Republikens presidents Urho Kekkonen -föreläsning, Paasikivi-samfundet 31.8.2000

Urho Kaleva Kekkonen, som föddes för nästan på dagen 100 år sedan, efterlämnade ett mångfasetterat arv. Han var i många avseenden en både radikal och klok människa. Hans utrikespolitiska insatser sammanföll i praktiken med en epok då Sovjetunionen trädde fram som en europeisk stormakt och Finland anpassade sig till att leva med detta faktum.

Situationen är dock av internationellt intresse också i ett vidare perspektiv: hur förmår en liten nation, som lever i trycket från stormaktspolitiken, slå vakt om sina intressen? Den av Kekkonen och Finland valda linjen vann inte alltid full förståelse i andra länder, men i dag talas det inte längre om finlandisering, utan snarare om vårt lands "succéhistoria". Finland har skapat sig en starkare position än landet tidigare haft inom den internationella politiken, och vi har också bidragit till att stärka stabiliteten i hela Europa.

President Kekkonen förstod, i likhet med sin föregångare president Paasikivi, att det föll på Finlands egen lott att sköta sina relationer till grannen och stormakten Sovjetunionen. Samtidigt insåg han dock att den rörelsefrihet som Finland behövde för landets självständiga utveckling kunde utökas bara genom en koppling av vår egen säkerhet till den säkerhet som avsåg hela vår världsdel och hela världen. Kekkonens metod gick ut på att man genom samarbete och målmedvetna ansträngningar skulle eliminera hotbilderna i Europa och framför allt här i dess nordliga region, och, om möjligt, också i andra delar av världen.

När Urho Kekkonen sommaren 1973 öppnade Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa - denna konferens som kom att bli höjdpunkten i Kekkonens livsverk - valde han att redan i sitt hälsningstal citera en finländsk författare på ett sätt som vid den aktuella tidpunkten väckte uppseende bland en del åhörare. Citatet löd: "turvallisuus ei ole aidan panemista, vaan oven avaamista" (säkerhet är inte att resa staket, utan att öppna dörren). Här anade Kekkonen vad som i historiskt perspektiv skulle komma att bli KSSE:s viktigaste funktion, och i sinom tid, efter Kekkonens död, leda till att det kalla kriget upphörde och att Europa kunde börja växa samman under nya former.

Finland har haft sin egen roll i tillblivelsen av denna nya gemenskap. Vårt lands andel i den framgångsrika KSSE-processen har behandlats i många olika sammanhang. Finland anslöt sig jämförelsevis sent till Europarådet, men har i gengäld från första början agerat både synligt och effektivt i rådet. Dessa aktiva insatser var viktiga för oss själva framför allt med tanke på befästandet av vår egen syn på de mänskliga rättigheterna, men vår aktivitet skapade därtill en plattform för följande steg, dvs. för vår anslutning till Europeiska unionen. Europarådet, och också Finlands agerande där, har stärkt det så länge tudelade Europas förutsättningar att binda sig vid gemensamma värderingar: demokrati, mänskliga rättigheter – och framför allt respekterandet av olika minoriteters rättigheter – samt rättsstatsprincipen.

Vår ställning förändrades markant efter anslutningen till Europeiska unionen. Verkningarna av medlemskapet syns på alla samhällsområden. Vi finländare har jämförelsevis snabbt gjort oss hemmastadda i detta nya gemensamma Europa, och vi har inte nöjt oss med att varje gång komma till ett färdigt bord, utan vi har också dukat för andra. Vi har inte heller begränsat oss till att värna bara om vår egen välfärd, utan vi har sett till att dörren öppnats också för andra.

Utgångspunkt för detta nya agerande har varit den nya och mer omfattande dimension som givits begreppet säkerhet. Det är uttryckligen detta som skiljer oss från den gamla världen, en värld präglad av det kalla krigets era. Enligt det nya konceptet kan begreppet fred inte definieras enbart som avsaknad av krig. Säkerhet kan inte – och här stöder jag mig alltjämt på samma koncept – uppnås med bara militära medel. Säkerheten i människornas dagliga tillvaro påverkas av samhällets demokratiska basstruktur, respekterandet av de mänskliga rättigheterna och genomförandet av rättsstatsprincipen. Ekonomisk välfärd och social rättvisa bidrar på sitt sätt till att öka säkerheten i vardagen och stabiliteten i samhället. Respekterandet av miljön är likaså ägnat att begränsa uppkomsten av risksituationer.

De mänskliga rättigheterna är universella till sin karaktär och därför också allas vår gemensamma sak. Miljökatastroferna tar ingen hänsyn till statsgränser. Liberaliseringen av handeln förutsätter liksom globaliseringen som motvikt att internationellt samarbete bedrivs för försvarandet av människan och naturen. Varje nationalstat bär givetvis alltjämt det grundläggande ansvaret för de egna angelägenheterna, men den nationella suveräniteten innebär verkligen inte längre att staket skall resas, utan att dörrar skall öppnas. Den öppna världen förutsätter samarbete för avvärjande av negativa företeelser och stödjande av en positiv utveckling.

Finland har mycket att vinna i denna utvecklingsprocess. I såväl våra närområden som i det övriga Europa pågår ett dynamiskt utvecklingsskede som vi kan medverka i när det gäller att främja ett positivt beroende och en positiv sammansmältningsprocess. I det följande kommer jag att koncentrera mig på de tre ämnesområden som mot bakgrunden av det pågående utvecklingsskedet just nu är intressantast, dvs. 1) EU och dess utvidgning, 2) Rysslands utveckling och 3) Nato och dess utvidgning. Givetvis påverkar också de övriga modellerna för europeiskt samarbete – bl.a. Europarådets och OSSE:s verksamhet – fortfarande säkerheten i Finland och hela vår världsdel.

Av de faktorer som främjar stabiliteten och säkerheten i Europa anser jag att Europeiska unionens utvidgningsprocess är den mest betydande faktorn för närvarande. Utvidgningen kan generera stabilitet och säkerhet samt välstånd och social utveckling. Den skapar förutsättningar för ett täckande politiskt och ekonomiskt samarbete i vår världsdel. Den ger européerna en möjlighet att klara sig bättre än förut också i den globala konkurrensen.

Vi finländare har alltjämt våra medlemsförhandlingar och vår folkomröstning i färskt minne. Många av dem som röstade för ett medlemskap betraktade unionens säkerhetsfrämjande effekt som den viktigaste faktorn i sammanhanget. Enligt majoriteten av vårt folk var, och är alltjämt, den flerdimensionella säkerhet som EU-medlemskapet medför mer lämpad för Finland än de militära säkerhetsgarantier som det på ett kollektivt försvar baserade Nato erbjuder.

Europeiska unionen är öppen för alla europeiska stater som delar samma värderingar och principer och som är färdiga att uppfylla de krav som medlemskapet ställer. De länder som nu ansökt om medlemskap är också övertygade om nyttan av integrationen. De ser anslutningen till unionen som en möjlighet att förankra sina samhällen i de demokratiska värderingarna och som en väg att stärka de egna medborgarnas välstånd.

Jag tror att det är förenligt med både ansökarländernas och våra egna intressen att stödja denna utvidgning. Jag vet att man både hos oss och i de övriga medlemsländerna upplever rädsla inför de eventuella risker som hänför sig till en utvidgning av unionen. Denna oro skall tas på allvar, men man bör samtidigt påminna om de fördelar som en utvidgning kan medföra och likaså betona att förhandlingsprocessen är ytterst noggrann.

Det stämmer att vi bör fästa avseende vid inte bara uppfyllandet av EU:s förhandlingskriterier (aquis), utan också – och alldeles särskilt – vid kandidatländernas sociala utveckling. Förhandlingarna koncentrerar sig på ett garanterande av att den gemensamma marknaden fungerar, och detta förutsätter i många fall att kandidatländerna fattar beslut som är svåra på samhällsplanet. För garanterandet av en hållbar utveckling behövs vid sidan av den ekonomiska utvecklingen också social rättvisa. Den moderna demokratin och välfärdssamhället är någonting betydligt mera mångfasetterat än lagliga val.

De officiella förhandlingarna omfattar inte sådana ärenden som regeringarna hellre kan sköta inom ramen för olika typer av bilateralt och multilateralt samarbete. För åstadkommande av önskat resultat lönar det sig dessutom att utnyttja hela medborgarsamhällets resurser för stärkandet av demokratin i vår egen region.

I och med utvidgningen blir EU en allt mer betydande aktör i Östersjöregionen. Detta har vi förutsett i unionens åtgärdsprogram – kanske mest iögonenfallande just i vårt initiativ gällande den nordliga dimensionen. Finlands strävan är att främja stärkandet av Östersjöländernas internationella ställning genom att engagera dessa länder allt intensivare i både det nordiska och det europeiska samarbetet. Det ligger även i Finlands intresse att Estland, Lettland och Litauen blir EU-medlemmar genast då de är redo för det.

Men inte ens en lyckad utvidgning kan dölja det faktum att EU inte är och inte heller inom en överskådlig framtid kommer att vara hela Europa. Vi måste därför också utveckla olika samarbetsformer i relationerna med de länder som ännu inte kan bli EU-medlemmar eller som inte ens strävar efter medlemskap. Samtidigt bör vi dock undvika ogrundade löften. Det är inte förenligt med någons intressen att upprätthålla förväntningar som inte är realistiska.

Rysslands betydelse för säkerheten i hela vår världsdel är utan tvekan i en storleksklass för sig. Att Sovjetunionen blev Ryssland och att landet öppnade sina gränser har berört hela Europa, men framför allt oss finländare. Vi har kunnat bredda och utvidga vårt samarbete i mycket hög grad. Vid sidan av statsmakten och näringslivet kan numera också alla tänkbara aktörer inom våra medborgarsamhällen fritt skapa ömsesidiga kontakter.

Rysslands betydelse som en för Finland viktig kompanjon har kvarstått. De täta besöken på hög nivå har fortsatt i bägge riktningarna. De nya omständigheterna förutsätter vidgade kontakter för statsförvaltningens del. Demokratiseringen i Ryssland och stärkandet av medborgarsamhället har stött samarbetet på gräsrotsnivå. Den kraftigt expanderande trafiken och passagerarströmmarna kräver att myndigheterna har beredskap att hela tiden utveckla och förbättra gränsövergångsställena, viseringsförfarandena och själva trafiklederna. Samarbetsviljan har varit god, men det måste medges att Rysslands förvaltningsmaskineri har haft vissa svårigheter när det gällt resurserna och rättssäkerheten.

Finland kunde genast då det nya Ryssland tagit form utvidga sina tidigare tämligen begränsade direkta kontakter till de olika regionerna i Ryssland. Det närområdesfördrag som undertecknades 1992 har fungerat bra. Det har öppnat direkta kanaler med ryska gränslän. Jag tror att den här typen av verksamhet kan vara fruktbar också när det gäller andra ryska gränsområden, särskilt i Baltikumregionen.

I stället för det Sovjetunionen som försökte vara självförsörjande har ett Ryssland som stöder sig på utrikeshandel vuxit fram. Rysslands överlägset viktigaste handelspartner är EU. Europa kommer antagligen också i framtiden att vara den viktigaste marknaden för gas, olja, trävaror och andra exportprodukter från Ryssland.

Under den senaste tiden har i Finland, i ibland nostalgiska tongångar, diskuterats existensen av en särskild relation mellan Finland och Ryssland, och på vissa håll har man t.o.m. oroligt frågat sig om Finland numera saknar en nationell Rysslandspolitik.

Tiderna har förändrats sedan Kekkonens era. Allmänt taget visste vi då i grund och botten mindre om Sovjetunionen än vi i dag vet om Ryssland. Men vi trodde oss veta mera om Sovjetunionens framtida utveckling än vad vi vågar förutspå om Rysslands utveckling.

Dessutom har historieskrivningen en tendens att förenkla saker. Exempelvis umgänget med Sovjetunionen kom mycket långsamt igång efter krigen och detta skedde också betydligt senare än vi i regel drar oss till minnes. T.o.m. när umgänget var som livligast, på 1970- och 1980-talen, var det, i jämförelse med dagens umgänge, ändå tämligen litet och därtill strikt reglerat enligt olika överenskommelser. Också turismen var ensidig.

Kanske har Finlands nationella Rysslandsstrategi under årens lopp blivit så självklar att det verkar som om den inte alls skulle existera. Vi har i varje fall målmedvetet agerat i enlighet med denna strategi. Vårt gemensamma mål är att stöda Ryssland så, att det utvecklas till ett land som delar de europeiska värderingarna och medverkar i den aktiva helhet som vår världsdel utgör. Vi kan med tillfredsställelse konstatera att vi inte längre är ensamma i världen när det gäller detta resonemang. Resonemanget är nu accepterat och det tjänar också som modell för exempelvis EU:s Rysslandsstrategi. Det är viktigt för oss att kunna agera utifrån multilaterala plattformar, men den omständigheten eliminerar inte Finlands behov av att också kunna handla på nationell nivå. Därför har vi utvidgat de politiska relationerna och skapat förutsättningar för handel och kulturkontakter samt för ett brett samarbete inom ramen för medborgarsamhället. Relationernas geografiska täckning har breddats via närområdessamarbetet.

Till självbelåtenhet finns det aldrig anledning. Vi bör hela tiden försöka tillägna oss nya metoder: man kan inom ramen för t.ex. olika typer av utbytesprogram knyta livligare kontakter med Rysslands unga intelligentia. De unga finländarna förefaller, tycker jag, att för sin del vara glädjande intresserade av sådana aktiviteter.

Det är också viktigt att ha tålamod. Vi kan inte förvänta oss några underverk. Ryssland har ännu en bit att vandra innan landet är en fungerande och modern stat, en stat där en vittgående demokrati blomstrar, de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut och rättsstatsprincipen följs. När det gäller utvecklandet av det ekonomiska livet återstår likaså mycket att göra. Det är svårt att förutspå framtiden, men ett är säkert: det är i dag man måste anstränga sig för att nå morgondagens mål.

När man betraktar Finlands och Rysslands historia, grannförhållande och ständigt utvidgade umgänge, inser man att det är fråga om en särskild relation. På samma sätt har Finland en särskild relation också till Sverige och Estland. Vår särskilda relation till Ryssland överskuggas, i jämförelse med hur det var förut, inte längre av de spänningar jämte därav följande specialarrangemang som berodde på våra olikartade samhällssystem.

Jag uppehöll mig nyss länge vid det nya, omfattande säkerhetsbegreppet, detta begrepp som säkerheten baserar sig på. Den traditionella och delvis av vapen beroende säkerhetspolitiken har emellertid inte förlorat sin betydelse. Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är ett centralt instrument med vilket EU, inklusive Finland, påverkar främjandet av både vår egen säkerhet och den internationella säkerheten. Målet för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är att trygga unionens gemensamma värderingar, grundläggande förmåner och
självständighet samt att främja medlemsländernas säkerhet. Ytterligare mål är att stärka freden och den internationella säkerheten i enlighet med FN:s och OSSE:s principer, att stödja demokratin och rättsstatsprincipen samt att respektera de mänskliga rättigheterna.

Utvecklandet av Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är förenligt med Finlands intressen. Kärnfrågan är medlemsländernas vilja att fatta gemensamma beslut och att också uppriktigt förbinda sig att följa dessa beslut. Unionens styrka ligger däri att de egna nationella erfarenheterna och positiva målsättningarna förenas och görs till en del av hela unionens politik, varvid effekten blir mångfaldig. För att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall fungera krävs det att de olika aktörerna – medlemsländerna, kommissionen och den höge representanten – arbetar för uppnåendet av ett och samma mål.

Enligt Amsterdamfördraget var det centrala målet en effektivering av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är givetvis allra viktigast att linjedragningarna utvecklas. I fördraget lanserades nya metoder: en hög representant, en enhet för planering och tidig förvarning, gemensamma strategier och ett utvecklande av krishanteringsförmågan. På dessa punkter har arbetet framskridit och konkreta resultat steg för steg kunnat uppnås.

De största ansträngningarna har fokuserats på utvecklandet av EU:s krishanteringsförmåga, framför allt den militära krishanteringsförmågan. I enlighet med de beslut som fattades vid toppmötet i Helsingfors har medlemsländerna identifierat de trupper som kan komma till användning i EU:s krishanteringsoperationer. Finland har preliminärt erbjudit sig att vid fredsbevarande insatser ställa 1 500 man till förfogande.

Den militära krishanteringen löser inte kriser rent konkret, men den kan i bästa fall bidra till att man finner en politisk lösning på problemet i fråga. Orsakerna till kriserna är i regel politiska och därför bör också lösningarna vara politiska. Jag vill också i detta sammanhang betona att utvecklandet av den civila krishanteringen bör prioriteras framom den militära krishanteringen. Kriser kan förebyggas och lösas genom att demokratin främjas, de mänskliga rättigheterna respekteras och rättsstatsprincipen genomförs. I praktiken innebär detta att det bör finnas ett fungerande skolväsen, ett tillförlitligt rättsväsen och ett adekvat polis- och räddningsväsen. Det är likaså synnerligen viktigt att ekonomin fungerar. De ovan nämnda elementen är kanske inte lika spektakulära som militära operationer, men effekten av dem är hållbarare och användningen av dem effektivare och mer ekonomisk än tillgripandet av militära metoder.

Vid sidan av EU:s utveckling och utvidgning har den nordatlantiska fördragsorganisationen Nato - inom ramen för en separat process - förändrats i takt med den utveckling som ägt rum i Europa. Natomedlemmarna har betonat Natos krishanteringsuppgift och samtidigt gett det gemensamma försvaret en mindre synlig roll. Man bör dock minnas att det gemensamma försvaret kvarstår som Natos centrala uppgift – detta enligt de beslut som fattades vid toppmötet i Washington. Medlemsländerna vill av förståeliga skäl hålla fast vid detta.

Jag ifrågasätter de prognoser enligt vilka EU:s säkerhets- och försvarspolitik och en utvecklad krishanteringsförmåga skulle kunna undantränga Nato. Europeiska unionen utvecklas inte till en organisation för kollektivt försvar. Snarare kommer EU och Nato att utveckla sitt samarbete inom krishanteringen.

USA:s bindning till Europa realiseras i huvudsak via Nato. Med tanke på säkerheten och stabiliteten i vår världsdel har USA:s bindning till Europa varit synnerligen viktig. Så kommer det att förhålla sig också framdeles. Vi måste se till att den transatlantiska länken bevarar sin styrka också i framtiden.

Vid Natos nästa toppkonferens år 2002 kommer frågan om Atlantpaktens fortsatta utvidgning att upptas på agendan. Oberoende av vad som då beslutas, kommer beslutet att ha verkningar för hela Europas och därmed också för Finlands del. Jag tror att man inom Nato inser sitt ansvar.

Finlands säkerhetspolitiska ställning är bättre än någonsin tidigare. I Europa pågår dock ett dynamiskt utvecklingsskede och många samtidiga processer. För att kunna påverka framtiden i Finland och i vår världsdel är vi tvungna att, och får vi, ständigt ta ställning till mångahanda utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. I det avseendet är dagens tillvaro en helt annan än den var i det kalla krigets stelnade värld.