Republikens president Tarja Halonen föredrag på Udenrigspolitis selskab i Danmark 4.4.2001

(med reservation för ändringar) Finlands lösning - Aktivt medlemskap i Europeiska Unionen

Finland blev medlem i Europeiska unionen vid ingången av 1995. Det var en viktig händelse i vårt lands historia. När jag i dag blickar bakåt är jag ännu mera övertygad än tidigare om att beslutet var riktigt. Vi har blivit rikare som nation, ökat vår välfärd och uppnått en ny säkerhetsnivå.

Köpenhamn hör nära samman med vårt inträde i Europeiska unionen. Våra medlemsförhandlingar hade inletts i februari 1993, och de fick en avgörande impuls framåt vid toppmötet i Köpenhamn i juni samma år. Statsöverhuvudena och regeringscheferna beslöt då att de kandidatländer som för förhandlingar skall upptas som medlemmar vid ingången av 1995. Förhandlingarna fick ny fart, de slutfördes inom utsatt tid och anslutningen kunde genomföras enligt planerna.

Köpenhamn hör också på ett annat, mera vittgående sätt samman med anslutningen. Vid samma toppmöte fattades beslut om de framtida förutsättningarna för medlemskap. Kriterierna från Köpenhamn styr de pågående förhandlingarna om utvidgningen av Europeiska unionen. De nya medlemsländerna förväntas uppnå en institutionell stabilitet som garanterar att demokratin, de mänskliga rättigheterna inklusive minoriteternas rättigheter respekteras och skyddas samt att rättsstatsprincipen genomförs. De nya medlemsländerna måste dessutom få till stånd en fungerande marknadsekonomi och kunna klara sig i de konkurrensförhållanden som råder inom unionen. Ett nytt medlemsland måste alltså kunna ta emot de förpliktelser som medlemskapet för med sig, bl.a. binda sig till den politiska unionen samt vid målen för den ekonomiska och monetära unionen.

Kriterierna från Köpenhamn utgör en grund för utvidgningen av Europeiska unionen. Anslutningsvillkoren är krävande men motiverade. En Europeisk union som är demokratisk och konkurrenskraftig samt baserar sig på marknadsekonomi ökar stabiliteten, välståndet och välfärden i vår världsdel. Tydliga krav underlättar också kandidatländernas planering.

Danmark har av hävd haft en positiv inställning, först till utvidgningen av Europeiska gemenskaperna och sedan till utvidgningen av Europeiska unionen. Det stöd vi fick av Danmark var ytterst viktigt för vår anslutning. Naturligtvis förlitade vi oss på vårt eget arbete, vi ökade ständigt vår beredskap och genomförde behövliga reformer i snabb takt. Utan förespråkare inom Europeiska gemenskaperna skulle vår anslutning ändå inte ha kunnat genomföras så snabbt som slutligen skedde.

Danmark lärde oss också hur viktigt det är att förankra beslutsfattandet i det parlamentariska systemet. Vi insåg att en noggrann identifiering och prioritering av fördelarna är den första förutsättningen för framgång. Vi såg hur koncentration på de viktigaste frågorna medför resultat. Vi försökte t.o.m. bli lite öppnare och socialare, i likhet med det övriga Europa. Jag vågar dock inte garantera att ett förment bekymmerslöst utbyte av nyheter skulle ha blivit inrotat i finländarnas beteende.

I dag står vi tillsammans på tröskeln till en historisk utvidgning av Europeiska unionen. Genom Europeiska rådets arbete i Nice har de sista institutionella hindren för utvidgningen undanröjts. Förhandlingarna har fått en klar strategi, och vägkartan leder oss vidare. Unionen är färdig för en utvidgning vid utgången av 2002, och de nya medlemsländerna är i princip välkomna från och med ingången av 2003 allteftersom de själva är beredda. Vi bör nu satsa på ett beslutsamt genomförande av förhandlingarna och ett godkännande av det slutresultat som nåtts. Vi bör också särskilt se till att både medlemsländerna och kandidatländerna kan godta projektet.

Efter det kalla kriget var möjligheterna för ett nytt enhetligt Europa ett stort glädjeämne i både öst och väst. Nu, tio år senare, har alldagliga problem dämpat de stora linjernas lockelse. I processen gällande utvidgningen av EU måste man lyssna till människornas bekymmer, röja undan obefogad rädsla och finna lösningar på faktiska problem.

Det handlar inte bara om att få de nuvarande medlemsländerna och kandidatländerna att godta slutresultatet av utvidgningsförhandlingarna. Viktigt är också att utvidgningen även i framtiden uppfattas som den rätta lösningen. När vi söker legitimitet för EU bör vi mera än tidigare tänka på kvinnorna, ungdomarna och människorna på landsbygden. Beslutsfattarna måste på allvar sätta sig in i sådana vardagsfrågor som vållar människorna bekymmer, t.ex. sysselsättning, miljö, livsmedelssäkerhet eller internationell brottslighet.

Finlands och Sveriges anslutning till Europeiska unionen förde starkare fram många sådana frågor som Danmark redan hade arbetat för. I dag är Europeiska unionen något öppnare, mera intresserad av miljön och kanske något jämlikare. Alla betonar mera än förut vikten av effektiv verksamhet på marknaden redan för att vi skall klara oss i den tilltagande globaliseringen, men samtidigt har vi också varit med om att stärka sysselsättningen.

Allt det som jag beskrivit ovan kunde man också förvänta sig av oss. En större överraskning var däremot kanske att de nya militärt alliansfria medlemmarna Finland och Sverige också skulle vara aktiva inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

Låt oss ännu för ett ögonblick återgå till det nordiska samarbetet. De nordiska medlemmarna i Europeiska unionen har samarbetat länge och på många områden. Redan före EU harmoniserade vi vår lagstiftning, och medborgarna i de nordiska länderna har åtnjutit många gemensamma förmåner som först nyligen har införts eller än så länge bara planeras inom unionen.

Det är således inget under att vi även inom EU har i hög grad ensartade ståndpunkter i olika frågor. Vi känner dessutom så pass väl till varandras åsikter, att vi i allmänhet utan större svårigheter kan ana oss till vilka lösningar de andra kan tänkas gå in för. Ännu har dock ingen sett något behov av en formell samordning. Det måste dock medges, att vid nordiska sammankomster behandlas EU-frågor eller andra gemensamma europeiska frågor mycket oftare än förut. Den tiden är långt borta när utrikes- och säkerhetspolitik var ett i det närmaste förbjudet ämne i Nordiska rådet.

Vi håller också annars mycket kontakt, utbyter åsikter vid behov och stöder ofta varandra i olika frågor. Vi är ändå inte identiska, vilket t.ex. EMU-lösningarna visar.

Jag vågar t.o.m. påstå att vår samhörighet är så stark att vi tidvis har råd att vara av olika åsikt. Så förhåller det ju sig också mera allmänt inom unionen. Det finns inte några permanenta sammanslutningar, utan allianserna varierar från fall till fall.

I detta sammanhang vill jag dock betona att EU-samarbetet inte gäller bara sakfrågor utan även samarbete inom olika regioner. Så är fallet i Medelhavsområdet, Beneluxländerna och Centraleuropa. Andra ser det som naturligt också för oss, men det är viktigt att vi inte försöker utesluta andra. I Finland är vi intresserade av Barcelonaprocessen, och på motsvarande sätt har vi glatt oss över Medelhavsländernas intresse för den nordliga dimensionen. I vårt eget område kommer samarbetet att utvidgas ytterligare efter det att Estland, Lettland, Litauen och Polen har anslutit sig till Europeiska unionen.

Fri rörlighet för människorna hör till de främsta resultaten av det traditionella nordiska samarbetet. Den har för sin del byggt upp närhet och ett okomplicerat umgänge. För Finland var det därför viktigt att även Norge och Island togs med i de motsvarande EU-planerna. I slutet av mars började alla de nordiska länderna tillämpa Schengenavtalet. Den nordiska passunionens traditioner fortsätter.

Utvecklingen av den nordliga dimensionen inom Unionen var för oss en naturlig fortsättning på vår historiska samarbetstradition. I Finland har vi varit tillfreds med hur vårt initiativ gällande den nordliga dimensionen har framskridit, först under Portugals ordförandeskap och nu under Sveriges ordförandeskap.

De nordliga områdenas stora betydelse för unionen är nu allmänt erkänd. Europeiska rådet i Stockholm möjliggjorde långivning från Europeiska investeringsbanken för miljöprojekt i Ryssland, vilket är en verkligt viktig fråga. Brådskande projekt är förnyandet av avloppssystemen i S:t Petersburg och lösandet av miljöfrågorna i Kaliningrad. Som insjö är Östersjön mycket sårbar. Vi måste med alla medel försöka skydda den.

Europeiska kommissionen har inlett genomförandet av handlingsprogrammet för den nordliga dimensionen. Genomförandet kommer att granskas första gången i Luxemburg den 9 april. Den bärande tanken inom den nordliga dimensionen är gemensamma intressen, främjande av stabiliteten, förbättrande av miljön samt utvecklande av det ekonomiska samarbetet på bred front. I och med utvidgningen av Europeiska unionen är unionen och Ryssland inbördes allt mera beroende av varandra. Vi måste styra denna växelverkan i en så gynnsam riktning som möjligt och så, att den på ett konkret sätt främjar våra gemensamma intressen.

När Finland anslöt sig till Europeiska unionen 1995 kom landet in i ett system som hade formats som ett resultat av en integrationsutveckling under flera årtionden. Vi finländare kände oss trots allt rätt hemmastadda ända från början. Vi hade ju ett gemensamt europeiskt arv samt gemensamma verksamhetssätt och mål.

I dag befinner vi oss i en union som vi också själva har påverkat. Amsterdamfördraget och Nicefördraget, som nu skall ratificeras, är även våra alster. I dag tillmötesgår EU något bättre medborgarnas behov och önskemål. Reformarbetet måste fortgå. Den diskussionsfas som vi har framför oss är viktig. Nästa fas infaller redan om tre år, när en ny regeringskonferens sammankallas.

Vi finländare har tagit vårt medlemskap på allvar och vi försöker delta aktivt men konstruktivt i utvecklandet av Europeiska unionen. Som de praktiska människor vi är kommer vi ofta fram till att en kompromiss är bättre än en återvändsgränd och att det är bättre att ta ett kort steg framåt än att stampa på stället. Vårt land ses också ofta i de centrala projekten inom Unionen. Ett gemensamt Europa är viktigt för oss.

Vi är övertygande om att den gemensamma valutan är en förnuftig lösning för både Europeiska unionen och oss. Vi beslöt därför att försöka vara ett av de länder som först övergår till EMU:s tredje etapp.

Vi tror att övergången till den gemensamma valutan kommer att sänka kostnaderna, förenkla medborgarnas dagliga liv och på lång sikt stärka Europeiska unionens ställning på den internationella marknaden. För de enskilda medborgarna har övergången till en gemensam valuta symbolisk betydelse. Vi får inte heller undervärdera den gemensamma valutans säkerhetspolitiska verkningar.

Att utveckla EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har varit en central strävan under hela vårt medlemskap. Jag ansåg att det var onödigt att polemisera om ett mera långt gående försvarssamarbete, då det som behövdes var krishantering. Finland och Sverige föreslog redan 1996 att krishanteringen skulle ingå i unionens uppgifter. Tillsammans med min dåvarande svenska kollega utrikesminister Lena Hjelm-Wallen fick vi in en bestämmelse om detta i Amsterdamfördraget.

Utvecklandet av Europeiska unionens krishanteringsförmåga fick ytterligare fart då samarbetet mellan Förenade konungariket och Frankrike intensifierades. Resultatet av samarbetet framgår av St. Malo-deklarationen. Om de centrala målen i fråga om krishanteringsförmågan avtalades i Europeiska rådet i Helsingfors i december 1999. Vid den resurskonferens som hölls i november i fjol uppnåddes de militära målen och unionen utvecklar nu aktivt verksamheten i samarbete med NATO.

Finland strävar efter att också i fortsättningen vara aktivt när det gäller att utveckla EU:s krishanteringsförmåga. Det gläder oss att den finländska generalen Gustav Hägglund har fått sina kollegers stöd då de uppställde honom som kandidat i valet av ordförande för EU:s militära kommitté. Jag tror att EU:s råd, allmänna frågor, fastställer valet av Hägglund nästa måndag.

Civil krishantering behövs såväl efter militära konflikter som efter naturkatastrofer. Trots det har man inte fäst lika stor uppmärksamhet vid organiseringen av samarbetet inom den civila krishanteringen som vid den militära krishanteringen. Jag vill här rikta ett öppet tack till Danmark som har varit mycket initiativrikt när det gällt den civila krishanteringen.

Under Finlands ordförandeskap avtalades om de EU-mål inom den civila krishanteringen, som Europeiska rådet i Feira sedan preciserade. Nu under Sveriges ordförandeskap avancerar frågan igen snabbare. Vid utvecklandet av den civila krishanteringen måste den civila förvaltningen och rättsstatsprinciperna stärkas. Ofta är dock de allra mest akuta åtgärderna upprättandet av ett polisväsende och en räddningstjänst.

Det är också viktigt att se till att arbetet inom den militära sektorn och arbetet inom den civila sektorn knyts nära samman med varandra. Vid genomförandet av den civila krishanteringen spelar de internationella organisationerna en central roll. Detta gäller framför allt FN, OSSE och Europarådet. I alla kriser bör politiska lösningar och en lösning av kriser genom förhandlingar betonas. De lokala invånarna och medborgarorganisationerna bör aktivt delta i skapandet av nya utvecklingstrender.

Under den senaste tiden har också Europeiska unionen börjat fästa allt större uppmärksamhet vid förebyggandet av kriser. Det är naturligt. Stärkandet av demokratin, respekterandet av de mänskliga rättigheterna och i synnerhet minoriteternas rättigheter samt rättsstatsbygget är välkända metoder då det gäller att utveckla ett starkt samhälle. Allt det som till enorma kostnader måste byggas upp efter väpnade konflikter kunde, om det gjordes i tid, ofta förebygga själva konflikterna.

Europeiska unionen har alla möjligheter att bli en stark internationell aktör. Detta innebär att reformerna fortgår. I och för sig har man vant sig vid denna oavbrutna reformprocess inom unionen. Europeiska rådet i Nice fattade en rad viktiga beslut, som gjorde det möjligt att fortsätta utvidgningsprocessen enligt planerna. Som sådant var det ett synnerligen viktigt beslut.

Samtidigt blev det uppenbart att den väg som ledde till Nice nu inte för längre. I fortsättningen måste reformarbetet vara bättre förankrat bland medborgarna. Vi behöver en omfattande debatt och större lyhördhet då det gäller att lyssna på varandra. På detta sätt kan vi stärka och utveckla Europeiska unionen så, att den bättre än tidigare tjänar oss alla.

Det är också bra att återvända till sina rötter. Europeiska unionen började byggas på ruinerna efter andra världskriget. Målet var att undvika ett nytt krig genom att de tidigare fiendeländernas öden bands samman. Europeiska unionen är ett lyckat fredsprojekt. Medlemsstaterna har inte längre fört krig med varandra.

Integrationsutvecklingen har utvidgats till att beröra nya områden och i dag berör Europeiska unionen oss alla på nästan alla levnadsområden. Det sorgliga är att ju mer Europeiska unionen är närvarande inom de olika sektorerna i vårt samhälle, desto avlägsnare anser medborgarna att den är.

Finlands folk röstade med stor majoritet för ett medlemskap i Europeiska unionen. Understödssiffrorna ligger fortfarande på god nivå, men också hos oss kan man märka en tilltagande osäkerhet i ståndpunkterna. Det utförs mycket gott arbete för att få unionen närmare folket. Och det är rätt. För närvarande är EU den viktigaste europeiska samarbetsorganisationen och dess betydelse kommer att öka ytterligare.

Trots det är Europeiska unionen inte hela Europa, men det bör vara alla européers sak att bygga upp Europa. Och det är för denna sak som vi måste anstränga oss. För detta behövs alla människor, men med tanke på framtiden är ungdomarna alldeles speciellt viktiga.

Genom att uppfostra dem till aktiva och modiga, demokratiska människor sörjer vi för att de är väl rustade att möta vilka förändringar som helst som livet kan ha i beredskap för dem. Det är viktigt att återvända till de grundläggande värderingarna, demokratin, de mänskliga rättigheterna, rättsstaten. Genom att i allt större utsträckning föra samman unga från olika länder skapar vi en grund utgående från vilken vi inte bara bekämpar främlingshat och rasism, utan ur vilken det växer fram en bättre förståelse för andra, tolerans och ett konstruktivt samarbete. Och i detta arbete har också Europeiska unionen sin plats.