Gå direkt till innehållet

Republiken Finlands president: Tal och intervjuer

Republiken Finlands President
Normal textstorlekStörre textstorlek
Tal, 28.11.2008

Republikens president Tarja Halonens tal vid Finlands Akademis 60-årsjubileum den 28 november 2008

(med reservation för ändringar)

I Finland, som för sextio år sedan när Finlands Akademi grundades återhämtade sig efter kriget och ägnade sig åt återuppbyggnaden av landet, fanns en stor tilltro till vetenskapernas och konsternas betydelse, eller som man då sade, den högsta andliga odlingen. I dag talar man om spetsforskning och innovationer, men budskapet är detsamma.

Finlands Akademi är centralorgan för vetenskapsförvaltningen och dess uppgift är att på olika sätt främja den vetenskapliga forskningen och tillgodogörandet av forskningsrönen. Jag vågar påstå att Finlands Akademi har lyckats mycket väl med sin uppgift. Och detta är inte bara min uppfattning, utan det visar också utvärderingar av Akademin och dess verksamhet.

Höjningen av nivån på och den ökade synligheten för vår vetenskap och forskning är det synligaste resultatet av Akademins arbete. Finland nämns nästan utan undantag som ett exempelland när de mest betydande vetenskapsländerna utvärderar såväl forskningsverksamhetens omfattning och kvalitet som utvecklandet av forskningen.

Den konsekventa vetenskapspolitik som sedan länge bedrivits i Finland har skapat en god grund för Finlands Akademis verksamhet. I Finland finns en utbredd enighet om kunskapens - utbildningens och vetenskapens - centrala betydelse för samhället. Vi har ökat våra satsningar på kunnandet, såväl i fråga om basforskning och teknologikunnande som i fråga om undervisningen, för utan god undervisning får vi inte heller några forskare.

Under Finlands Akademis begynnelseår fördes en intensiv diskussion om hur den vetenskapliga forskningen skulle styras och vilka uppgifter och vilket ansvar statsmakten och vetenskapssamfundet hade. Debatten ifrågasatte ändå inte vetenskapens stora betydelse för samhället, ekonomin och kulturen. Med undantag för denna i ett historiskt perspektiv korta brytningstid, kan man säga att vi har varit förhållandevis eniga när det gäller vetenskapspolitikens riktning och innehåll, eller åtminstone i fråga om dess huvudlinjer.

Vår vetenskapspolitik har sett både till den breda basen och toppen inom vetenskapsutövningen. Vi har försökt upprätthålla såväl rimliga förutsättningar för vetenskapsutövningen i regionerna som möjligheterna att i Finland bedriva forskning inom alla vetenskapsområden. Samtidigt har vi försökt skapa internationellt konkurrenskraftiga verksamhetsmöjligheter för nuvarande och framtida spetsforskning, både när det gäller individer och institutioner.

Särskilt när det gäller att skapa verksamhetsmöjligheter har Finlands Akademi spelat en viktig roll. Akademins verksamhet har naturligtvis förstärkts av att den offentliga forskningsfinansieringen – det vill säga utöver Akademins finansiering framför allt den som beviljas av Tekes – under de senaste två årtiondena tydligt har varit inriktad på selektiv forskningsfinansiering, konkurrens och kvalitet.

* * *

Förväntningarna på vetenskapen har ökat. Vetenskapens och forskningens uppgift kan anses vara tudelad. Å ena sidan väntar man sig svar och lösningar på problem som gäller hela världen. Klimatfrågan, energikrisen, bristen på dricksvatten och frågor som gäller fattigdom, sjukdomar, social rättvisa, historia och lärande kan inte lösas utan ny kunskap. Vetenskapen och forskningen kan tjäna fosterlandet och mänskligheten.

Å andra sidan ser man vetenskapen allt mer som en del av ekonomin och som en faktor som påverkar den nationella konkurrenskraften. Stater och regioner konkurrerar med sina forskningssystem om förmågor och företag. Samtidigt som vetenskap och forskning har blivit en del och ett instrument i den internationella ekonomiska konkurrensen, kan man inte undgå att lägga märke till att själva vetenskapen och vetenskapspolitiken också har fått drag av motsvarande konkurrens.

Också när den nationella vetenskapspolitiken granskas och målen för vetenskapspolitiken formuleras är synvinkeln att det gäller de nationella forskningssatsningarnas, eller noggrannare uttryckt den offentliga forskningssatsningens andel av nationalprodukten. I tävlingen mellan vetenskapssamfunden jämför man antalet publikationer, hänvisningar och mottagna priser. Att jämförelserna har brister är både känt och erkänt, men de används ändå, och de tycks ha ett stort inflytande på vetenskapspolitiken och bilden av vetenskapen i hela världen.

I synnerhet i en sådan situation måste man komma ihåg att den grundläggande uppgiften och ett tillräckligt berättigande för vetenskapen är att öka vårt vetande och utvidga gränserna för det.

Vid sidan om konkurrensen har det uppstått nya möjligheter till och behov av samarbete. Vetenskaplig kunskap och nya idéer produceras allt mer genom internationellt samarbete. Den nya tekniken har gjort kunskapsöverföring och gränsöverskridande projekt enklare att genomföra än tidigare. Inom många utrustnings- och arbetskraftsintensiva områden är forskningen dyr och förutsätter ett brett samarbete. När det gäller det internationella samarbetet kan vi både vara mottagare och givare. I synnerhet forskarna och forskningsinstitutionerna i tillväxtländerna behöver vårt stöd.

Ett bra exempel på en gemensam satsning när det gäller analys av och information om globala problem är den internationella klimatpanelen IPCC:s arbete. Även om IPCC inte själv producerar forskning och analyser, är den vetenskapliga forskning som klimatpanelens forskare sammanställer och utvärderar ett gediget underlag för nationellt och internationellt klimatpolitiskt beslutsfattande.

* * *

Olikartade krav från olika håll på vetenskapen och forskningen ställer vetenskapsutövarna och vetenskapssamfundet inför ett svårt avgörande i fråga om värderingar. Jag tror inte att ett hållbart vetenskapssystem kan byggas på endast en av de utgångspunkter som jag nämnt.

I vetenskapen och i vetenskapspolitiken måste vi samordna såväl de mål för vetenskapen som samhället och ekonomin ställer som de målsättningar som har sin upprinnelse i ren och skär vetenskaplig nyfikenhet, och finna en fungerande balans mellan dem. Men vi får inte se vetenskapen enbart som ett stödben för att främja konkurrenskraft och tekniska innovationer. Å andra sidan bör vetenskapsutövarna och vetenskapssamfundet vara lyhörda för berättigade krav från medborgarnas och samhällets sida; förväntningar om att vetenskapen ska ge svar på aktuella problem i samhället eller att forskningen ska medverka till att öka välfärden.

Vetenskapssamfundet bör också motverka bilden av vetenskapsutövningen som en ensidig intern skönhetstävling, där det övriga samhällets och skattebetalarnas roll begränsar sig till att stå för kostnaderna. Samhället och näringslivet måste på motsvarande sätt kunna se att basforskning, som utgår från ett rent kunskapsintresse, också är basen för all annan utvecklings- och innovationsverksamhet.

* * *

I sitt tal vid invigningen av Finlands Akademi år 1948 jämförde president J. K. Paasikivi Akademin med en fyrbåk. Jag vill fortsätta i Paasikivis anda och säga att det är Finlands Akademis uppgift att fungera som en vägvisare för vetenskapen, och att det till denna uppgift också hör att delta i debatten om vetenskapens värderingar och i samhällsdebatten i övrigt.

Jag vill lyckönska Finlands Akademi och hela personalen och framföra mitt tack för ert arbete till fromma för vetenskapen i Finland och önska er all framgång också i fortsättningen.

Skriv ut
Bookmark and Share
Detta dokument

Uppdaterat 28.11.2008

© 2012 Republikens presidents kansli Mariegatan 2, 00170 Helsingfors, tel: (09) 661 133, Fax (09) 638 247
   Information om webbplatsen   webmaster[at]tpk.fi