Republikens president Tarja Halonen vid Handelns Centralförbunds höstmöte 25.11.2003

Välfärdssamhällets innehåll och mål

Välfärdssamhället bygger på tanken att människorna i samhället utgör en gemenskap. Den bekanta devisen "ingen lämnas utanför" sammanfattar väl denna uppfattning. Det skulle innebära att samhällets ansvar utsträcks till att gälla förutom medborgarnas politiska rättigheter även deras ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Redan den gamla grundlagen gav oss finländare rätt till en avgiftsfri grundläggande utbildning. Dessa rättigheter utökades under årtiondenas lopp.

Finlands utveckling till ett modernt nordiskt välfärdssamhälle började i egentlig mening på 1960-talet. Reformer genomfördes inom undervisningsväsendet, kulturen och social- och hälsovården. De ekonomiska kostnaderna av den snabbt ökande välfärden gav inte anledning till någon större oro under den snabba tillväxtens tid. Många ansåg på 1980-talet att det finska välfärdssamhället hade mer eller mindre förverkligats, även om man naturligtvis visste att det ännu krävdes tid innan exempelvis arbetspensionssystemet fick sin slutliga utformning.

Välfärdssamhället skapades i stor utsträckning för att uppfylla människornas behov och främja jämlikhet, men dess betydelse var större än så. När 1990-talets lågkonjunktur drabbade vårt land tvingades enskilda individer och företag till en hård kamp för att klara sig. Även på nationell nivå krävdes hårda ansträngningar. Vi tvingades - och lyckades också - på nytt bygga upp Finlands konkurrenskraft. Finländska och internationella experter är eniga om att en så snabb återhämtning inte hade varit möjlig utan de strukturer som välfärdssamhället bygger på.

Lågkonjunkturen kom och gick, men globaliseringen kom för att stanna. Globalisering innebär en hårdare internationell konkurrens än tidigare, men även större möjligheter än någonsin för exportindustrin, som av hävd varit viktig för vårt land. Att Finland blev medlem i Europeiska unionen och i EMU innebar en bredare hemmamarknad och större trygghet i en globaliserad värld. Det innebar även att man från fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och arbetskraft övergick till en djupare ekonomisk integration.

Kan och vill vi bibehålla det finska välfärdssamhället även i framtiden? Några juridiska hinder för detta finns inte, men nog en mängd praktiska utmaningar. Välfärd skapas av arbete. Arbetslösheten har envist hållit sig hög trots att man länge och ihärdigt satsat på sysselsättningsfrämjande åtgärder. Under statsminister Lipponens regeringar skapades i landet nästan 300 000 nya arbetsplatser. Den nuvarande regeringen under statsminister Vanhanens ledning har lovat fortsätta på samma linje.

Den ihållande arbetslösheten beror delvis på att de årsklasser som kommer ut i arbetslivet redan länge varit stora. Utvecklingen går redan i omvänd riktning: antalet arbetstagare som lämnar arbetsmarknaden är större än antalet arbetstagare som kommer in på den. Denna situation är inte heller problemfri. Försörjningsförhållandet försvagas och därmed möts inte heller i framtiden arbetssökandena och arbetsplatserna automatiskt. Vi kommer troligen att ha arbetslöshet och samtidigt lida brist på arbetskraft.

Enligt arbetsministeriet är av ca 300 000 arbetslösa hälften långtidsarbetslösa och svåra att sysselsätta. Arbetsmarknadsstöd betalas till ca 120 000 personer, av vilka största delen varit arbetslösa i åratal. Merparten av dessa människor är i åldern 30-50 år och har låg utbildningsnivå. Vi både måste och kan utbilda dessa människor, men är arbetsgivarna beredda att ge dem arbete? Den preciserade utbildning som planeras är ändamålsenlig bara om människorna kan tro på att arbetsgivarna är intresserade av att anställa dem.

Jämfört med de flesta andra EU-länder har vårt land hög arbetslöshet. Samtidigt är Finland i fråga om sysselsättningsgraden bland de tre främsta länderna i EU. Denna omständighet påverkas som känt av att finländska kvinnor oftare än sina europeiska medsystrar förvärvsarbetar.

Regeringen har som mål att höja sysselsättningsgraden till 75 procent. För att detta skall kunna uppnås krävs dels en kraftig ekonomiskt tillväxt, dels att denna tillväxt skapar sysselsättning. Nationalekonomerna anser att den sysselsättande effekten för sin del har samband med hur arbetets produktivitet utvecklas.

Internationella jämförelser har i flera repriser visat att Finlands konkurrenskraft är av toppklass. Ett sådant resultat uppnås inte utan ansträngningar. Det har krävt hårt arbetet från både företagarnas och arbetstagarnas sida. Men även samhället har gjort mycket. Vi har satsat mera på utbildning och forskning än de övriga EU-länderna. Även på det kvalitativa området har vi lyckats bra. Den grundläggande utbildningen i Finland är enligt Pisa-undersökningen bland de bästa i OECD-länderna.

Vi har även insett betydelsen av samarbete. Staten, kommunerna, universiteten, högskolorna och företagen samarbetar. Detta arbete skall vi fortsätta med. Finland har en befolkningsmängd på endast fem miljoner invånare. Vi kan inte konkurrera med kvantitet utan med kvalitet. Nya uppfinningar och innovationer bör utvecklas och vidare produktifieras redan i Finland. Marknadsföringen av produkter och tjänster bör effektiveras. För att en hög kvalitet skall kunna upprätthållas krävs kontinuerliga satsningar på befolkningen och i synnerhet på dess utbildning och kunnande. Behovet av utbildning gäller inte bara äldre medborgare. Förbättringar måste göras även när det gäller de ungas utbildning.

En del av våra unga slås ut redan under grundskoletiden. En alltför stor andel fortsätter inte sina studier efter grundutbildningen. Många unga tvingas vänta flera år innan de kan börja studera. Även slutförandet av examina tar av många olika skäl längre tid än i de flesta andra EU-länder. Det finns ett behov av reformer i fråga om studerandet och de studiesociala frågorna. Men det är framför allt med tanke på de ständiga förändringarna i arbetslivet som vi alla måste förbereda oss på ett livslångt lärande. Människor lär sig även i högre ålder. Man lär sig desto bättre ju mera utbildning man fått och ju mer motiverad man är.

Om de stora åldersklasserna stannade kvar i arbetslivet lite längre än vad som är fallet i dag skulle utvecklingen vara jämnare. Problemet är - lite förenklat - att det på de arbetsplatser som skulle locka ny arbetskraft finns många äldre arbetstagare som skulle vilja stanna kvar. Från mindre attraktiva arbetsplatser vill man igen gå i förtidspension och dessa arbetsplatser lockar inte heller nya arbetstagare.

En balanserad utveckling i Finland är inte möjlig utan ett brett samförstånd om de åtgärder de gemensamma målen kräver. Vårt samhälle har hittills varit framgångsrikt uttryckligen då dess medlemmar upplevt att de behövs och att de behandlas lika. Denna laganda måste vi alla värna om och inte bara trångsynt bevaka våra egna intressen. De inkomstpolitiska helhetslösningarna har bidragit till den stabila ekonomiska och samhälleliga utvecklingen. Denna utveckling har banat vägen för det välfärdssamhälle vi har idag, vilket varit en konkurrensfördel för oss.

Även hanteringen av globaliseringen baserar sig på samarbete. ILO:s världskommission för en social dimension av globaliseringen betonar nationalstatens betydelse när det gäller att främja trygghet och välmående bland arbetstagare och arbetsgivare. Den nordiska modellen har rönt stor uppskattning i detta hänseende.

Bästa åhörare,

Det finska välfärdssamhället bekostas genom finskt arbete. Därför måste vi sörja för att det finska arbetet blomstrar i Finland både hos arbetstagaren och företagaren. Alla måste vara redo att samarbeta. Ingen kan övergå till att bara vara kund.

Jag hoppas att finländarna kan bibehålla sin framtidstro. Då reflekteras den förutom i handelns statistik även i en vilja att bygga den egna och den gemensamma framtiden. Vi har möjlighet att göra detta. Förhoppningsvis kan vi även ta vara på den möjligheten.