Gå direkt till innehållet

Republiken Finlands president

Republiken Finlands President
Normal textstorlekStörre textstorlek
Tal, 1.3.2012

Republikens president Tarja Halonens tal i riksdagen 1.3.2012

Min ämbetsperiod som republikens president upphör. Jag vill tacka Finlands folk och dess representanter för det stöd jag fått i skötseln av mina uppgifter under de gångna tolv åren.

Tillsammans har vi gjort mycket arbete för finländarna och för en bättre värld överlag. Vi har nått resultat, men samtidigt har vi alla också fått lära oss tålamod. Misslyckanden och andra negativa händelser kan ske på ett ögonblick, medan positiv utveckling är olidligt långsam.

Under detta årtusende har vi redan varit tvungna att genomleva förstörelsen av WTC-tornen, en ökande terrorismen och kriget i Irak. I Afghanistan pågår det fortfarande strider. Det har förekommit väpnade sammandrabbningar inom och mellan stater över hela världen. Situationen i Mellanöstern blir allt svårare. Naturkatastrofer från flodvågor till jordbävningar, översvämningar och extrema torrperioder har förekommit upprepade gånger. Finanskriserna har blivit vardagsmat i nyheterna.

Är detta, det nya och bättre årtusendet?

Människan kan också göra förändringar till det bättre. Enligt min mening är Förenta nationernas Millenniumtoppmöte år 2000 samt den millenniedeklaration och de millenniemål som antogs samma år uppmuntrande exempel på det internationella samarbetets styrka. Millenniemålen har visat sig vara ett fungerande verktyg när det gäller att avskaffa den extrema fattigdomen och för att öka den sociala rättvisan överhuvudtaget.

Den världskommission för globaliseringens sociala dimension som inrättades av Internationella arbetsorganisationen (ILO) stärkte samma arbete när den år 2004 lade fram riktlinjer för en rättvisare globalisering och en bättre hantering av den. Betydelsen av ett skäligt arbete för människors välfärd återupptäcktes. Åsikten om att nationalstaten inte behövs inom globaliseringen konstaterades vara felaktig. Tvärtom konstaterades enhälligt att det för att styra en rättvis globalisering behövs starka stater närmast av nordiskt snitt. Oron över de risker som en bristande kontroll av finansarkitekturen medför har tyvärr också visat sig vara befogad.

Den högnivåpanel för global hållbarhet som lämnade sin rapport i januari detta år och som hade tillsatts av FN:s generalsekreterare presenterade sin egen enhälliga rekommendation. Redan nu ger de kommentarer som inkommit anledning att tro att världen verkar vara mogen att övergå från att enbart sträva efter ekonomisk tillväxt till en grön ekonomi, där tillväxt i sig är välkommen, men där det förutsätts social rättvisa och iakttagande av de krav som miljön ställer.

Vi lever i en värld av ständiga kriser. Vi borde samtidigt kunna se vad som är rätt riktning på lång sikt och anpassa våra dagliga avgöranden till det. Vi måste lära oss att se såväl miljövärden som mänskliga resurser på rätt sätt. Förutsättningen för hållbar utveckling är att kvinnorna får bättre påverkningsmöjligheter på det globala planet samtidigt som man försöker engagera de unga.

Att agera på de globala arenorna är numera också i Finland en naturlig del av den internationella politiken. Detta betyder dock inte att vi skulle fästa mindre vikt vid våra närområden och grannrelationer. Grannarna är viktiga för var och en. Också Europeiska unionen förutsätter att de länder som vill bli medlemmar av unionen har goda relationer med sina grannländer. Såväl ekonomiskt som övrigt samarbete främjar både individerna och samhället.

Inom vårt närområde har samarbetet i Östersjöområdet fördjupats. Utöver de många sedvanliga officiella mötena har man på initiativ av Finland inrättat toppmötet och nätverket Baltic Sea Action, som koncentrerar sig på miljösamarbete. Styrkan i detta koncept ligger i att staterna i Östersjöområdet utöver med varandra också samarbetar med frivilligorganisationer och företag. Jag hoppas att vårt Östersjöprojekt ska vara livskraftigt också i fortsättningen.

* * *

Finland är en del av världen, men just detta land och dess folk är vårt särskilda ansvar. Jag har i min egen verksamhet konsekvent försökt främja jämlikheten i det finländska samhället. Detta arbete är givetvis förknippat med många utmaningar.

De ökande inkomstskillnaderna kunde skönjas redan vid millennieskiftet. Av någon anledning ville eller förmådde man inte identifiera detta problem i tillräcklig utsträckning. Under de senaste åren har Finland sedan kommit att tillhöra de länder som av tradition haft små inkomstskillnader men där inkomstskillnaderna nu har ökat kraftigast. Förändringen har varit oroväckande stor. Den ojämlikhet som inkomstskillnaderna orsakar har spritt sig också till många andra områden i livet.

Samhället utvecklas i långa cykler. Det gäller för oss att vara på alerten så att vi uppfattar redan svaga signaler på förändring. Detta gäller den sociala och den ekonomiska välfärden, men också den övriga samhällsdebatten och atmosfären i samhället. Det är mänskligt sett fel att montera ned grunden för det nordiska välfärdssamhället – den grund som också gett Finland internationell konkurrenskraft.

Även om jämlikheten har ökat är detta ett arbete på lång sikt. Människornas tankemönster förändras med tiden: exempelvis jämställdheten mellan kvinnor och män är numera en naturlig utgångspunkt som inte längre kräver någon särskild motivering. Både i det finländska samhället och också internationellt har kvinnor nått många sådana positioner som förut inte hade kommit på fråga för deras del. Den här utvecklingen har jag också själv varit involverad i.

Presidentvalet påskyndade debatten om den regionala ojämlikheten i Finland. Utgångspunkten ska vara att hela landet utvecklas med respekterande av de regionala särdragen. Finland är en helhet – landets regioner och regionernas välfärd är beroende av varandra. I den regionala utvecklingen behövs också varje regions egen vilja och förmåga att utnyttja sin egen styrka. Det är viktigt att nu mobilisera de mänskliga resurserna i hela landet. I fråga om reformerna ska man i tillräcklig grad höra de medborgare som berörs av förändringarna. Jag har för egen del ansett det vara bra att presidenten på sina resor bekantar sig grundligt med de olika delarna av landet.

Redan som utrikesminister talade jag för att Finland skulle ratificera ILO:s konvention om ursprungsfolk. Det är beklagligt att ratificeringen inte ännu har framskridit.

Också kulturell mångfald och alla former av icke-diskriminering är element som enligt min mening hör ihop med jämlikhetstanken. Det är oroväckande att intolerans och direkt hatretorik har ökat så mycket under den senaste tiden. Nu angrips inte bara invandrare, utan också andra minoriteter. Det är i sista hand myndigheterna som ska ansvara för att diskriminering avvärjs, men i praktiken gäller ansvarstagandet en betydligt vidare krets. Ansvaret täcker bland annat uppfostran, informationsförmedling, arbetsliv och andra förhållanden. Samtidigt måste integrationen av dem som kommer till vårt land förbättras och dialogen mellan kulturerna och religionerna främjas. Varje människa kan för sin del se hur hon eller han själv kan främja icke-diskriminering.

Minoritetskulturerna och minoritetsspråken är en rikedom för vårt land. Finlands befolkning är inte särskilt stor och våra språkliga minoriteter är i förhållande till det ännu mindre. Vi måste ta väl hand om de språkliga minoriteterna. Det är viktigt att svenska språkets ställning som vårt andra nationalspråk tryggas och att de svenskatalandes språkliga rättigheter tillgodoses enligt principerna för god förvaltning. Vårt grundlagsskydd gäller likaså de samiska språken, romani och teckenspråk. Också karelskans ställning är numera erkänd i lagstiftningen.

En stor del av arbetet för de mänskliga rättigheterna syns aldrig konkret i offentligheten. Under min ämbetsperiod har jag på olika sätt fört en kontinuerlig dialog med det civila samhället. Jag har träffat många frivillig- och intresseorganisationer, fackföreningsrörelsen och företrädare för trossamfunden. Jag har ansett det vara viktigt att visa både mitt personliga intresse och presidentinstitutionens intresse för mångfalden i vårt samhälle. Det finns många olika sätt att påverka händelser och fenomen, och i många fall syns resultaten kanske först långt senare.

Av de offentligt synliga exemplen på detta arbete kan nämnas de sammanlagt tjugo presidentforum som jag anordnat: forumen har haft varierande teman från utrikespolitik till det finländska samhällets utveckling, från miljöfrågor till historia och kultur. Vid det sista forumet, som anordnades i januari, behandlades de ungas tankar om framtiden. Diskussionen kretsade kring bland annat utslagningen och den ökande ojämlikheten bland de unga – frågor som jag redan tidigare många gånger uttryckt min oro för. Man måste också ta hand om dem som inte hänger med de övriga. Det gläder mig att också republikens tillträdande president uppmärksammade denna fråga och lovade ta itu med den.

* * *

I dag har ändringar i grundlagen trätt i kraft. Republikens presidents befogenheter anges på ett sätt som avviker något från det som tidigare föreskrevs. Också om bestämmelserna om ledandet av utrikespolitiken kvarstår oförändrade, kommer ändringarna att framhäva betydelsen av god samverkan mellan republiken president och statsrådet. Det viktigaste samarbetsforumet är det gemensamma mötet mellan republikens president och ministerutskottet för utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden. Nu har man i lagen skrivit in den redan etablerade praxis enligt vilken också republikens president kan ta initiativ till gemensamt möte.

Även om jag är jurist så måste jag medge att allt inte kan avgöras med stöd av lagparagrafer. Efter ändringarna i grundlagen blir det allt viktigare att uppmärksamma vilken samarbetsviljan och samarbetsförmågan är hos människorna i de centrala statsorganen – republikens president, riksdagen och statsrådet. Jag hoppas att man förstår hur nödvändigt det är att samarbeta, kommunicera och informera.

Republikens president är en enpersonsinstitution som enligt grundlagen ska vara hela folkets president. Ur politiskt perspektiv är situationen en annan. Var och en som tillträder detta ämbete blir tvungen att arbeta för att nå den ställningen. Själv har jag velat vara hela folkets president. Resten är beroende av folket. Man kan inte vara alla till lags och man måste tåla kritik. Man måste främja folkets gemensamma intresse och vid behov ställa sig på den svagares sida. Inställningen till en president som majoriteten av folket har valt visar också hur man respekterar demokratin. Ännu än gång tack till hela Finlands folk.

Jag önskar min efterträdare den bästa lycka och framgång. Jag önskar honom kraft, vishet och tålamod i det krävande uppdraget för Finlands och dess folks bästa och jag önskar att han ska få allt det stöd och all den hjälp han behöver.

Jag önskar hela nationen lycka och välgång.

 



 

Skriv ut
Bookmark and Share
Detta dokument

Uppdaterat 1.3.2012

© 2012 Republikens presidents kansli Mariegatan 2, 00170 Helsingfors, tel: (09) 661 133, Fax (09) 638 247
   Information om webbplatsen   webmaster[at]tpk.fi