Republikens president Tarja Halonens tal vid seminariet ”Märkesåret 1809 och åren som följde” i Åbo 25.8.2009

(med reservation för ändringar)

Märkesåret 1809 har ihågkommits vid många evenemang i Finland, Sverige och Ryssland. Händelserna för tvåhundra år sedan har vaknat till liv på ett nytt sätt. Det finns många goda skäl att granska de omständigheter under vilka Finlands och Sveriges statsgemenskap bröts och Finland blev ett autonomt storfurstendöme under Ryska kejsardömet.

Man glömmer lätt, att Finska kriget var en del av en större europeisk kris. Ryssland höll på att utvecklas till en stormakt. I Frankrike hade Napoleon kommit till makten och hade som mål att göra sitt land till det ledande i Europa. Krig fördes på många håll. Redan under 1700-talet fördes många krig mellan Sverige och Ryssland med Finland som slagfält. Mot slutet av århundradet blev det allt svårare för Sverige att försvara den östra rikshalvan, dvs. Finland.

Runebergs gripande skildring av Finska kriget åren 1808-1809, som gavs ut först 1848 och 1860, har behållit sin plats som skönlitterär läsning i Finland såväl som i Sverige. Den nya historieforskningen hjälper oss att bättre förstå både händelserna i anknytning till själva kriget och den tid då vår nationalskalds verk blev till.

* * *

Internationellt sett är det mycket intressant att finländarna har firat märkesåret 1809 tillsammans med både Sverige och Ryssland. Under dessa evenemang har man dryftat finländarnas och svenskarnas växelverkan under den över sexhundra år långa tidsperiod som kriget avbröt. I viss mån har man också granskat växelverkan mellan våra länder under autonomitiden och även senare. I forskningen kring autonomitiden har dock Rysslands och ryssarnas inverkan av naturliga skäl haft en mera framträdande ställning. Den centrala frågan i Finland har varit hur autonomitiden påverkat vårt lands utveckling till en självständig stat.

I Finland har man fäst mindre uppmärksamhet vid att det vid samma tid även skedde stora förändringar i Sverige. Därför är det mycket intressant att vid detta seminarium granska händelserna efter Finska kriget även ur Sveriges synvinkel. Åbo är dessutom en mycket lyckad plats för denna sammankomst.

Åbo stad hade ju valts till mötesplats för kejsar Alexander I och kronprins Karl Johan, när Sverige gav upp planerna på att försöka återerövra Finland. Också detta beslut anknöt till det storpolitiska läget i Europa. Sverige blev tvunget att acceptera faktum och eftersom Napoleon marscherade mot Moskva, ville Ryssland lugna ned sin gräns i norr.

För Sverige har 1812 års lösning framför allt medfört långvarig fred och neutralitet. Stabiliteten i Norden har ökat på lång sikt. Samtidigt har Sveriges politik under Finlands självständighet också inneburit att landet inte deltagit då Finland har hamnat i krig.

* * *

Det senaste skedet i relationerna mellan Finland och Sverige inleddes då våra länder anslöt sig till Europeiska unionen samtidigt år 1995. Vårt samarbete inom unionen har varit intensivt och resultatrikt. Vi hoppas att Sverige uppnår de mål man ställt upp inför uppgiften som EU:s ordförande.

Sverige arbetar för godkännandet av en Östersjöstrategi inom EU under inkommande höst. Det är ytterst viktigt att alla Östersjöstater deltar i besluten om användningen och skyddet av vårt gemensamma havsområde.

Östersjön anses tyvärr höra till världens mest förorenade havsområden. Det krävs brådskande åtgärder för att rädda havet. Östersjöländerna är globalt sett mycket upplysta, och hör dessutom till världens rikaste länder. Vi har alltså förmåga att sörja för vårt havs välfärd, om vi bara samarbetar effektivt.

Jag har för avsikt att tillsammans med statsminister Matti Vanhanen bjuda in ledare, företag och representanter för det civila samhället från de övriga Östersjöländerna till toppmötet Baltic Sea Action Summit, som hålls i februari i Helsingfors. Idén med projektet är att få såväl den offentliga som den privata sektorn att ingå åtaganden till förmån för Östersjön.

* * *

I år har det även förflutit jämna år sedan flera händelser i vår världsdels närhistoria. I många länder firas tjugoårsjubileet av järnridåns fall – en ridå som delade Europa. I förrgår var det sjuttio år sedan Molotov-Ribbentrop-pakten ingicks. I november erinrar vi oss i Finland att det är sjuttio år sedan vinterkriget började, ett krig som prövade vårt land hårt.

I den finskspråkiga versionen av Fänrik Ståls sägner inleder fänriken sin berättelse anspråkslöst med att konstatera att han ”något måhända vet” om kriget. Detta är ett bra rättesnöre för all historieforskning. Vår uppfattning om gångna tiders händelser och den utveckling som påverkat dem kompletteras kontinuerligt. Varje generation bygger sin egen tids historia, men den skriver även om tidigare epokers historia utifrån sina egna kunskaper och åsikter. Det förflutna ska man inte ens försöka slå i bojor med så kallad officiell historieskrivning. Och det är också problematiskt om dagens lösningar motiveras uteslutande med historiska händelser.

* * *

Historieforskarna kommer sannolikt att fördjupa insikterna om orsakerna till Sveriges utrikespolitiska val i början av 1800-talet och om hur detta val påverkade Finland och Nordeuropa. Det viktiga ur dagens synvinkel är att Finland och Sverige båda är långt utvecklade nordiska välfärdssamhällen, och att det ömsesidiga samarbetet och den fredliga växelverkan mellan samtliga Östersjöstater är mera omfattande än någonsin tidigare.