Det stora äventyret – Muminfamiljen 65 år. Utställning i Päivälehtimuseet
Vernissage  

Tove Janssons livsverk och produktion är en outsinlig och fängslande källa för alla som vill forska, söka och finna. Muminfigurerna, böckerna, teveserierna, filmerna och de övriga produkterna är kända i hela världen. Muminböckerna har översatts till 33 språk. I bästa fall har de tecknade serierna om mumintrollen dagligen haft mer än 20 miljoner läsare runt om i världen. Detta är alldeles otroligt. Mumintrollena kan inte göras till nationalskatter för deras popularitet spränger alla gränser. Om vi inte föreslår att de inkluderas på listan över Unescos världskulturarv. De väcker ju universalt sympati och får folk på gott humör.

Mumintrollena är populära bland oss läsare men också bland forskare är de populära. Boel Westin, som har skrivit en mustig biografi om Tove Jansson, har karaktäriserat de olika böckerna med ett typiskt ord: sagolik, äventyrlig, magisk, parodisk, dramatisk, visuell. Det har sagts att Muminserien till en början var äventyrsböcker, sedan satirer och slutligen psykologiska dramer, där familjeidyllen förvandlas till en ickeidyll. Nå, si eller så. Muminserien tilltalar både barn och vuxna, den förenar saga och fantasi och en djupare analys av samhället, livet och tillvaron, men blir inte dessa forskningars fånge.

Mumingalleriet är omfattande. Själv ser jag människornas olika personlighetsdrag personifierade i dem. I det verkliga livet är dessa drag självklart inte så avskalade. (Mumintrollet slöt ögonen och tänkte hur olika vi alla är). En annan insikt i mumindalen är sammanhållningen mellan människorna, som är mångfasetterad, föränderligt, inte bara tolerant utan välkomnar med. Det finns många variationer av den lyckliga familjen eller det lyckliga samfundet. I mumindalen omges muminfamiljen av en stor skara släktingar, grannar, vänner, adoptivbarn och skrämmande främlingar. De här figurerna stöter på olika äventyr och katastrofer, som man alltid lyckas klara av tillsammans. Efter svårigheterna återvänder man till slut till tryggheten (den trygga tillvaron).

I Trollkarlens hatt beskrivs familjebildningen: Och på varje resa hade de hittat nya vänner och tagit dem med sig hem till mumindalen. Mumintrollets pappa och mamma tog emot alla deras bekantskaper lika lugnt, de flyttade bara in nya sängar och gjorde matbordet större. Så hade muminhuset blivit vimmelhus, där man gjorde vad som föll en in och sällan bekymrade sig om morgondagen… där hände visserligen uppskakande och förskräckliga saker ibland, men ingen hann nånsin ha tråkigt (och det var ju en stor fördel).

Enligt Tove Jansson själv är muminfamiljen lycklig, självklart och utan att vara medveten om det. De trivs tillsammans och ger varandra frihet. Friheten att vara ensam, friheten att tycka om saker på sitt eget sätt och friheten att bevara hemligheter, tills man vill dela dem med någon annan. Ingen ska belastas med dåligt samvete. Att ta ansvar är roligt, inte bara en skyldighet!

I muminvärlden förenas den sociala samhörigheten och individualiteten på ett övertygande sätt. Muminberättelserna handlar också om ensamhet, om längtan efter frihet och oberoende, om otillräcklighet och om förmågan att övervinna sig själv, samt om ålderdom och ömsesidig vänskap.

Tove Jansson var en svenskspråkig kvinnlig konstnär och författare som fritt, självständigt och lugnt valde sitt eget levnadssätt. Hon var en övertygande försvarare av tolerans och mänsklighet. Tove Jansson lyckades skapa figurer som talar om svåra saker – om rädsla, ensamhet, främlingskap, olikhet – på ett sådant sätt att de obekanta eller främmande företeelserna inte föder aggressioner, utan tvärtom famnar oss i en stor och varm våg.

Jag ombads att också berätta om mitt personliga förhållande till mumintrollena. Kort sagt är det ett nära förhållande – och inte bara jag utan också min man och hela familjen har ett nära förhållande till mumina.

Trots det har jag aldrig beskrivit mig själv som muminmamma. Det är en bild som de svenska journalisterna skapade år 2000 när vi var på statsbesök i Sverige. En del finska journalister var rädda att det berodde på min handväska. Jag tror själv att orsaken var lika mycket att mumina talar finlandssvenska, som ibland kallas för munimsvenska i Sverige (ingen dålig brand).

Men det kan jag dock bekänna, att mumuntrollena redan för länge sedan har flyttat in på Presidentens slott. Det kan vi tacka min man och konstnär Artti Pohjanheimo för. Min man har nämligen på det officiella porträttet av presidentens make en muminslips, där man tydligt kan urskilja både Muminmamma och lilla My. Enligt Pentti har alla kvinnor dessa båda egenskaper. Vi låter honom fortsätta at tro så, men jag viskar tyst till er, att det hos oss alla finns också de andra figurerna i mumindalen.

***
Jag vill tacka alla som med sina insatser har tryggat och främjat mumintraditionen och lyckönskar stiftelsen Helsingin Sanomain Säätiö och Päivälehtimuseet som har producerat denna utställning. Härmed inleds det stora äventyret!