Fredstal av republikens president Tarja Halonen i Bomarsund 13.8.2006

Ålands öde har alltid varit beroende av händelserna i både Östersjöområdet och, i vidare perspektiv, i den övriga världen. Genom freden i Fredrikshamn 1809 blev Åland, i likhet med hela Finland, en del av det ryska kejsardömet. Ryssarna började omedelbart planera att befästa Åland, också om byggandet av Bomarsunds fästning inleddes först 20 år senare.

Byggandet av fästningen gjorde Bomarsund till Ålands medelpunkt. Kring fästningen uppstod ett nytt samhälle: Sjöfarten ökade markant, i garnisonens kyrka predikades det på tio språk och de olika religionssamfunden hade sina egna begravningsplatser. Bomarsund, Kronstadt och Sevastopol var det dåvarande Rysslands viktigaste fästningar. I Sverige sades det att "Ryssland riktade sin pistol mot Sveriges hjärta".

Redan på 1830-talet ansåg Storbritannien att Bomarsund hotade dess ekonomiska och politiska intressen inom Östersjöområdet. Därför kom också Krimkriget, som hade brutit ut 1854 till följd av en tvist mellan Ryssland och Turkiet om sunden vid Bosporen, att föra Turkiets dåvarande allierades, Britanniens och Frankrikes, förenade flottstyrkor till Finlands kust och Åland.

Flottstyrkornas mål var att skapa så mycket förödelse och skräck som möjligt på havet, inte att erövra områden. En av de mest berömda striderna utkämpades i Bomarsund. Striden pågick i åtta dagar och den resulterade i att angriparna förstörde Bomarsunds fästning i början av september samma år.

Krimkriget slutade i och med 1856 års fredsfördrag. En del av fredsfördraget gällde uttryckligen Åland. Ryssland måste samtycka till att inte befästa Åland och att Åland skulle vara demilitariserat.

Ålands demilitarisering fortsatte också efter det att Finland och Nationernas Förbund 1921 fattat beslut om att Åland skulle tillhöra Finland. Inom ramen för Nationernas Förbunds beslut fastställdes en omfattande självstyrelse för Åland som sedermera har fastställts också i Finlands grundlag.

Ålands demilitarisering och självstyrelse har, helt klart, varit en framgångshistoria. Demilitariseringen har lett till ökad stabilitet i fråga om Åland och hela Östersjöområdet. I kombination med självstyrelsen har detta gett ålänningarna förutsättningar att forma sin tillvaro och välfärd under stabila och trygga omständigheter.

Vilken är då demilitariseringens betydelse i dag? Ett enkelt svar skulle vara att demilitariseringen bara uttrycker sig så att de åländska männen inte är tvungna att göra militärtjänst och att finska eller utländska krigsfartyg eller militärplan inte syns i åländska hamnar eller på åländska flygfält. Effekterna av demilitariseringen är dock betydligt större.

Demilitariseringen är fortfarande av central betydelse när det gäller Östersjöns stabilitet. Alla länder i regionen, och också mer avlägset belägna stater och organisationer, kan lita på att Åland är demilitariserat. För garanterandet av ålänningarnas välfärd och för främjandet av den nationella säkerheten och regionala stabiliteten tolkar Finland strikt de bestämmelser som gäller Ålands demilitarisering. Samma tolkning tillämpas också i framtiden. Denna sak får inte vara föremål för några som helst spekulationer.

Kan man således tänka sig att den åländska modellen gällande demilitarisering och självstyrelse kunde tjäna som exempel inom andra regioner i världen? Svaret på frågan är ja och nej.

Ålands exempel visar att demilitarisering och självstyrelse fungerar i praktiken och att de främjar stabiliteten. Därför är den åländska modellen intressant när man söker lösningar på regionala konflikter på olika håll i världen. Och - som man här i Bomarsund mycket väl känner till - tar ni ålänningar ofta emot gäster och delar aktivt med er av era erfarenheter.

Det är klart att alla regionala konflikter och tvister som förekommer i världen är unika. De lösningar som fungerar på ett visst ställe är inte direkt universellt tillämpliga på alla andra håll. Men de kan sporra till överläggningar och visa hur ett i begynnelsen bräckligt samförstånd med gemensamma krafter kan utvecklas till en lösning som gynnar alla.

Här i Bomarsund erbjuds ett bra tillfälle att begrunda vad begreppet fred går ut på. Var och en är numera medveten om att fred innebär mycket mer än enbart frånvaro av krig. Fred är människans möjlighet att leva utan rädsla. Fred innebär att människan har möjlighet att som individ och medlem i en gemenskap besluta om olika saker.

De senaste veckornas nyheter visar mycket tydligt hur fred är något som miljontals människor fortfarande bara kan drömma om. Dessutom tvingas alltför många leva i skräck, misär och underkastade andras vilja.

Vi vet alla att hälsovård är ett angenämare och ekonomiskt bättre alternativ än sjukvård i syfte att bota en sjukdom. Detsamma gäller krig och konflikter. Samhället och dess strukturer borde främja stabilitet, fred och välfärd samt förhindra orättvisa, våld och konflikter.

Lyckligtvis vet vi hur man skapar freden. Utgångspunkten är att demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen genomförs i nationalstaten och att det internationella samarbetet fungerar bra.

De politiska valen är ett centralt element i demokratin, men demokratin förutsätter också mycket annat än som medborgarsamhälle, åsikts- och yttrandefrihet samt ekonomisk och social rättvisa. Demokratin grundar sig på övertygelsen om jämlikheten mellan människor, och den godkänner därmed majoritetens rätt att besluta.

Men också de som är i minoritet har sina rättigheter. Respekt för mänskliga rättigheter är en absolut förutsättning för demokrati. Konkreta kränkningar av de mänskliga rättigheterna och också ett bristfälligt tillgodoseende av minoriteternas rättigheter leder lätt till konflikter. För främjandet av fred är det därför synnerligen viktigt att se till att alla individers mänskliga rättigheter tillgodoses.

Det internationella samarbetet kan bidra till uppnående och upprätthållande av fred. FN:s ställning när det gäller främjande av global fred och säkerhet är av alldeles speciell art. FN:s samtliga medlemsstater har förbundit sig till att FN:s säkerhetsråd har det primära ansvaret när det gäller att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Samtidigt har säkerhetsrådet getts stora befogenheter att utföra detta uppdrag.

FN:s betydelse när det gäller att främja den globala freden och säkerheten måste stärkas. Både den militära och civila krishanteringen behöver ökat stöd från medlemsstaternas sida, men framför allt behöver vi ytterligare ansträngningar i förebyggandet av konflikter. Detta inbegriper insatser som främjar FN:s utveckling: t.ex. förverkligande av millenniemålen och stärkande av det arbete som hänför sig till barnens och kvinnornas ställning och till skyddet av flyktingar.

I Libanon och Israel krigas det just nu. Än en gång är det civilbefolkningen som lider mest. Libanon har, utöver krigets fasor, drabbats av en akut humanitär kris. Hundratusentals libaneser har tvingats fly inom Libanon eller till grannländerna.

Finland och Europeiska unionen kräver att fientligheterna omedelbart upphör, att vapenvila utlyses och att man enas om principerna för en politisk lösning. Efter det kan internationella styrkor placeras i regionen. Samtidigt har EU förbundit sig att ge humanitär hjälp och att delta i återuppbyggnadsarbetet i Libanon.

FN:s säkerhetsråd godkände nyligen enhälligt en resolution som kräver ett slut på stridigheterna. Samtidigt stöder den att en fredsstyrka sänds att övervaka eldupphöret. Resolutionen är ett viktigt steg för att bygga fred. Samtliga parter samt det internationella samfundet måste omedelbart verka i enlighet med beslutet.

Enligt de senaste uppgifterna har Libanons och Israels regeringar kommit överens om en vapenvila som skall trädä i kraft i morgon på morgonen klockan 7 lokal tid.

Vi skall hålla i minnet att en av de grundläggande frågorna alltjämt är åstadkommandet av hållbar fred mellan Israel och palestinierna. Förutsättningarna för en sådan fred avtecknar sig klart: två stater, säkra gränser och en överenskommelse om de palestinska flyktingarnas ställning. Hållbar fred kan uppnås endast om parterna förbinder sig att iaktta det man kommit överens om. I stället för att strida borde man sätta sig ned och förhandla. Det internationella samfundet kan och måste stödja parterna för åstadkommandet av fred.

När ett fredsavtal har slutits återstår ännu mycket att göra för etablerandet av fred i den hårt prövade regionen. Det är viktigt att medborgarsamhället och framför allt kvinnorna fås med i detta arbete. Jag tror att ni här på Åland delar min uppfattning.

Avslutningsvis vill jag tacka er ålänningar för ett aktivt fredsarbete och särskilt för den utomordentligt lyckade fredsfesten i Bomarsund. Ert arbete är verkligen viktigt, och jag vill uttrycka min uppriktiga respekt för era insatser.