Republikens president Tarja Halonens tal vid Hanaholmens kulturcentrums 25-årsjubileum 12.6.2000

(med reservation för ändringar)

Finland och Sverige är så goda grannar och vänner att vi till och med har råd att vara oense i en del frågor utan att äventyra våra vänskapliga relationer. På det ekonomiska området lever vi nu i en tid då stora bank- och företagsfusioner och ett allt intimare samarbete på de flesta områden har blivit en naturlig och nödvändig del av vårt nationella och internationella engagemang.

På kulturens och idrottens område är samarbetet någonting så självklart och så inlemmat i vår vardag att vi inte alltid ens reflekterar över det. Våra länders städer och kommuner lever i en stimulerande växelverkan med varandra. Medborgar- och intresseorganisationer lika väl som fackliga och politiska grupperingar finner det självklart att kanalerna och kontakterna mellan våra länder hålls öppna och levande.

Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet är de politiska institutioner där gemensamma frågor dryftas och besluts. På denna nivå beslöt vi att kulturen skulle upprioriteras och ges hälften av Nordiska rådets resurser. Beslutet har också resulterat i en ökad aktivitet på många av kulturens delområden. Speciellt barnkulturen, alltså kulturen för barn och den kultur som görs av barn, har prioriterats starkt. Detsamma gäller våra gemensamma ansträngningar att öka toleransen och motarbeta alla former av minoritetsförtryck, främlingsfientlighet och rasism i våra samhällen.

Finland och Sverige liknar varandra i många avseenden. Vi har utvecklat våra samhällen enligt en solidarisk modell som utgår från att ingen människa förskjuts eller lämnas vind för våg i samhället. När det gäller kulturen och konsten är det viktigt att hålla i minnet att våra kulturella marknader är små och att kulturen och konsten behöver offentligt stöd som garanterar att våra nationella kulturer förblir dynamiska, innovativa och konkurrenskraftiga. Våra bibliotek och museer, våra konstnärliga utbildningssystem och våra olika stödsystem för konsten och konstnärerna är absoluta förutsättningar för att våra samhällen kulturellt skall hållas friska och vitala.

Privata pengar i kulturen är i och för sig bra, men vi bör inte tro att det kan ersätta de allmänna medel som garanterar våra samhällens kulturella och utbildningsmässiga infrastruktur.

Detsamma gäller våra elektroniska medier. Vi har bägge insett att en välfungerande public service-television och radio är en garanti för att alla befolkningsgrupper, också alla etniska och andra minoriteter, kan erbjudas ett mångsidigt och innehållsrikt programutbud.

Det finns alltid saker vi kan och bör förbättra också i våra relationer. Vi kunde översätta våra goda författare en aning flitigare. Vi kunde lära oss ännu mera om våra länders kulturer och språk. Vi kunde göra mera för våra samiska och romska minoriteter. Vi kunde ytterligare anstränga oss för att avlägsna all diskriminering av invandrare som i dag ofta har svårt att få ett arbete.

Men samhället och vår kultur blir aldrig färdiga, som väl är. Så har vi kvar våra visioner, våra drömmar och framtidsmål.

Hanaholmens kulturcentrum har genom sin verksamhet under årens lopp berikat kulturutbudet på ett förtjänstfullt sätt. Vid detta tillfälle kan man säkert uttrycka en förhoppning om en likartad fortsättning.

Med dessa ord har jag den stora äran att återinviga det nyrenoverade auditorium i Hanaholmens kulturcentrum. Precis som för 25 år sedan i närvaro av Ers Majestät kung Carl XVI Gustaf.