Anförande av republikens president Tarja Halonen vid öppnandet av utställningen ”Arktisk hysteri” 20.8.2009

”Arktisk hysteri” – en utställning med finländsk nutidskonst visas nu i Finland. Utställningen har först visats ute i världen, i New York och Budapest. I själva verket hann jag redan förra året bekanta mig med utställningen i MoMA, museet för modern konst i New York. Jag tycker nu att det ska bli intressant att se samma utställning, visserligen utökad med många nya verk, här hemma mitt i det finländska. På en konstutställning uppstår det ju genom konstverket ett möte mellan konstnären och publiken. Dialogen är alltså unik på varje ort.

* * *

”Arktisk hysteri” har fått ett gott mottagande ute i världen. I och med framgången har utställningen varit populär, och efter etappen här i Finland fortsätter den sin turné utomlands. Vi är säkert alla nöjda, för att inte säga stolta, över den internationella uppskattning som den finländska konsten och vårt lands konstnärer har fått. Det här är precis ett sådant ’varumärke’ som vi har saknat – ett utmärkt exempel på hur man kan främja exporten av finländsk konst.

Jag kände också en viss blygsel i MoMA – alldeles som om jag blivit överraskad utan en tråd på kroppen, och jag medgav lite förläget att nog kändes detta välbekant. Utställningen som nu visas skärskådar på ett intressant sätt sanningar om finländskheten. Utställningen ger besökaren något att fundera på och ger nya synvinklar på vår nationalitet. Är det så att finländskheten, i enlighet med utställningens namn som lånats från Marko Tapios romanserie från 50-talet, också inbegriper arktisk hysteri, ett neurotiskt sinnelag som en följd av nordliga, karga och avlägsna förhållanden?

Eller existerar ens denna arktiska hysteri? Eller är det helt enkelt något vi själva konstruerat för att frigöra oss från sådant som är svårt? Den finländska läggningen känns så naturlig för oss, att den helt enkelt är svår att förklara. När vid dessutom just nu råkar fira märkesåret 1809, kan jag inte låta bli att upprepa de bevingade ord som på 1800-talet myntades av Adolf Iwar Arwidsson, en företrädare för nationalitetsidén i Finland: "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar".

Alltså vadå? Anslutningen till Europeiska unionen för ungefär 15 år sedan var en slags nyinventering av finländskheten. Våra nationella särdrag upplöstes dock inte i unionens smältdegel så som man befarade, och inte heller har globaliseringen haft en sådan inverkan.

Tvärtom. Både här och på annat håll verkar det ha växt fram en viss nynationalism, på gott och ont. Också våra seder och bruk kan i andras ögon te sig lite märkliga till en del, men de hör ju till vår egen identitet och nog kanske vi känner lite stolthet över dem också.

Det är i mötet som en levande kultur växer fram. En del av de egenskaper som vi anser typiska för oss visar sig också vara allmänmänskliga. Lokala frågor skapar en global helhet.

Finländarna känner sig fortfarande som en del av naturen. Människan och naturen går hand i hand. Detta påstående får gehör från omgivande utställning.

* * *

Genom denna utställning öppnas den 80-åriga Konsthallen i ny skepnad.