Jag och min make har glädjen att önska Er, ärade i Helsingfors ackrediterade diplomatkår och bästa finländska gäster, välkomna till den traditionella diplomatmiddagen.
Det gångna året var arbetsfyllt men intressant. När min ämbetsperiod började trädde också Finlands nya moderniserade grundlag i kraft. Jag är glad för att det samarbete med statsrådet som grundlagen förutsätter har förlöpt väl. Enligt min åsikt har parterna vilja att samarbeta. Inom utrikespolitiken råder dessutom ett vittgående samförstånd när det gäller de grundläggande lösningarna, även om ordvalet i diskussionerna kan variera något beroende på vem som deltar.
Diskussioner har det verkligen inte rått brist på, och det kommer det säkert inte heller att göra i framtiden. Det händer mycket i Europa och ute i världen och vi finländare vill vara med där det händer. En annan aktuell orsak till den utrikespolitiska debatten är beredningen av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som skall avlåtas till riksdagen.
Utgångspunkten för redogörelsen har varit de riktlinjer som drogs upp i 1997 års redogörelse. Finländarna ser säkerheten som ett vittomfattande begrepp som täcker alla funktioner i samhället. Finland har inte för avsikt att avstå från sin militära alliansfrihet. Finland bedriver fortsättningsvis en politik baserad på militär alliansfrihet och utvecklar samtidigt partnerskapet med NATO. Samtidigt som vi upprätthåller vårt traditionella försvar deltar vi aktivt i den internationella krishanteringen. Utöver den militära krishanteringen anser jag att ett intensivare samarbete inom den civila krishanteringen är synnerligen viktigt.
Utvidgningen av Europeiska unionen kommer också att stabilisera Europa. Finland strävar efter att stöda denna utveckling inom EU med alla till buds stående medel och vi hjälper också efter bästa förmåga kandidatländerna i deras strävanden att uppfylla medlemskraven.
Finland är inte medlem i NATO och har inte ens ansökt om medlemskap. Men vi har inte heller någon anledning att lägga hinder i vägen för andras hopp om medlemskap. Varje land har rätt att träffa sina egna avgöranden.
Europas framtid är viktig för oss. Men det är inte tillräckligt. Vår gemensamma framtid är global. I början av september i fjol hade jag äran att tillsammans med Namibias president vara ordförande för Förenta nationernas Millenniumtoppmöte. Vi hörde företrädare för världens folk framföra sina bedömningar av vår gemensamma världs framtid.
Det största bekymret är fortfarande fattigdomen. I en del av världen är livsbetingelserna nu bättre än någonsin tidigare. Miljoner människor lever dock fortfarande i en hopplös fattigdom. FN:s Millenniumtoppmöte uppställde som ett världsomspännande mål att det relativa antalet människor som lever i fattigdom skall halveras inom loppet av 15 år.
Uppnåendet av detta mål är en utmaning som kräver ett världsomspännande gemensamt ansvar. Industriländerna måste öka sitt utvecklingsbistånd, utveckla andra stödmetoder och göra det lättare för utvecklingsländerna att få ut sina produkter på marknaden. Externa åtgärder är dock inte den enda lösningen. Utvecklingsländerna känner själva bäst sina egna problem och de lösningar som är bäst lämpade i sammanhanget. Utvecklingsländerna måste också själva engagera sig i de lösningar som gäller kampen mot fattigdomen. Målet kan nås, men ett villkor är att vi har gemensam politisk vilja och anstränger oss tillsammans.
Under det gångna året har jag, oftast tillsammans med min make, avlagt flera statsbesök och andra besök - i alla grannländer, alla nordiska länder och också längre bort. Vi har också tagit emot gäster från olika håll i världen. Vi har behövt er hjälp om och om igen. Statsbesöken utgör emellertid bara en liten del av hela det omfattande samarbete mellan våra länder i vilket också ni deltar.
Jag tackar på mina egna och min makes vägnar den i Helsingfors ackrediterade diplomatkåren för ett gott samarbete och utbringar en skål för er!