Republikens president Tarja Halonens tal vid de XXXVIII Advokatdagarna i Helsingfors den 13 januari 2006

Ni har under denna förmiddag lyssnat till anföranden där man frågat om vi har råd med rättvisa rättegångar. Ett kort svar på detta måste i varje samhälle som gör anspråk på att vara en rättsstat vara: det har vi. Däremot är det skäl att fundera över hur detta skall säkerställas. När globaliseringen började ta fart var det några som förutspådde att nationalstaten skulle försvagas eller rentav upphöra att existera. Så har ju inte skett. Den ökade internationaliseringen har i själva verket medfört att människornas och företagens behov av rättsskydd ytterligare ökat och diversifierats. Kraven på bättre rättsskydd gäller dels nationalstaterna, dels det internationella systemet, i vilket staterna också har en central roll.

Rättsstatsprincipen omfattar givetvis hela samhället och samhällets regelsystem från ekonomi och stabila rättsförhållanden till god förvaltning, men i detta anförande vill jag eftersom tiden är knapp huvudsakligen fokusera på rättsväsendet.

I Finlands grundlag tryggas vars och ens rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol som är behörig enligt lag. Förutom i grundlagen betonas rättsskyddets processuella sida också i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och i många straffrättsliga, processrättsliga, förvaltningsrättsliga och materialrättsliga bestämmelser. Ett välfungerande och handlingskraftigt rättsväsende är här i en nyckelroll.

Till rättsväsendet bör i en vidare bemärkelse också räknas advokaterna, eftersom ett privat, självständigt och oavhängigt advokatväsende i väsentlig grad bidrar till att garantera rättsskyddet. Organisationerna i branschen står inför ett växande arbetsfält när det gäller att granska de utmaningar som internationaliseringen medför med tanke på upprätthållandet och förbättrandet av rättsskyddet i ett samhälle där olika rättssystem och kulturer allt oftare möts och konfronteras med varandra.

Tidigare betonade man vikten av rättsäkerhet, snabbhet och låga kostnader i samband med rättegångar. Dessa är fortfarande viktiga. I dag har skyddet av individen, där betydelsen av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna framhävs, lyfts fram. Rättsprocessen syftar så som man ser på saken i dag till att garantera rättsskyddet genom att man vid rättegången i ett rättvist förfarande når fram till en materiellt riktig slutsats samtidigt som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna samt individens självbestämmanderätt respekteras.

Under de senaste årtiondena har man genomfört en mångdimensionell utveckling av rättsväsendet. Arbetsformerna är nu betydligt mer tidsenliga, men resursbristen ger anledning till oro när det gäller utsikterna att nå de planerade målen.

En positiv utveckling är att de genomsnittliga behandlingstiderna i domstolarna under de senaste åren med undantag för försäkringsdomstolen och marknadsdomstolen har blivit kortare. Det finns emellertid betydande skillnader mellan olika domstolar, och situationen kan därför inte på långt när anses vara tillfredsställande. Den signalen ger också de fem utslag gällande Finland som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna gav förra året. Domstolen ansåg att de finska rättegångarna som helhet sett dragit ut på tiden till den grad att rätten till en rättvis rättegång, vilken hör till de mänskliga rättigheterna, hade åsidosatts. I rättspraxis för Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har man för Finlands vidkommande också påtalat brister i fråga om iakttagandet av den kontradiktoriska principen och i motiveringarna till avgörandena.

För att ett system skall kunna hållas à jour krävs ständig utveckling. Kommittén för utvecklingen av domstolsväsendet pekade 2003 på ett antal utmaningar inom rättsvården som beror på förändringar i samhället och i rättsväsendets verksamhetsmiljö.

Befolkningsstrukturen i Finland genomgår en snabb förändring. Befolkningens medelålder stiger, antalet invånare med invandrarbakgrund ökar och befolkningen koncentreras i olika regioner. Den stigande medelåldern inverkar på vilket slags ärenden som förs till domstolarna, och när befolkningen är koncentrerad till tillväxtcentra minskar arbetet vid tingsrätter i områden med utflyttningsöverskott och arbetet blir ensidigt. Vi måste alltså allvarligt fundera på hur rättsvården skall upprätthållas i regioner där den egna domstolen inte har tillräckligt med olika ärenden att behandla.

Domstolarna arbetar i en allt mer internationaliserad värld: såväl målen som de normer som tillämpas på dem har allt oftare en internationell dimension. Medlemskapet i Europeiska unionen har på många sätt påverkat vår rättsordning och också vårt domstolssystem. Antalet normer har ökat betydligt, och regleringen är mer komplex. Vid sidan av den nationella rättsordningen skall också Europeiska gemenskapernas rättsordning iakttas. Som en följd av detta har efterfrågan på juridiskt kunnande och därmed också advokaternas arbetsbörda ökat.

Förändringarna har skett snabbt och det är knappast troligt att utvecklingen stannar här. Själv ser jag som en särskild utmaning det faktum att den normutveckling som skett inom olika sektorer inte är lätt att harmonisera. Exempelvis kan principen om fri konkurrens anses ha stärkts genom påverkan från EU. Å andra sidan har man i de nordiska länderna - och också i unionen - godkänt välfärdssamhällets principer och medborgarnas esk-rättigheter. Ändå har man ifrågasatt vissa av den tredje sektorns funktioner såsom exempelvis olika organisationers äldreservice.

Kommittén för utvecklingen av domstolsväsendet granskade olika sätt att förbättra rättssäkerheten och få till stånd ett mångsidigare utbud av juridiska tjänster. En ny uppgift är numera dessutom att se till att de statsekonomiska sparmålen uppnås. Målet tycks vara att bara fylla hälften av det personalbortfall som pensioneringen av de stora åldersklasserna orsakar inom statsförvaltningen. Detta mål gäller också rättsväsendet. Därför har man ställt frågan om hur rättsväsendet skall kunna svara på de utmaningar jag nämnde tidigare.

Enligt grundlagen utövas den dömande makten av oberoende domstolar. Utövandet av den dömande makten innebär i det organiserade samhället en omfattande utövning av offentlig makt som berör människans grundläggande fri- och rättigheter, vare sig det gäller hennes egendom, miljö, privatliv, socialskydd eller rentav fysiska frihet.

Staten är skyldig att skapa goda verksamhetsbetingelser för domstolarna och att se till att den dömande makten både faktiskt och enligt lagen utövas av oberoende domstolar. Genom reformer av rättegångsförfarandet i civil- och brottmål och av förvaltningsprocessen har man genomfört sådana för en behörig behandling och en rättvis rättegång centrala element som muntlighet och omedelbarhet och koncentration till huvudförhandlingen. Efter de mer genomgripande reformerna av förfarandena har man genom delreformer strävat efter ökad flexibilitet och effektivitet.

Upplevs då rättegångsförfarandet som mer rättvist? Det kan ju ses som en måttstock för hur lyckad reformen varit. Dessutom kan det vara lättare för en part att acceptera också ett mindre angenämt utslag i ett ärende när själva förfarandet upplevts som rättvist, vilket också märks i antalet fullföljdsärenden.

Utredningarna visar att den finska processen uppfyller minimikraven på en rättvis rättegång. Trots detta kan parterna uppleva att processen inte varit rättvis. I de kvalitetsprojekt som rättsväsendet genomfört har man nu fäst mer uppmärksamhet vid denna diskrepans. Som ett positivt exempel, som också fått internationell erkänsla, kan nämnas det kvalitetsprojekt som genomförts av Rovaniemi hovrätt och tingsrätterna i dess domkrets.

Principen om att rättegången skall vara kontradiktorisk är central med tanke på ett rättvist förfarande. Alla parters rätt att delta i processen skall tryggas. Kravet på en rättvis rättegång förverkligas på ett centralt sätt genom parternas rätt att aktivt delta i rättegången och att föra sin talan på lika villkor i förhållande till motparten.

Utgångsläget kan i sig vara ojämlikt. Det kan till exempel vara dyrt eller besvärligt för en part att delta i rättegången. Parternas förutsättningar att delta måste då tryggas med statliga medel genom rättshjälp. Rättsskyddet innebär att privatpersoner skall ha möjlighet att oberoende av förmögenhetsställning anlita kompetent juridisk sakkunskap.

* * *

Till slut vill jag säga några ord om fångvården. Strafflagen och det straffrättsliga påföljdssystemet har moderniserats i flera etapper. I lagstiftningshänseende steg också fångvårdsväsendet in i det nya årtusendet när revideringen av lagstiftningen om verkställighet av fängelsestraff blev färdig förra året. Det jättearbete i fråga om lagstiftningen om det straffrättsliga påföljdssystemet och om verkställigheten av fängelsestraff som pågått i tiotals år börjar nu vara slutfört. Kan vi alltså nu säga att vår fångvård är tidsenlig och har beredskap att fullgöra de uppgifter som enligt vår lagstiftning och de internationella normerna anförtrotts den?

Antalet fångar var länge klart större i Finland än i de övriga nordiska länderna. Sedan jämnade situationen ut sig. Förra året låg antalet fångar något över gränsen på 4000 fångar, men fångantalet i Finland är ändå bland det lägsta i Europa.

Förra hösten besökte jag fängelset i Kervo. Mitt främsta intryck under besöket var att det i dag är mycket svårt att i fängelsemiljön förverkliga fångvårdens viktigaste mål: att genom att främja fångarnas livshantering och anpassning i samhället samt genom att hindra dem från att begå brott under strafftiden ge dem större utsikter till en livsföring utan kriminalitet. Personalen har i och för sig både vilja och yrkeskunskap att förverkliga dessa mål, men antalet fångar är stort och det finns också andra negativa trender inom fångvården.

Statistiken visar att det i fråga om upp till en femtedel av fångarna rör sig om åtminstone den åttonde fängelsevistelsen. Återfallsbrottsligheten kan givetvis inte minskas enbart genom åtgärder inom ramen för fångvården, men dessa åtgärder kunde ges större betydelse än vad som är fallet i dag.

Fångvårdens personalresurser har inte utökats i takt med att antalet fångar ökat. Också fängelselokalerna börjar bli otillräckliga. Det är symptomatiskt att beläggningsgraden vid de slutna anstalterna steg till 110 procent år 2004. Detta innebär att det finns en avsevärd överbefolkning i fängelserna.

Riksdagens grundlagsutskott och lagutskottet uttryckte förra hösten sin djupa oro över läget när det gäller resurserna och fångplatserna vid fångvårdsväsendet, en oro som enligt min åsikt är välbefogad. Grundlagsutskottet fäste statsrådets uppmärksamhet vid de rekommendationer som FN:s kommitté mot tortyr har tillställt Finland. Lagutskottet ansåg att den nuvarande situationen i en välfärdsstat som Finland också i ett internationellt perspektiv är minst sagt pinsam. Jag hoppas att vi med gemensamma krafter skall kunna rätta till bristerna.

* * *

I enlighet med det mål som justitieministeriet formulerat skall medborgarna i Finland få rättsskydd på lika grunder och i ett så tidigt skede som möjligt genom ett flexibelt förfarande som bäst lämpar sig för ärendet och till skäliga kostnader.

Advokaterna utgör en viktig yrkeskår inom rättsvården eftersom de biträder medborgarna och företagen i rättsliga ärenden. Advokaternas verksamhet har därför stor betydelse med tanke på uppnåendet av dessa mål.

Finlands Advokatförbund har genom sitt värdefulla arbete bidragit till att höja advokatkårens anseende och yrkesskicklighet. Förbundet har också arbetat proaktivt i syfte att utveckla tillsynen över advokaternas verksamhet. Jag hoppas att arbetet fortsätter med samma engagemang också i framtiden.