Enligt dagens uppfattning är fred inte enbart avsaknad av krig utan också att man uppnått ett sådant tillstånd i samhället som garanterar hållbar utveckling. Demokrati, respekten för de mänskliga rättigheterna och iakttagandet av rättsstatsprincipen är grundelement för utvecklingen. Men det behövs också mycket annat: ekonomisk trygghet, social rättvisa, god förvaltning, hälsosam miljö och ett flertal andra faktorer.
Deltagandet i krishanteringen innebär också att vi bär vårt internationella ansvar. I fjol godkändes en övergripande krishanteringsstrategi för Finland. Enligt denna strategi har den militära krishanteringen som syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet, stödja humanitär biståndsverksamhet och skydda civilbefolkningen.
Numera deltar Finland i såväl FN:s, Europeiska unionens, Natos som olika andra koalitioners krishanteringsinsatser. Förenta nationerna har traditionellt varit den instans som sköter den militära fredsbevarande verksamheten. Finland har deltagit i denna verksamhet alltsedan FN-insatsen i Suez år 1956. Ett FN-mandat var rätt länge en förutsättning för vårt militära deltagande, och inte ännu i denna dag skulle vi delta i sådan krishantering som strider mot säkerhetsrådets beslut. Allmänt taget har vi tillsammans med regeringen som politiskt mål att öka Finlands deltagande i FN-insatser. Också dessa insatser är numera ytterst krävande.
Vårt lands tidigare verksamhetsprinciper har i viss mån ändrats efter att Finland anslöt sig till Europeiska unionen och senare genom vårt deltagande i unionens krishanteringsverksamhet. Europeiska unionens bestämmelser gällande krishantering har utvecklats gradvis i synnerhet efter Amsterdamfördraget. Finland och Sverige har ända från början varit aktiva och agerat som initiativtagare – så även jag under min tid som utrikesminister.
Också den civila krishanteringen har på Finlands och Sveriges initiativ i princip varit med från så gott som första början. Den nationella och internationella civila krishanteringen verkar dock vara ännu svårare att organisera än den militära. Av denna orsak har mycket sådant i den internationella krishanteringen som normalt skulle skötas av civila myndigheter nu fallit på soldaternas lott.
Soldaternas uppdrag är så kallad irreguljär krigföring, som på grund av sin flerdimensionella natur är en utmanande och nära nog omöjlig uppgift. Soldaterna måste delta i elimineringen av fienden men också skydda civilbefolkningen och dessutom stödja säkerhetssystemen i de konfliktdrabbade samhällena. Att skapa ett tillräckligt stort förtroende för detta är ett oerhört stort krav.
Just därför är en tydligare uppgiftsfördelning och ett stärkande av den civila krishanteringen något som kunde påskynda fredsprocesserna. Syftet är ju att främja utvecklandet av den offentliga förvaltningen samt att stärka god förvaltningssed, rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och demokratin.
Man har strävat efter att öka den civila krishanteringens andel i internationella insatser. Finländarna har oftast deltagit i utbildningen av poliser och byggandet av rättsstaten. Det råder större efterfrågan än utbud.
Regionala aktörer, både europeiska och andra, har mycket att göra. Europarådet och OSSE spelar även de en viktig roll i krishanteringen. Europarådets arbete för de mänskliga rättigheterna, inklusive minoritetsrättigheterna, demokratin och stärkandet av rättsstaten är viktigt vid förebyggandet av kriser, men också i eftervården. OSSE har av tradition också haft en roll i akuta krissituationer. De europeiska organisationernas arbete bör komplettera varandra.
Stödet från det civila samhället är viktigt. Dess aktörer är ofta de första på plats. Frivilligorganisationerna är ofta snabba och flexibla aktörer i krisområdena. Dessa organisationer innehar värdefull kunskap och kompetens.
Det bör beaktas att all krishantering är avsedd att vara tillfällig - ett stöd för självständigt handlande. Därför är det viktigt att internationella aktörer inte enbart talar utan också själva lever och handlar enligt de principer som de upplever vara viktiga när det gäller att främja de mänskliga rättigheterna, jämställdheten, demokratin och rättsstatsprincipen. Därför är länder som de nordiska länderna efterfrågade.
Att konflikterna i allt högre grad tenderar att utvecklas från mellanstatliga krig till inomstatliga har framhävt vikten av att skydda civilbefolkningen. Många av FN:s säkerhetsråds resolutioner om kvinnors ställning i konflikter, t.ex. nr 1325, vittnar om detta. Finland hör till de få länder som har ett nationellt handlingsprogram för genomförandet av resolutionen på nationell nivå. Vi bistår också Kenya med att göra upp sitt eget handlingsprogram.
I enlighet med sitt handlingsprogram bör Finland sträva efter en ökad jämställdhet när det gäller rekryteringen inom den civila och militära krishanteringen. I många krigshärjade länder har man använt förbjudna krigsföringsmedel som massvåldtäkter, och det är därför ytterst svårt för kvinnorna att ha förtroende för manlig krishanteringspersonal. Ändå är kvinnornas insatser i återuppbyggnaden av det egna samhället av central vikt och borde stärkas.
Det är svårt överlag att bygga upp förtroendet i samhället efter en våldsam konflikt, men det är just det förtroendet som är grunden för hållbar utveckling. Att ge fredsförmedlingsverksamheten den höga status den förtjänar är välkommet. Kanske har en stat som Finland, som står utanför militärallianserna, goda möjligheter att agera som förmedlare. Jag har nyligen fört diskussioner med både statsministern och utrikesministern om hur vi här i Finland skulle kunna förena våra krafter för att stärka det politiska stöd och den kompetens som krävs. Detta evenemang hör till dessa åtgärder.
Det initiativ som Finlands och Sveriges utrikesministrar nyligen tog om att stärka Europeiska unionens fredsförmedlingsverksamhet är också bra. Jag vill i detta sammanhang betona vikten av en bredbasig konfliktanalys. Hållbar fred kräver också mycket annat än enbart en utomstående aktörs insats: det krävs att det på krisområdet föds en vilja till kompromisser och strävan efter samarbete. Vi måste vara lyhörda för lokalbefolkningens åsikter. Fredsbyggandet kräver en djupgående fokusering på de orsaker som ligger bakom en kris och ett t.o.m. mycket långsiktigt arbete för att minska klyftorna i samhället. Ett synligt fredsförmedlingsarbete före och efter en kris innebär mycket sådant arbete som är osynligt för medierna.
Olika fredsprocesser borde dokumenteras omsorgsfullt. Genom att analysera kriserna kanske man kanske finna de bästa tillvägagångssätten. Utöver de för oss bekanta exemplen Namibia, Aceh och Kosovo är även Sydafrika, Guatemala, Nordirland och många andra intressanta.
Vi finländare har ju många kända fredsförmedlare allt från Sakari Tuomioja och Harri Holkeri till Martti Ahtisaari. Samtidigt går det inte att förneka att det som vi nu söker är en mer omfattande kompetenskultur, för vilken det krävs mycket arbete.
Jag tror att man kan finna denna kompetens inom olika samhällssektorer, i självständiga forskningsinstitutioner, universitet, frivilligorganisationer etc. Ni är en stor grupp experter på olika områden som har mött upp här i dag, och vi har t.o.m. blivit tvungna att lämna många kunniga människor utanför. Jag hoppas i alla fall att dagens diskussion ska föra detta viktiga ärende framåt.