, Tarja Halonen antyder att hon har minnen från den tiden.
- Blir det utställning någon gång?
- Aldrig, säger hon bestämt. Folk skulle bara intressera sig för vad presidenten gjort, inte vad Halonen gjort.
I två mindre salonger på första våningen hänger stora oljemålningar av de tio tidigare presidenternas hustrur. Där kommer småningom även utskottsrådet Pentti Arajärvi att hänga.
Pentti Arajärvi är forskare, en av Finlands främsta experter på socialpolitik, enligt samstämmiga uppgifter utrustad med ett knivskarpt intellekt. Han lär också vara utrustad med en absurd humor, som säkert kommer väl till pass i den situation han hamnat bara för att han och Tarja Halonen råkade få upp ögonen för varandra på en jazzklubb i New York i mitten av 80-talet. Bägge ingick i en delegation på studieresa i USA.
Pentti Arajärvi och Tarja Halonen är uppvuxna på var sin sida om Långa bron. Sådana människor brukar sällan mötas. Det är Långa bron som skiljer det röda Helsingfors från det borgerliga.
Pentti Arajärvis mamma är professor i barnpsykiatri. Tarja Halonens mamma arbetade inom hemvården och var fackligt aktiv, bland annat som skyddsombud. Hon uppmuntrade sin dotter att studera, och fick uppbackning dels av sin make - Tarjas styvfar - och dels av en eldsjäl till rektor i Berghälls skola som gav sig den på att ge arbetarbarnen även en kulturell bildning - i konst, musik, litteratur - som de säkert inte fick i hemmen.
När Halonen blev vald till president bodde paret i var sin lägenhet på sju trappor i Berghäll. Som minne av detta har puben i bottenvåningen nu bytt namn från Mr Pickwick till Presidenttipari - Presidentparet. Paret självt har flyttat samman i residenset Talludden. De sedesammas bekymmer över vad folk i utlandet ska säga försvann sedan de diskret legaliserat sitt förhållande med presidentens dotter Anna och Pentti Arajärvis son Esko som enda bröllopsvittnen.
Anna Halonen, 22, studerar politik och internationella relationer vid Kent University i Canterbury. Hon har bland annat på förslag av sin professor forskat i Ålands speciella ställning.
- Till dem som frågar om hon också tänker bli politiker brukar hon säga att det är skillnad på sådana som bedriver politik och sådana som forskar i det, berättar mamma.
Anna har fått studera i fred trots moderns upphöjelse.
- Varken pressen eller mamma har stört, ler presidenten och tillägger något om att bägge kan vara ganska dominanta.
Tarja Halonen har varit socialdemokrat sedan hon kom ut i arbetslivet i mitten av 70-talet. Men presidenten ska stå över partipolitiken. Hur klarar man sådant?
- Jag har formellt lämnat in min partibok. Man önskade mig välkommen tillbaka någon gång. Men mina rötter kan jag inte förneka, ingen begär heller att presidenten inte ska tycka eller veta någonting. En annan sak är att inte blanda sig i dagspolitiken, att låta saker ha sin gång fastän man har bestämda åsikter.
Presidenten illustrerar den inre konflikten med att daska sig själv på handen och säga "nej, Halonen, det där ska du inte blanda dig i".
- Både som minister och som LO-jurist blev jag van vid att samarbeta över partigränserna. Där skiljer vi oss från Sverige, hos oss är LO inte knutet till socialdemokratin och inget parti är så starkt att det kan regera ensamt.
Apropå Sverige talar Tarja Halonen varmt om utrikesminister Lena Hjelm-Wallén. Vänskapen grundlades när de satt i möten i Europarådet i Strasbourg. Makarna Pentti och Ingmar kommer också väl överens. De var med under de inofficiella utrikesministermötena, som hölls två veckoslut per år, och fördrev tiden i kyrkor och på utställningar medan fruarna sammanträdde. Vänskapen består. Presidenten hoppas snart få ett icke-protokollärt besök igen.
De täta kontakter som väninnorna upprätthöll under Halonens utrikesministertid har nu fortsatt mellan Anna Lindh och Erkki Tuomioja.
- Ett samarbete uppstår inte automatiskt av gammal tradition. Våra länder har varit förenade i många hundra år, men ska ett förhållande bestå måste det vårdas och skötas.
Förre presidenten Koivisto, som inom parentes inte hade lika varma känslor för Sverige, kom i våras ut med en bok där han drev tesen att Finland försummar relationerna till Ryssland med sin koncentration på EU. Tarja Halonens åsikt är den motsatta: Finland är intressantare för Ryssland i och med EU-medlemskapet. Och inte bara för Ryssland, utan för hela det baltiska området.
Tarja Halonen tillbringar mycken tid på resande fot - nödvändigt för en president som ska leda utrikespolitiken, anser hon - och har hittills undgått den kritik som drabbade president Ahtisaari för hans idoga resande.
Däremot har medier och medborgare hackat på henne för hennes klädval, hennes frisyr, hennes hattar - eller rättare sagt brist på hattar - och att hon inviger dittan men inte dattan.
Om representerandet säger hon att hon försöker sprida sin närvaro så rättvist som möjligt över landsändar och sektorer, ofta i samråd med olika ministrar.
- Jag vill inte att presidentparet ska ses som en blombukett som man beställer som dekoration till olika tillställningar, säger hon.
Det är en spontan president som Finland fått, inte särskilt lättadministrerad. Särskilt i början glömde hon ibland att hon har en fullbokad kalender som någon annan sköter, och lovade bort sig till adjutanternas förtvivlan.
Det ständiga hackandet på kläder och utseende stör, det framgår tydligt, fastän hon försöker formulera sig så diplomatiskt som möjligt.
- Jag är vald till president för mina egenskaper och min kompetens, precis som Finlands folk tidigare valt Kekkonen, Koivisto och Ahtisaari. Inte heller Paasikivi var klippt ur en modejournal.
Hon försöker dämpa irritationen över att bli jämförd med vackra, färgstarka nordiska drottningar och prinsessor genom att se folkets engagemang i hennes utseende som något positivt; precis som mamma en gång i sista ögonblicket kollade att allt satt som det skulle innan dottern gick på kalas.
Presidenten lutar sig fram mot mig och låtsas rätta till min krage med bekymrad mammamin.
Hon är inte ointresserad av kläder. Vågar jag skriva att hon gillar Gudrun Sjödéns modeller utan att den finska textilindustrin, Marimekko, Vuokko eller Nanso flyger i taket?
Efter många år i politiken visste hon det mesta om vad som förväntas av en president. Tarja Halonen, född 1943, blev riksdagsman 1979, var socialminister åren 1987-90, justitieminister 1990-91 och utrikesminister 1995-2000. Särskilt som utrikesminister arbetade hon tätt intill presidenten.
- Det var som att byta plats vid bordet, kommenterar hon.
Däremot var hon inte beredd på vidden av den uppmärksamhet som skulle riktas mot henne, inte heller på den totala brist på ensamhet som ämbetet innebär. Ständigt finns någon i hennes närhet, livvakter, adjutanter, personalen på slottet och i arkitektparet Reima och Raili Pietiläs skapelse Talludden. Någon enstaka helg kan hon gå och handla i sina gamla kvarter vid Hagnäs torg, ge kökspersonalen ledigt och fixa mat åt sig och Pentti. Men oftast är det någon annan som sköter det praktiska.
Hon citerar ett talesätt om att en husmors självkänsla ligger i att hon alltid vet var saxen finns.
- Plötsligt visste jag inte var mina kläder höll hus, säger hon skrattande. Jag hade knappt bestämmanderätt över mina strumpbyxor.
- Jag får väl ta det som ett sexårigt… äventyr är kanske fel ord… men en sexårig mycket speciell erfarenhet, säger hon.
- Det kan bli tolv år, påpekar jag. (Presidenten väljs på sex år och kan omväljas en gång.)
- Om det är det bäst att inget säga, replikerar hon.
Ensamheten längtar hon mest efter. Hon citerar Urho Kekkonen, som genom en undantagslag omvaldes två gånger, men aldrig fann sig tillrätta med att alltid ha följeslagare.
"Man vänjer sig aldrig vid att gruset alltid knastrar bakom en", sa han.