Republikens president Tarja Halonens tal vid Kvinnovalet 2003 -nätverkets evenemang "Nu räcker det" på Ständerhuset den 19 april 2002

(med reservation för ändringar)

Arbetet för att förbättra kvinnornas mänskliga rättigheter och rättsliga ställning är en av FN:s stora insatser under 1900-talet. Fyra stora världskonferenser har samlat allt större grupper av representanter för kvinnorörelser och regeringar kring uppgiften att slå fast de mål som regeringar över hela världen har förbundit sig att omsätta i verkligheten. Det vore arrogant att tro att vi inte behöver FN och det vore grymt om vi inte ville hjälpa våra systrar i andra länder.

Peking-handlingsplanen behandlades senast i samband med den s.k. Peking +5-konferensen 2000, då FN:s 23:e specialsession igen förband sig att verkställa de mål som antagits i handlingsplanen. Resultatet av konferensen kan uttryckas så här: genomförandet av Peking-handlingsplanen är inte en självklarhet, det behövs mycket arbete och de som har ansvaret måste krävas på beslut. Kvinnorörelserna och kvinnoorganisationerna över hela världen vet att jämställdhet och kvinnorättigheter inte fås till skänks, utan måste krävas.

Finland har i år förbundit sig till att FN:s femte världskvinnokonferens ordnas 2005 med motiveringen

- att serien av världskonferenser inte får brytas

- att en världskonferens innebär att regeringarna lämnar lägesrapporter om genomförandet av handlingsplanen och garanterar ett deltagande på tillräckligt hög nivå

- att en världskonferens gör det möjligt för medborgarrörelserna att delta på bred bas och skapar en omfattande mediepublicitet.

Världskonferenserna har alltid varit viktiga särskilt för kvinnorna i utvecklingsländerna och då det gällt att föra fram deras problem. Men också vi kvinnor i industriländerna lever i en värld som präglas av ökande globalisering. Fattigdom, ojämlikhet och väpnade konflikter drabbar särskilt kvinnor, och om problemen kan lösas ens till en del förbättras också kvinnornas situation. Lyckade lösningar förutsätter kvinnodeltagande.

FN:s millenniedeklaration, som antogs av millennietoppmötet 2000, betonar utvecklingsländernas och industriländernas gemensamma intresse när det gäller att skapa en värld som på alla nivåer främjar utrotandet av fattigdomen i världen. FN:s millennieförsamling antog särskilda millenniemål som - vilket jag till min glädje kunde konstatera i millennieförsamlingen - uttryckligen betonar kvinnors och flickors rättigheter och förbättrandet av deras ställning. Regeringarna förband sig till målet att alla barn, både pojkar och flickor, skall kunna gå i grundskola senast 2015 och till att eliminera skillnaderna mellan mäns och kvinnors möjligheter till grundutbildning senast 2005 och till utbildning på alla nivåer senast 2015.

Om ett utvecklingsmål för utrotandet av fattigdomen i världen skall höjas över andra, så är det flickors möjligheter till utbildning. Där har vi finländska kvinnor som ett gott exempel mycket att ge världen. För uppföljningen av millenniemålen har det utvecklats över fyrtio mätbara indikatorer, som gör det möjligt för oss och våra representanter i FN att i praktiken övervaka hur utrotandet av fattigdomen och främjandet av jämställdheten framskrider.

I krig och väpnade konflikter dör hela tiden kvinnor och barn. I oktober 2000 antog FN:s säkerhetsråd en viktig resolution (1325) om kvinnor, fred och säkerhet. Resolutionen uppmanar medlemsländerna att höja andelen kvinnor på alla beslutsnivåer, både nationellt och internationellt, såväl när det gäller insatser för att lösa väpnade konflikter som då det gäller fredsbevarande verksamhet. Detta förutsätter att könsperspektivet införs som ett centralt element i alla typer och skeden av konflikthantering.

Kvinnorna skall som fullvärdiga medlemmar delta i alla beslut. Detta måste gälla hela processen: när det planeras fredsbevarande insatser, när observatörer sänds till konfliktområden och när det väljs fredsbevarare, kontrollörer, civilpoliser eller sjukvårdspersonal. Resolutionen förutsätter också att kvinnors sakkunskap och åsikter ges samma värde som männens. Det gäller både planeringen av lösningar på konflikter och bedömningen av effekterna av olika fredsstrategier.

Människohandel och särskilt sexhandel med kvinnor och barn hör till de värsta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i dagens värld. Eftersom risken för att åka fast är liten ökar den internationella brottsligheten inom detta område, och den ekonomiska nyttan är nästan av samma klass som inom den illegala vapenhandeln och narkotikahandeln.

Det s.k. Palermoprotokollet till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet erbjuder en internationell rättslig grund för kampen mot människohandel. Alla EU:s medlemsländer har undertecknat Palermoprotokollet. Finland förbereder sig för att för sin del ratificera protokollet. EU har utvecklat egna kompletterande åtgärder, så som samarbete mellan polisen och andra myndigheter och informationskampanjer. EU förbereder också mer detaljerad lagstiftning för att stoppa människohandeln.

Det finns ändå mycket kvar att göra. I Finland har vi hittills trott att vi klarar oss med att göra några små lagändringar. Kvinnohandeln till Finland och via Finland tycks trots allt öka i alarmerande takt. Dessutom medför Finlands läge på gränsen till den största välfärdsklyftan i Europa att problemet för Finlands del kommer att bli beklagligt långvarigt. Därför måste särskilt vi vara beredda att också i fortsättningen planera olika sätt att effektivt bekämpa kvinnohandeln.

Vi europèer väcktes ganska sent av den moderna slavhandelns uppblomstring. Vår världsdel har på kort tid blivit ett marknadsområde för handel med kvinnor. Kvinnohandel och prostitution är kopplade till varandra, eftersom kvinnohandel i den nuvarande omfattningen inte kan förekomma utan prostitution.

EG-domstolen meddelade i slutet av 2001 dom i en tvist som gällde fyra kvinnor från ansökarländerna som hade fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd för att arbeta som prostituerade i Nederländerna. Enligt nederländsk lagstiftning är prostitution tillåten under vissa förutsättningar. Enligt domstolens beslut har prostituerade från ett ansökarland eller vilket EU-land som helst rätt att arbeta som prostituerade i alla EU-länder, ifall det inte strider mot den nationella lagstiftningen. Till exempel i Sveriges fall kan beslutet inte tillämpas eftersom Sverige har en lag om förbud mot köp av sexuella tjänster. För Finlands del är situationen inte lika klar.

Jag anser att det måste sättas stopp för denna utveckling. Prostitution är varken ett arbete eller ett yrke. Det är viktigt att tydligt formulera Finlands målsättningar och principer i de här frågorna och se till att kvinnors rätt till människovärdigt arbete och människovärdig behandling omsätts i verkligheten.

I fråga om förebyggandet av våld mot kvinnor har det under det senaste årtiondet skett åtminstone ett betydande framsteg: kvinnorna har brutit tystnadens murar. Detta har hjälp till då det gällt att skapa förfaranden och åtgärder för förebyggande av våld samt hjälpa offer och förövare.

Yrkesfolk, andra myndigheter och olika organisationer har utfört ett krävande arbete för att ingripa och hjälpa våldsoffer. Konkreta åtgärder och arbetssätt för att hindra våldet och skapa konstruktiva mekanismer för att lösa konflikter har utvecklats och samarbetet sträcker sig redan till alla delar av landet. Motåtgärder har alltså utvecklats och arbetet måste nu fortsätta effektivt.

Lönerna baserar sig på kollektivavtal, men jämställdheten mellan könen är också en samhällets sak. Kravet på lika lön har långa traditioner i Finland. Det nya seklet är redan det tredje med lika lön på kvinnorörelsens kravlista. Helsingfors stickares fackavdelning, som grundades våren 1890 föreslog, att det första allmänna arbetarmötet skulle ta upp frågan om den stora skillnaden mellan kvinnors och mäns löner för samma arbete var berättigad.

I riksdagen behandlades den första motionen om lika lön 1922. Fyra årtionden senare ratificerade Finland Internationella Arbetsorganisationen ILO:s konvention om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. När bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna reviderades 1995 måste kvinnornas rätt till lika lön för likvärdigt arbete, enligt vad som närmare bestäms genom lag, igen nämnas som en kvinnornas grundläggande rättighet. Kvinnornas löner i Finland är fortfarande omkring 82 procent av männens löner.

Det finns många orsaker till problemet, men vi uppnår inga resultat utan ett omfattande samarbete. Kvinnornas samarbete över ståndsgränserna resulterade i att kvinnorna fick rösträtt för nästan hundra år sedan. Ett motsvarande samarbete över parti- och yrkesgränserna behövs både i riksdagen och i arbetsmarknadsorganisationerna och medborgarorganisationerna för att vi skall kunna eliminera den ekonomiska ojämlikheten mellan män och kvinnor.