Republikens president Tarja Halonens anförande vid det elfte Presidentforumet 17.9.2009

”Recessionens värsta skede snart över – Sysselsättningen ökar kännbart”. Nyhetstelegram 15.9.2009

Den politiska hösten kan bli en tid av svåra beslut: stävjandet av finanskrisen, förbättringen av sysselsättningen, välfärdssamhällets funktionsförmåga och en rättvis finansiering av välfärdssamhället, tillspetsade konflikter i arbetslivet och det internationella klimatmötet i Köpenhamn. Behövs det fler exempel på gemensamma utmaningar?

Vår situation är bunden till det internationella politiska och ekonomiska läget. Men besluten måste vi fatta självständigt. Det betyder inte att vi kan fatta dem ensam. Det kan ingen. Men inte ens de bästa internationella beslut kan hjälpa om det egna landets skötsel försummas. Den sociala samhörigheten har varit en resurs i vårt land och därför hoppas jag att det är något som faller sig naturligt för oss även globalt.

Finland har varit ett land som är kunnigt och som handlat snabbt, och som med god framgång surfat på globaliseringens vågor. Globaliseringens problem har känts avlägsna. Sanningen är dock att globaliseringens för- och nackdelar fördelar sig mycket ojämnt såväl mellan olika länder som inom dem. Globaliseringen innebär inte endast ekonomisk integration utan den har också en mycket stark social dimension.

Vi måste tänka på en hållbar utveckling – både när det gäller människan och naturen. Det här inbegriper sysselsättning, minskning av fattigdomen i världen och social rättvisa. Rättvis globalisering och skäligt arbete hör ihop.

Ett annat slag av globalisering är en sådan som enbart grundar sig på konkurrenskraftens logik och på marknadens nollsummespel, där man konkurrerar om varandras arbetsplatser och marknader till vilket pris som helst. En sådan globalisering leder till en auktion med sänkta priser, som är förödande för företagen, arbetsplatserna och för förutsättningarna för välfärden.

Det här är en globalisering vi inte vill ha. Därför måste den här finanskrisen utmynna i en annorlunda värld. Globala problem är något som kan lösas endast genom överenskommelser både på nationell och internationell nivå.

På grund av sysselsättningskrisen arrangerade Internationella arbetsorganisationen ILO ett särskilt toppmöte i juni. Man är väl medveten om att en finanskris följs av en sysselsättningskris och att sysselsättningen vanligtvis förbättras först flera år efter finanskrisen.

ILO:s möte fick till stånd en global sysselsättningspakt (A Global Jobs Pact), som främjar en återhämtning efter krisen. På internationell nivå nådde man således ett trepartsavtal i juni. Regeringarna och arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna i olika länder ingick ett sysselsättningsavtal, Finland inbegripet.

Jag anser det viktigt att också de olika parterna i Finland ser till att principen om att sysselsättningen ska tryggas genom hållbara företag, en offentlig sektor av hög kvalitet och tillräckliga sociala skyddsnät inte blir en död bokstav.

* * *

Det finns cirka 300 000 arbetslösa i Finland. Arbetslösheten beräknas öka nästa år och det verkar fortfarande råda oklarhet om hur mycket den ökar.

Cirka 74 000 personer är dessutom permitterade.

Jag väntar med stort intresse på dagens anföranden, som säkert ger mer information om det aktuella läget och visioner för framtiden.

För egen del vill jag ännu betona våra starka sidor i tider av förändring. Det nordiska välfärdssamhället i vilket ingår utbildning och livslångt lärande, är en sådan styrka. Men det är lika viktigt att människor kan lita på att de blir omhändertagna under sämre tider, vare sig det är fråga om sjukdom eller arbetslöshet. Att man har en befogad tro på att man får behålla sitt människovärde livet ut.

Välfärdssamhället är ett nödvändigt skyddsnät, som byggs upp under goda tider och vars värde man inser under de dåliga. I själva verket ger välfärdssamhället både människor, företag och samhället självt möjligheter till förändring.

Jag har lagt märke till att man i många andra länder, också utanför Norden, insett välfärdssamhällets värde och börjat betona den europeiska sociala modellen som en del av en hållbar utveckling.

En viktig fråga är förstås hur väl välfärdssamhället fungerar, vilken kvalitet de offentliga tjänsterna håller och hur tjänsterna finansieras rättvist, men lösningen ser inte ut att finnas enbart hos marknadsmekanismerna.

Särskilt i fråga om ungdomsarbetslösheten har det under de senaste åren skett en beklaglig förändring i Finland både kvantitativt och kvalitativt sett. Ungdomsarbetslösheten har ökat kraftigt och enligt EU:s uppgifter är redan nästan var femte person under 25 år arbetslös. Efter examen har de unga haft svårt att få sommarjobb, och ännu svårare att få en stadigvarande arbetsplats.

Avsaknaden av en arbets- eller studieplats kan rubba den normala balansen i en människas liv. Om en sådan exceptionell situation fortgår länge är det svårt att bryta den cirkel av utslagning som hotar. Tröskeln till en studie- eller arbetsplats stiger ju längre arbetslösheten varar.

Det är säkert ingen som vill att 90-talets misstag upprepas, därför är det skäl att fästa speciell uppmärksamhet vid ungdomsarbetslösheten. Jag tror att det här är något som kommer att tas upp under diskussionen ännu många gånger.

* * *

Ordföranden, arbetsminister Anni Sinnemäki ska snart få ordet. Jag vill dock redan nu säga att inte heller Anni Sinnemäki kan ensam svara för sysselsättningen. Till det fordras hela regeringens, riksdagens och arbetsmarknadsorganisationernas hjälp, liksom internationellt och nationellt samarbete. Det är en modell som enligt min mening har lett till goda resultat även här hos oss. Därför hoppas jag att trepartsprincipen inte försvinner ur beslutsfattandet här hos oss, även om inkomstpolitiken för närvarande inte verkar vara särskilt populär.

Åsikterna går isär också kring detta bord; det hör till demokratin.

Jag önskar alla deltagare en öppen och givande diskussion!