Republikens president Tarja Halonens tal vid öppnandet av EU-ländernas högsta förvaltningsdomstolars möte den 20 maj 2002 i Finlandia-huset

(med reservation för ändringar)

Europeiska unionens rättssystem bygger på den ambitiösa tanken att gemenskapsrätten skall tillämpas och tolkas på samma sätt överallt i unionen. EU:s rättssystem har i praktiken varit en kraft som förstärkt både integrationens acceptabilitet och stabilitet och troligtvis också fördjupningen av integrationsprocessen.

De bägge gemenskapsdomstolarna i Luxemburg har blivit allmänt kända för sitt arbete för att åstadkomma en enhetlig tolkning av gemenskapsrätten. I år är det 50 år sedan Europeiska gemenskapernas domstol inrättades. Domstolen har lyckats väl med sitt uppdrag att bygga upp gemenskapsrätten och garantera en enhetlig tillämpning. Otaliga oklara frågor har avgjorts och gemenskapsrätten har vidareutvecklats så att grundfördragen har kunnat genomföras.

Något mindre har det under de senaste åren talats om EG-domstolens eventuella medvetna mera politiska bevekelsegrunder för att i praktiken på olika sätt fördjupa och förstärka gemenskapen i förhållande till medlemsstaterna.

Den andra delen av det maskineri som tryggar gemenskapsrätten glöms ofta bort. Gemenskapsrätten stöder sig inte uteslutande på gemenskapens rättsinstanser utan också på de nationella domstolarna. Varje domare vid en nationell domstol är också en gemenskapsdomare, som har rätt att och framför allt också är skyldig att tillämpa gemenskapsrätten i sina avgöranden. Om den nationella rätten och gemenskapsrätten strider mot varandra, måste den nationella domaren ge gemenskapsrätten företräde. I en sådan situation kan domarens uppgift vara mycket krävande. Det finns ju dessutom situationer där också andra internationella bestämmelser, t.ex. den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, måste tillämpas vid sidan om EU-bestämmelserna.

De nationella domstolarna verkar tillsammans med Europeiska gemenskapernas domstolar som de verkliga garanterna för att rättssystemet fungerar i hela unionen och som byggare av Europarätten. De högsta nationella domstolarna har en viktig uppgift i att säkerställa att systemet fungerar och att verka som styrande instanser på nationell nivå.

För domarna i en ny medlemsstat är det en krävande uppgift att lära sig gemenskapsrätten. Det räcker inte att domaren behärskar gemenskapens rättsliga bestämmelser och gemenskapsdomstolarnas rättspraxis. Han måste också tillägna sig lagstiftningens allmänna principer och det juridiska tänkesättet och ha en genuin vilja att lojalt förverkliga ett gemensamt europeiskt rättssystem.

I ert möte deltar både företrädare för domstolarna i EU-länderna och domare från blivande medlemsländer. Det skapar en god grund för diskussionen: det erbjuder inte bara ett tillfälle för domarna i de blivande medlemsländerna att delta i diskussionerna om problemen, utan också ett tillfälle för de nuvarande medlemmarna att se det invanda EU-systemet med nya ögon.

Finland har varit medlem i Europeiska unionen i över sju år. Detta gör det möjligt för mig att bedöma hur medlemskapet har inverkat på de finska domstolarnas verksamhet och vilka utmaningar det har inneburit för domarna.

Finland, liksom Sverige och Österrike som anslöt sig samtidigt, blev medlem i Europeiska unionen via Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Denna korta period - som redan glömts bort på många håll - var inte tillräckligt lång för att ge de nationella domarna faktiska möjligheter att sätta sig in i alla rättsliga krav. - Trots detta blev den finländske ordföranden i EFTA-domstolen, som grundades genom EES-fördraget, Leif Sevón domare vid EG-domstolen i Luxemburg och är nu president i Finlands högsta domstol. En motsvarande cirkulation har säkert förkommit också i andra medlemsländer och kommer att göra så också i de nya medlemsländerna.

Jag har själv diskuterat de stora förändringar som berör det finska rättslivet med domare som jag känner. De har ansett att medlemskapet i Europarådet har varit av större betydelse med tanke på rättstillämpningen än EU-medlemskapet. De har också sagt att det i själva verket var en större förändring att acceptera och jämställa den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna med de nationella rättskällorna, även om konventionen juridiskt sett är en internationell överenskommelse som godkänts av det egna parlamentet och enligt systemet i Finland i fråga om varje ny bestämmelse skall godkännas av riksdagen. I det avseendet innefattar alltså Europarådet inte några övernationella element, utan förändringen följde här samma principer som det nordiska samarbetet. Medborgarna i Europarådets medlemsländer kan efter att deras ärenden behandlats nationellt gå vidare till europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Detta var i tiden någonting alldeles nytt.

Finlands senare anslutning till Europeiska unionen var en krävande, men mycket väl förberedd övning. Revideringen av lagstiftningen, inklusive EES-perioden, innebar att vi fick ändra hundratals författningar. Inför Europarådet ändrades endast 14 lagar. Det grundläggande arbetet inför EU var tydligen väl utfört och utgjorde en trygg grund för domstolarna i Finland som klarade de första åren skäligen smärtfritt. Antalet begärda förhandsavgöranden - 25 - säger naturligtvis inte ensamt hur ofta domstolarna har försäkrat sig om att grunderna för deras avgöranden är riktiga också ur gemenskapsrättens synvinkel.

Inom vissa rättsområden dominerar redan gemenskapsrättens betydelse i domstolarnas avgörandepraxis. I nästan alla mål som gäller jordbruk, tullar, mervärdesskatt och offentlig upphandling beaktar domstolarna gemenskapsrättens synvinklar. Gemenskapsrätten har också stor betydelse då det gäller konsumentskydd och arbetsrätt. Utvecklingen under den senaste tiden har medfört att också människorättsfrågor och t.o.m. straffrättsliga frågor allt oftare är aktuella.

De finska domstolarna har hittills i 25 fall lämnat in begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen. Av dem har flera gällt sådant som står medborgarna nära, någon kan t.o.m. tycka mycket vardagliga frågor: hasardspel, bilskatt, fiske, busstrafikens miljövänlighet, socialskydd och jämställdhet. I fjorton fall har EG-domstolen redan meddelat förhandsavgörande. I fyra fall har EG-domstolens avgörande förutsatt att lagstiftningen eller praxis i Finland ändras.

Dessa förhandsavgöranden, som meddelats i konkreta frågor, har fört gemenskapsrätten närmare medborgarna och stärkt uppfattningen om en gemensam europeisk rättsordning. EG-domstolens förhandsavgöranden är bindande för medlemsstaterna och kan ålägga dem att vidta t.o.m. betydande ändringar i den nationella lagstiftningen.

Genomförandet av de principer som skapats av EG-domstolen inom hela unionen har inte varit möjligt utan samarbete mellan EG-domstolen och medlemsstaternas domstolar. Förhandsavgörandeförfarandet är trots att det är påfrestande långsamt visat sig vara en fungerande mekanism som garanterar rättssäkerheten. Förfarandet har nämligen naturligtvis främjat EU-medborgarnas likhet inför lagen.

I fråga om framtiden står vi alla inför stora förändringar. Antalet EU-medlemsstater torde komma att fördubblas under de närmaste åren. På flera områden kommer samarbetet att fördjupas. Men världen förändras också utanför EU. Globaliseringen påverkar oss alla. Inom EU har man mycket väl insett hur viktiga dessa utmaningar är. Europeiska konventet arbetar hårt för att åstadkomma riktlinjer för en effektivare och mera demokratisk union - en gemenskap som européerna verkligen skall kunna uppfatta som sin. Detta kommer troligen att medföra ändringar i EU:s institutioner och förhållandena mellan dem. När EU:s verksamhetsstrukturer förnyas får inte heller domstolsväsendet glömmas bort.

I Nicefördraget angavs riktlinjerna för en reform av domstolsväsendet. Målet är framför allt att säkerställa verksamhetsbetingelserna för gemenskapens rättsinstanser i den utvidgade unionen samt säkerställa att de kan behandla de enskilda målen inom godtagbar tid. Genom Nicefördraget skapades en möjlighet till flexibilitet.

Jag hoppas att anhopningen av mål i EG-domstolen skall kunna avhjälpas när fördraget träder i kraft. En plan är ju att det skall grundas nämnder med uppgift att behandla olika typer av mål som t.ex. klagan mot tjänstemän. Också kompetensfördelningen mellan EG-domstolen och förstainstansrätten kan sannolikt bli rationellare om EG-domstolen kan koncentrera sig på tolkningsfrågor och tvister som är av central betydelse för gemenskapen.

Det är dock skäl att påpeka att ett effektivt och ur rättsskyddets synvinkel bra system kommer att kräva mycket arbete också i EU:s medlemsstater. Detta är särskilt viktigt i de nya medlemsstaterna, men ingen har ändå råd att vara självgod i det här avseendet. Den utveckling som behövs för att en rättsstat skall uppstå är en krävande process. Att upprätthålla rättsstaten är en lika krävande uppgift i en värld av snabba förändringar och internationalisering. Vi måste också se till att såväl EG-domstolen som de nationella domstolarna kan arbeta effektivt och säkerställa en korrekt tillämpning och enhetlig tolkning av gemenskapsrätten.

Jag hoppas också att EU-lagstiftningen skall utvecklas mot större tydlighet. Här i Finland anser många fortfarande efter sju år att gemenskapsrätten är jämförelsevis svårbegriplig och osmidig. Jag tror inte att vi är de enda som hoppas på en positivare utveckling.

Jag vill slutligen påminna om att unionen inte heller efter den pågående utvidgningsprocessen omfattar hela Europa. Ur européernas synvinkel är det viktigt att demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen stärks i hela vår världsdel.

Slutsatserna från Europeiska rådet i Laeken innehåller ett viktigt uttalande med tanke på de grundläggande rättigheterna i EU. Rådet vill att man skall överväga om EU borde ansluta sig till den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och om den stadga om de grundläggande rättigheterna som antogs 2000 i form av en politisk proklamation skall ingå i det framtida grundfördraget.

Jag hoppas att utvecklingen blir positiv. När EG-domstolen första gången fastställde skyddet för de grundläggande rättigheterna blev rättigheterna en del av de "allmänna rättsprinciper" som grundar sig på medlemsstaternas gemensamma konstitutionella tradition och internationella åligganden beträffande mänskliga rättigheter och som tillämpas inom gemenskapsrätten.

Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna intar en specialställning bland de internationella överenskommelser som gemenskapens "allmänna rättsprinciper" grundar sig på. Varje medlemsstat i unionen är part i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Om EU ansluter sig till konventionen innebär det att EU:s egna institutioner också kommer att omfattas av övervakningen och kontrollen av att konventionen efterlevs.

Avgörandena från europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna spelar redan nu en viktig roll i medlemsstaternas nationella domstolars avgöranden och i de enskilda domarnas arbete. Likaså beaktar EG-domstolen i frågor som gäller de grundläggande rättigheterna synpunkterna i de beslut som meddelas av europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Jag hoppas att den framtida utvecklingen stärker systemet för säkerställande av de grundläggande och mänskliga rättigheterna för medborgarna i Europa.