Tal av republikens president Tarja Halonen vid öppnandet av riksmötet 4.2.2009

(med reservation för ändringar)

Ärade talman,
Representanter för Finlands folk

Under det riksmöte som nu inleds kommer riksdagen att behandla statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. Redogörelsen har utarbetats i samarbete mellan statsrådet och republikens president.

Riksdagen har redan i viss mån kunnat påverka redogörelsen genom en uppföljningsgrupp. Nu är det hela riksdagens uppgift att bedöma regeringens framställning och ge de riktlinjer enligt vilka Finlands säkerhets- och försvarspolitik enligt riksdagen ska skötas.

Det är viktigt att det råder ett brett samförstånd om de säkerhetspolitiska frågor som är av central betydelse för vårt land. Här har redogörelserna varit till god hjälp. Därför är det enligt min åsikt skäl att bevara förfarandet med redogörelser i någon form också i framtiden. Säkerhetspolitik innebär ett långsiktigt arbete. De investeringar som krävs för att genomföra den är omfattande och kommer oundvikligen att sträcka sig över flera valperioder.

Världen förändras och vår politik följer med sin tid. Ändå måste vi kunna ha en hållbar linje. Redogörelsen grundar sig på en bred säkerhetsuppfattning. Vi bedömer fortfarande att Finland inte kommer att utsättas för militär påtryckning eller bruk av militära maktmedel annat än i samband med en mer utbredd internationell konflikt. Finland bygger sin säkerhet genom den egna utrikespolitiken, internationellt samarbete, nationell beredskap och ett trovärdigt försvar.

Det är en stor utmaning att bygga upp ett trovärdigt försvar som är förenligt med internationella överenskommelser. Trovärdigheten förutsätter försvarsvilja, men också förmåga att använda ändamålsenliga medel såsom allmän värnplikt, en väl uppbyggd truppstruktur och ett effektivt utbildningssystem samt därtill hörande vapensystem. Detta kommer att kräva mycket praktiskt arbete. För att ett trovärdigt försvar ska kunna upprätthållas krävs det också tillräckliga ekonomiska resurser.

I ett försämrat ekonomiskt läge där det finns många andra viktiga behov är det inte lätt att göra åtaganden som innebär att försvarsutgifterna kännbart ökas. De ökade kostnaderna beror framför allt på att priserna på försvarsmateriel har stigit stadigt och i snabb takt. Detta är en följd av den tekniska utvecklingen på området, och också av de nya internationella avtalen om begränsning av vapen. Avtalen om förbud mot truppminor och klustervapen gör att man måste utveckla alternativa vapensystem som i allmänhet är klart dyrare, men också effektivare, än de befintliga systemen.

* * *

Finland bestämmer själv om sina säkerhetspolitiska lösningar. I redogörelsen behandlas frågor som har att göra med Nato i ett bredare perspektiv än tidigare. Vår egentliga riktlinje befäster vår ståndpunkt om att vi håller möjligheten öppen att ansöka om medlemskap i försvarspakten. I det samtal jag förde med regeringen var vi fullständigt ense om att politiken är oförändrad även om ordalydelsen har ändrats.

Formuleringen i redogörelsen innebär alltså inte att vi nu skulle stå närmare eller längre ifrån ett Natomedlemskap, utan att möjligheten att ansöka om medlemskap kvarstår oförändrad.

I redogörelsen konstateras det att Finland stärker sitt deltagande i internationell krishantering för att främja fred och säkerhet, utveckling samt respekt för mänskliga rättigheter. Deltagande i krishantering är ett av de sätt på vilka Finland axlar sitt internationella ansvar, och samtidigt stärker det den nationella försvarsförmågan. Upprätthållandet av den nuvarande effektnivån förutsätter att anslagen för militär krishantering stegvis höjs till 150 miljoner euro.

Deltagandet i internationell krishantering är för Finland ett viktigt instrument för utrikespolitisk påverkan. Det bör utvärderas och vidareutvecklas. I detta arbete bör vi beakta behoven med tanke på internationell fred och säkerhet liksom den ökade efterfrågan på civil krishantering, men också de nationella krishanteringsresurserna.

Dagens krishanteringsuppdrag är allt mer krävande och ofta även farliga. Vi måste alltid noggrant avväga i hurudana uppdrag vi sänder ut människor, och var vårt kunnande kan göra mest nytta.

Förutom att riksdagen ska ta ställning till de principiella riktlinjerna i redogörelsen kommer den under denna vår också att behandla ett förslag om att förstärka den finska krishanteringsstyrkan i Afghanistan för att trygga de afghanska valen. Det finns goda skäl att tillfälligt utöka antalet fredsbevarare med hundra soldater, inte minst med tanke på främjandet av demokrati i landet, men jag hoppas att riksdagen noggrant följer med situationen i Afghanistan och bedömer förslaget omsorgsfullt.

* * *

Kärnan i det breda säkerhetsbegreppet är ett starkt, harmoniskt och välmående samhälle. I det gällande ekonomiska läget accentueras dess betydelse. Den internationella efterfrågan har mattats av, och för första gången på flera årtionden har den internationella handeln minskat. Denna situation har medfört en ekonomisk recession också i Finland. Enligt arbets- och näringsministeriet uppgick antalet arbetslösa arbetssökande i slutet av senaste år redan till 234 000. Prognoserna för den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningsutvecklingen under de kommande månaderna är fortfarande rätt dystra. I många hem känner man nu på goda grunder stor oro inför framtiden.

Bakom den ekonomiska krisen ligger den internationella finansmarknadens misslyckande, som också ger anledning till moraliska och etiska reflexioner över överdrivet risktagande, girighet och oärlighet. Under perioderna av god ekonomisk tillväxt införde man osunda incitamentsystem som varken skapade hållbar tillväxt i ekonomin eller ett arbetslivsklimat som präglades av samarbete och förtroende. Svagheterna i systemet måste korrigeras genom internationellt samarbete. Samtidigt måste regeringarna i de olika länderna sträva efter att minimera skadorna på det nationella planet och bygga upp en grund för ny utveckling. Marknadskrafterna kan nämligen inte korrigera denna situation, som de själva gett upphov till, vare sig på det internationella eller nationella planet.

Finanspolitiken hör säkert till de viktigaste frågorna vid det riksmöte som nu inleds. Den offentliga sektorn, företagen och hushållen i Finland har bättre förutsättningar att svara på de ekonomiska utmaningarna än vad man har i många andra länder. Vi har tillsammans byggt ut samhällets skyddsnät, och tillsammans kan vi också gå vidare. I detta läge accentueras sysselsättningen samt kommunernas utbildnings-, social- och hälsovårdssektor.

Ekonomin måste stimuleras på ett sätt som bidrar till att förenhetliga samhället. Rättvisa, mänsklighet och solidaritet är principer som ska konkretiseras i praktiska åtgärder. Genom kloka beslut kan vi förhindra ytterligare tudelning av folket och investera i nytt kunnande och därmed i vår nations framtid.

Nu måste vi göra vårt yttersta för att människorna ska kunna stanna kvar i sitt arbete, och i arbetslivet. Permitteringar och uppsägningar kan hjälpa ett företag över den värsta tiden, men de hjälper inte oss ur denna djupa ekonomiska recession.

Vi behöver en god dos tålamod och ömsesidigt förtroende för att klara oss ur denna svåra situation. Det förslag till en reform av pensions- och arbetslöshetsskyddet - socialinpo - som arbetsmarknadsorganisationerna har kommit överens om är ett exempel på samarbete och gemensamt ansvar. Också regeringens tilläggsbudgetförslag bidrar till att stimulera ekonomin. Nu krävs det samarbetsvilja och kreativitet inom både den offentliga och den privata sektorn.

* * *

Vi firar märkesåret 1809 genom att minnas olika skeden i byggandet av vår nation. Det som hände för två hundra år sedan innebar för Finlands del att en ny epok inleddes och att landet tog ett första steg mot självständighet. De språkliga, kulturella, rättsliga och andliga band som har utvecklats under århundradenas lopp mellan de nordiska länderna har förblivit starka.

Märkesåret ger oss anledning att bekanta oss med det förflutna, men det sporrar oss också att betrakta det moderna Finland och dess framtid. I själva verket bygger vi ju nationen varje dag.

I vår grundlag tryggas finskans och svenskans ställning som landets nationalspråk. Den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningens kulturella och samhälleliga behov ska tryggas enligt lika grunder. Detta innebär inte bara att språken är formellt jämlika, utan också att man ser till att det råder faktisk jämlikhet mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen.

I Finland har det, vid sidan av nationalspråken, alltid använts andra språk. Modersmålet är av grundläggande betydelse för människan. Språket är en del av vår innersta identitet. De grundläggande språkliga rättigheterna är också ofta en förutsättning för att övriga grundläggande rättigheter ska kunna tillgodoses.

De språkliga rättigheterna är tryggade i lagstiftningen. I vardagen tillgodoses emellertid inte rätten att leva sitt liv på det egna språket lika väl. Det behövs vilja och resurser för att människor ska kunna använda sitt modersmål och få service på sitt modersmål. Vi måste också påverka människornas attityder och värderingar. Vi måste ta mod till oss, och också uppmuntra andra att utnyttja sina språkkunskaper. Flerspråkigheten och den kulturella mångfalden är en rikedom för vår nation.

Ärade talman,
Representanter för Finlands folk

Jag vill lyckönska riksdagens presidium med anledning av det förtroende ni visats och tackar alla ledamöter för ett gott samarbete och önskar er framgång och visdom i ert krävande arbete.

Härmed förklarar jag 2009 års riksmöte öppnat.