Republikens president Tarja Halonens tal vid Svenska Dagbladets diskussionsevenemang i Stockholm 19.10.2005

(med reservation för ändringar)

Det är alltid en stor glädje och ära för mig att få tala i Sverige. Det känns som att vara hemma. Våra länder är kanske inte precis som tvillingar, men syskon är vi helt säkert. Särskilt trevligt är det att vara här på Svenska Dagbladets Executive Club idag. Diskussionsevenemang av det här slaget visar att denna ledande svenska tidning vill upprätthålla en mångsidig debatt om aktuella frågor. Detta är en väsentlig del av demokratin. Tack för era värdefulla insatser.

Globaliseringen är idag ett fenomen i megaklass. Många är rädda för globaliseringen och vill skydda sig för den. Många ser den också som en möjlighet till ett bättre liv för alla människor på vår jord. Tillspetsat kan man säga att en del människor ser globaliseringen som roten till allt ont, medan andra uppfattar den som en de stora möjligheternas enastående chans.

Jag tillhör den stora skara personer som anser att globaliseringen erbjuder stora möjligheter, men att dessa möjligheter inte idag realiseras fullt ut. Globaliseringens fördelar och nackdelar fördelar sig ojämnt både mellan olika länder och inom enskilda länder. Jag är, också när det gäller globaliseringen, en reformist. Jag anser att vi behöver en bättre globalisering – en rättvis globalisering. Globaliseringen måste ta bättre hänsyn till människornas behov i såväl industriländerna som utvecklingsländerna.

Nationalstaterna tillhör alltjämt de viktigaste aktörerna inom globaliseringen. Människornas möjlighet att dra nytta av globaliseringen eller undvika dess negativa verkningar beror till stor del på i vilken typ av stat de bor. En demokratisk stat, där de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen respekteras, är en bra utgångspunkt. Vid sidan av den statliga demokratin behövs också ett levande civilt samhälle, inklusive arbetsmarknadsorganisationer, samt givetvis en fri och ansvarsmedveten företagsverksamhet för att vi skall kunna skapa en hållbar ekonomisk utveckling.

Denna utgångspunkt känns mycket bekant för oss nordbor. De nordiska länderna och det nordiska samarbetet tjänar som ett utmärkt exempel på framgång i globaliseringens värld. De nordiska länderna klarar sig utomordentligt bra i internationella jämförelser – de må sedan gälla utbildning, konkurrenskraft, hållbar utveckling eller jämlikhet. Samtidigt har det nordiska samarbetet gett våra medborgare möjligheter och förutsättningar till sådana gränsöverskridande rättigheter som medborgarna i andra regioner bara kan drömma om, och som börjat genomföras inom Europeiska unionen långt senare än i de nordiska länderna.

Det vore säkert fel att säga att utvecklandet av det nordiska samarbetet inleddes för att möta globaliseringens utmaningar. Nej, det här samarbetet har inletts långt innan globaliseringen. Det nordiska samarbetet har i alla tider varit framför allt ett sätt att underlätta livet för invånarna i våra länder och att öka deras välfärd. Passunionen, den gemensamma arbetsmarknaden och rätten att bosätta sig i vilket annat nordiskt land som helst är exempel på ett utmärkt internationellt samarbete, som har varit betydligt mer närvarande i människornas vardag än något annat internationellt samarbete. Inom EU är man nu som bäst i färd med att införa samma principer som vi i Norden har följt redan i årtionden.

De nordiska ländernas linje i fråga om integrationspolicy avviker från varandra. Norge och Island har valt att stå utanför unionen. Danmark, Norge och Island är medlemmar av NATO. Å andra sidan deltar Danmark inte i EU:s försvarspolitiska samarbete, och Finland är det enda nordiska landet vars nationella myntenhet är euro. Skillnaderna i de nationella integrationsprogrammen syns också inom unionen, men faktum är att Finland, Sverige och Danmark ofta tillhör samma läger i EU-sammanhang.

Det nordiska samarbetet är starkt, oberoende av medlemskap i unionen. Detta framgår särskilt tydligt när det gäller Schengensamarbetet. Finland och Sverige ansåg det alltid vara avgörande att Norge och Island deltar i detta genomgripande EU-samarbete, i vilket – såsom känt – långt ifrån alla EU-länder medverkar. Ett annat aktuellt exempel på nordiskt samarbete över ovan nämnda gränser är Sveriges, Finlands, Norges och Estlands gemensamma insatsstyrka inom krishanteringen.

Vi kan gärna dra oss till minnes att EU:s krishantering uppstod i de förhandlingar som ledde till Amsterdamfördraget på gemensamt förslag av Sveriges dåvarande utrikesminister Lena Hjelm-Wallén och mig.

Den ekonomiska interaktionen är ett centralt element i det nordiska samarbetet. Handeln mellan våra länder är omfattande och investeringarna över gränserna är på hög nivå. I fråga om de finska företagens direkta investeringar är Sverige det största mottagarlandet. På motsvarande sätt hänför sig de svenska företagens direkta utländska investeringar i många fall till Finland. Namn som Stora Enso och TeliaSonera är för sin del exempel på resonemangsäktenskap.

Det nordiska samarbetet har inte förlorat i aktualitet eller relevans. Samarbetsbehoven och –formerna förändras, och samarbetet bör utvecklas i takt med de förändrade behoven. De optimala förutsättningarna för utvecklandet av det nordiska samarbetet skapas av en aktiv samverkan mellan Sverige och Finland både inom EU och utanför dess gränser.

I fråga om den europeiska integrationen är det dags för allvarliga reflexioner. Den europeiska integrationen kan utvecklas bara om medborgarna så vill. Vi står inför en äkta demokratisk process.

Vi har beslutat hålla en tankepaus när det gäller ratificeringen av det konstitutionella fördraget. Det är ett riktigt beslut redan av den enkla orsaken att en övergång till ett nytt fördragssystem förutsätter enighet: det är inte sannolikt att man i Frankrike och Nederländerna är beredda att under den närmaste tiden fatta nya beslut som innebär ett accepterande av fördraget.

Trots de svårigheter som unionen just nu kämpar med finns det ingen anledning att tvivla då det gäller tanken på ett enat Europa. Vi behöver bara tänka på alla de förmåner som den europeiska integrationen har gett de stater och människor som den förenar. Unionen kan vara vår trygghet i globaliseringen och den kan också hjälpa oss att skapa en rättvisare globalisering.

Europeiska unionen är redan nu mycket mer än bara ett frihandelsområde, trots att frihandeln inom EU inte alltid fungerar friktionsfritt. EU har från första början betraktats som ett politiskt projekt. EU är en gemenskap med ett gemensamt mål och gemensamma värderingar och principer. För att förtroendet för unionen skall öka måste den vara mer demokratisk, öppnare och effektivare än för närvarande.

Det finns en mängd sammanhang där vi tillsammans kan åstadkomma bättre resultat än om varje medlemsland agerar ensamt. Det är just så unionens mervärde kan skapas – ett mervärde som måste vara reellt. Men när ärenden avgörs på EU-nivå måste man kunna ta ansvar för detta och inte påstå att ”Bryssel” har beslutat. Jag hoppas att den här attityden dryftas när stats- och regeringscheferna möts inofficiellt nästa vecka.

Under den senare delen av nästa år är Finland för andra gången ordförandeland i EU. Vi har nu mera erfarenhet av unionsmedlemskapet, men trots det förbereder vi oss nu minst lika omsorgsfullt som förra gången, år 1999. Vi vet att vår egen möjlighet att påverka agendan för ordförandeperioden är begränsad, men ett område vi önskar ställa i fokus är utvecklandet av relationerna mellan EU och Ryssland.

För Europeiska unionen är Ryssland en strategisk partner som man försöker bedriva ett omfattande och täckande samarbete med. Ur unionens perspektiv är detta samarbete speciellt motiverat i frågor med anknytning till miljö, energi, gränsöverskridande rörlighet, folkhälsa, brottsbekämpning och forskning samt inom andra sektorer som hänför sig till säkerheten och stabiliteten samt det allmänna välståndet i Europa.

Ryssland har för sin del många önskemål som hänför sig till det ökande ekonomiska beroendet mellan unionen och Ryssland samt till utvecklandet av unionens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

Sedan början av 2004 har relationerna mellan EU och Ryssland utvecklats i gynnsam riktning. Partnerskaps- och samarbetsavtalet (PCA) utvidgades att gälla unionens nya medlemsländer, EU och Ryssland undertecknade ett bilateralt protokoll om Rysslands medlemskap i WTO och Ryssland anslöt sig till Kyotoavtalet. I våras kom man överens om ett fördjupat samarbete inom ekonomi, rättsliga och inrikes frågor, den yttre säkerheten samt forskning och utbildning. Det toppmöte som för två veckor sedan hölls mellan EU och Ryssland lyckades bra och resulterade i bl.a. samförstånd om förenklad visering och ett därmed förknippat återtagandeavtal.

Det är uttryckligen tanken på partnerskap och gemensamma intressen som är Finlands viktigaste utgångspunkt i fråga om utvecklandet av relationerna mellan EU och Ryssland. Bägge parterna måste se och erfara att det är nyttigt att samarbeta. S:t Petersburgs Sydvästra reningsverk är ett konkret exempel på denna typ av samarbete. Jag hade nöjet att nyligen tillsammans med president Vladimir Putin, statsminister Göran Persson, S:t Petersburgs guvernör Valentina Matvijenko och många andra delta i invigningen av reningsverket. Det här projektet, som realiserats med hjälp av Nordliga dimensionens miljöpartnerskap, bidrar i hög grad – och på ett sätt som gläder alla oss som bor vid Östersjöns stränder – till att minska miljöbelastningen i Finska viken och Östersjön.


Finland har speciella intressen när det gäller utvecklingen i Ryssland. Vi har ju en lång gemensam gräns med Ryssland och Ryssland har blivit Finlands största handelspartner. I likhet med de övriga EU-länderna vill vi att demokrati skall råda i Ryssland och att landet skall vara en rättsstat med marknadsekonomi. Vi vill se ett stabilt och välmående Ryssland.

För Ryssland återstår dock en del att göra när det gäller att utveckla de mänskliga rättigheterna, rättsstaten och marknadsekonomin. Landets partiväsende är jämförelsevis outvecklat, pluralismen då det gäller medierna kan förbättras, förvaltningsåtgärderna kunde vara lättare att förutse och företagens verksamhetsbetingelser borde präglas av större jämlikhet. Listan kunde göras mycket längre, men vi skall inte heller glömma att alla länder har saker som borde åtgärdas på hemmaplan och samarbete får inte basera sig på tjat.

I år har 60 år förflutit sedan vår gemensamma världsorganisation FN grundades. Det gläder mig oerhört mycket att Sverige är ordförandeland för FN:s 60:e generalförsamling. Sverige, om något land, förtjänar denna stora ära. Det var gripande och hjärtevärmande för mig som nordbo att se och höra statsminister Göran Persson leda toppmötet i september.

Sverige har nu ett stort ansvar när det gäller att driva på besluten från toppmötet. Uppdraget är krävande. Vi litar på Sverige och är övertygade om att ni kommer att sköta också detta uppdrag på ett förträffligt sätt. Finland stöder Sverige fullt ut i det viktiga uppdrag som anförtrotts er.