Republikens president Tarja Halonens tal vid minnesseminariet på årsdagen av vinterkrigets slut i Ständerhuset

Det är i dag exakt 70 år sedan vinterkrigets strider upphörde. Fredsvillkoren var stränga. Läget var fortfarande osäkert, och redan sommaren 1941 utbröt ett nytt krig.

De tunga krigsåren har lämnat djupa spår i det finska samhället. Den finländska identiteten tycks fortfarande till stor del definieras utifrån krigsupplevelserna. Vårt vinterkrig framstår också i det internationella medvetandet som en otrolig överlevnadshistoria.

Bara 20 år tidigare hade nationen emellertid varit djupt splittrad. Den unga, självständiga staten fick en svår början: landet var mycket fattigt och det krävdes stora ansträngningar för att läka inbördeskrigets sår. Småningom genomfördes en mängd sociala reformer, och medborgarnas medinflytande i det samhälleliga beslutsfattandet stärktes. År 1937 var tiden slutligen mogen för den första regering som slog en bro över 1918 års skiljelinjer.

Även om de skarpaste motsättningarna alltså relativt snabbt kunde överbyggas, präglades i synnerhet det tidiga 1930-talet av allvarliga politiska stridigheter. I farans stund kunde nationen emellertid agera med samlad kraft. I vinterkriget stred finländarna som ett enat folk.

Denna enighet lade också grunden till den efterkrigstida återuppbyggnaden. Ett välkänt exempel är den s.k. januariförlovningen, som ingicks medan vinterkriget fortfarande pågick. Den innebar att arbetsgivarorganisationen erkände arbetstagarorganisationerna som förhandlingsparter. Det förtroende som då skapades kom att ha stor betydelse för Finlands utveckling till ett nordiskt välfärdssamhälle.

Vinterkriget förorsakade stort lidande i vårt land. Antalet stupade och försvunna uppgick till nästan 27 000 och antalet sårade till 44 000. Vinterkriget påverkade vardagen på hemmafronten också på många andra sätt än i form av stupade eller sårade familjemedlemmar. Även om civila mål inte bombades i stor utsträckning innebar kriget hårt arbete och stor ekonomisk brist för alla finländare.

* * *

Kriget kastade långa skuggor. Också i fredstid märktes de länge i vårt samhälle.

Årtiondena efter krigen präglades av krigsskadestånd, återuppbyggnad och stora samhälleliga omvälvningar. Det finska samhället utvecklades på många olika sätt i riktning mot den välfärdsstat vi i dag lever i. Krigsveteranernas generation axlade ett stort ansvar också i detta arbete.

Under årtiondena efter kriget talade man inte högt om kriget. Återuppbyggnaden och de sociala reformerna krävde mycket tid och krafter. Också vår utrikespolitiska ställning gjorde det svårt att synliggöra krigstiden. Veteranerna värdesatte vi naturligtvis högt. De var samhälleliga påverkare på centrala poster i samhället. T.ex. i riksdagsvalet 1970 var ännu uppemot en fjärdedel av dem som blev invalda medlemmar i veteranförbundet. Samarbete mellan dem som hade upplevt kriget bedrevs också över de inrikespolitiska skiljelinjerna.

I takt med att det tidsmässiga avståndet har ökat har vi fått nya perspektiv på våra krig. Ett sådant är kriget sett med ett barns ögon. Bland annat krigsbarnen och de krigsvärnlösa har nu trätt fram och berättat sin egen historia. På ett eller annat sätt påverkade krigstiden alla barn. Fäderna var borta i många år, och många kom aldrig tillbaka. Det var inte alltid så lätt att anpassa sig till det fredstida samhället.

På ett eller annat sätt påverkar krig också deras identitet som inte personligen har upplevt det. Budskapet har gått vidare från generation till generation. I själva verket kan det ibland ha varit lättare för far- eller morföräldrarna att prata om kriget med sina barnbarn än med sina egna barn när de var små.

Vi finländare är inte det enda folket i Europa som nu minns och begrundar sin egen historia. Många för Finland viktiga årtal, utöver självständighetsåret 1917 exempelvis åren 1809, 1918 och 1939, har en nära anknytning också till det övriga Europas historia, även om vi själva har varit med och format vårt eget öde.

Det finns fortfarande utrymme och orsak att begrunda vårt förflutna, såväl med konstens medel som inom ramen för historieskrivningen. Vinterkriget innebar att den unga nationen bevarade sin självständighet tack vare den enighet och solidaritet som veterangenerationen visade.

Jag kommer senare i dag att träffa krigsveteraner också i Presidentens slott. Jag hoppas att evenemanget för sin del ska vittna om hur mycket statsmakten värdesätter krigsveteranerna och hela den generation som genomlevde kriget.

Jag önskar alla deltagare ett tänkvärt seminarium kring 70-årsminnet av vinterkrigets slut.