President Tarja Halonens tal vid öppningen av kampanjen "Uppdrag Europa" på Paasitorni 19.9.2002

Vi finländare har snart åtta års erfarenhet av medlemskapet i EU. Vi har övergått från teori till praktik och vi har hunnit skapa oss en uppfattning om medlemskapets positiva och negativa verkningar. Den intensiva förändringstakten har fortsatt, både i Finland och i vår omvärld.

EU genomgår flera processer som är viktiga för finländarna, för medborgarna i de övriga medlemsländerna och för alla européer: konventet, utvidgningen och det europeiska interna områdets utveckling i en alltmer globaliserad värld. För att processerna skall lyckas krävs det mycket brett samarbete. Inte bara EUs egna organ utan också medlemsstaterna har skäl att vara på alerten. Med det menar jag inte bara att regering och riksdag skall vara det, utan det berör hela medborgarsamhället, allt från fackföreningsrörelsen och affärslivet till miljöorganisationerna och konsumentaktivisterna.

I EU-konventet är det inte bara fråga om hur vårt samarbete skall organiseras, t.ex. om kommissionens sammansättning eller utvecklingen av Europeiska rådets verksamhet. Dessa frågor är i och för sig viktiga, för de har ju betydelse för vår nationella självbestämmanderätt. Men det är också fråga om befästandet av de europeiska grundrättigheterna. Likaså är det fråga om trygghet, dels den klassiska säkerhetspolitiken, dels främjandet av tryggheten i det vardagliga livet. Det är nödvändigt att polisen och gränsmyndigheterna fås att bedriva ett mera djupgående samarbete. Vi måste också se till främjandet av de andra säkerhetsfaktorerna som påverkar vårt liv. Sysselsättningen, spelreglerna på arbetsplatserna, miljöns tillstånd och livsmedelstryggheten; det är allt element som inverkar på kvaliteten i det dagliga livet.

Tack vare våra erfarenheter av medlemskapet har vi finländare det nu lättare att se vilka möjligheter som bjuds i EU-verksamheten. Det finns många frågor som bäst sköts lokalt eller på det nationella planet, andra är sådana som gärna bör bli föremål för ingående samarbete. Sen finns det också sådant som bäst avgörs på gemenskapsnivå. Innehållet är det primära, men formen är också av betydelse.

Jag anser det vara viktigt att det i konventet, och i de senare konferenserna regeringarna emellan, definieras de ärendehelheter för vilka det behövs beslut på gemenskapsnivå och vilka frågor som bör få lösas på de enskilda staternas plan. Någon entydig förteckning över befogenheterna kan inte göras, men det bör vara möjligt att komma överens om de allmänna principerna. Jag hoppas att Ni, ärade fackföreningsrepresentanter, håller Er aktivt med i den medborgardiskussion som påbörjats. Nu är det dags för handling.

*******

Parallellt med konventsarbetet pågår EU-utvidgningen. Den är måhända den angelägnaste europeiska processen just nu. I anslutning till utvidgningen blir det mängder av möjligheter och löften, men också utmaningar och risker. Den verkligt allvarliga risken är i alla händelser den att EU-utvidgningen inte alls blir av. Följden av detta vore att Europa med tiden splittras ekonomiskt i två delar. Det är en risk som vi inte har råd att ta. Finland stöder utvidgningen, men vi måste fortsätta vårt arbete för att minimera riskerna, både i kandidatländerna och i de nuvarande medlemsländerna.

De länder som nu ansöker om EU-medlemskap har genomgått snabba och genomgripande förändringar. Vi i Finland har haft betydligt längre tid på oss att bygga upp vår demokrati och vårt funktionella marknadsekonomiska system. De nuvarande kandidatländerna måste genomgå hela denna process så att säga med snabbspolning framåt. Demokrati är så mycket mer än bara demokratiska val, det förutsätts ett medborgarsamhälle som fungerar. Det är förstås någonting som Ni i fackföreningarna mycket väl inser.

Visst behövs det stöd för uppkomsten av medborgarsamhällen i dessa blivande medlemsländer, men en uppryckning är nog också befogad bland de gamla medlemmarna. Det är vi själva som skall se till att vår lagstiftning och våra kollektivavtal följs. Lyckligtvis har de europeiska arbetsmarknadsorganisationerna i takt med den gemensamma marknadens utveckling börjat spela en starkare roll inom unionen. Jag tror att det här är en utveckling som kan fortsätta. Det är dock tydligt att även arbetsmarknadsorganisationerna måste vara både aktivare och kunnigare när de agerar på EU-nivån.

**********

Hos oss i Finland finns det mycket av värde. Vi har en god och hederlig förvaltning. Enligt statistik utgiven av Transparency International är Finland landet med den minsta korruptionen i världen. Likaså har vårt land upprepade gånger placerat sig bäst när det gällt både konkurrenskraft och hållbar utveckling. Våra skolelever placerade sig nyligen främst i en internationell jämförelse av läs- och skrivkunnigheten. Vi har orsak att göra vårt bästa för att det här också skall bli bestående. Men det är inte någonting som vi klarar av på egen hand, det behövs interaktion och samarbete.

Jag är övertygad om att EU-utvidgningen kommer att ge ökat välstånd och stabilitet i Europa. En utvidgad, välfungerande hemregion ger oss därtill allt bättre möjligheter att klara oss bra och att påverka i vår alltmer globaliserade värld.

Globalisationen berör direkt EU och dess medlemsstater. Trots att EU-ländernas befolkning bara utgör 6 % av hela världens befolkning, är våra länders andel av världshandeln hela 40 %. Hur bör vi som européer då ställa oss till globalisationen? På vilka sätt påverkar globalisationen t.ex. de finländska löntagarnas liv och utkomst?

Det har ofta sagts att det för global verksamhet behövs globala regler. För att människorna skall känna sig trygga och för att företagen skall kunna fungera stabilt, behöver vi också demokrati och tryggade mänskliga rättigheter, vid sidan om en fungerande rättsstat. Att demokratin i arbetslivet stärks hör också till de krav som människorna ställer.

Ändå måste vi när vi sammanställer spelregler för marknadsekonomin hålla i åtanke att vi skall bevara ett visst mått av frihet, så att vi ger plats för kreativitet av ett slag som är ett stöd för företagarskapet och dynamiken i den ekonomiska utvecklingen.

Inom vår nationalstat har vi kunnat bygga upp detta slags regler, stegvis och vanligen efter moget övervägande. Detsamma har vi nu försökt åstadkomma inom EU. Många stadganden på det nationella planet har numera till tillämpliga delar kunnat träda i kraft som normer på EU-nivå.

Ett bra exempel från arbetslivet är företagsdemokratin. I Finland fick företagsdemokratins utveckling sin början i och med ett tal som dåvarande statsminister Rafael Paasio år 1967 höll på Valmets varv i Helsingfors. Efter många turer och omgångar fick vi till slut under 1970-talets senare hälft en lag om samarbete inom företagen. Motsvarande lagstiftning finns också i andra EU-länder.

Paasios tal är fortfarande aktuellt. I samhället får det inte finnas områden där demokratin inte fungerar. Vi får inte heller tänka att de internationella fördragen och arrangemangen bara skulle beröra företagen eller bara skulle liberalisera deras verksamhet. Det är fråga om en helhet. Förutsättningarna för slutande av avtal över gränserna måste också förbättras, både inom unionen och på global nivå.

Detta slags lagstiftning som ursprungligen uppstått på det nationella planet har dock visat sig ha begränsningar i anslutning till att företagsverksamheten blivit internationellare. En reaktion på detta från EU:s sida har varit ett direktiv från år 1994 om europeiska företagsråd. Direktivet gäller sådana multinationella företag som i EU-länderna har minst 1000 anställda, med minst 150 anställda i två länder. Ett företagsråd måste grundas i alla företag som uppfyller kriterierna oavsett företagens hemort, med andra ord tillämpas direktivet också på t.ex. amerikanska eller japanska företag.

De europeiska företagsråden blir säkert i framtiden ett ännu viktigare samarbetsforum mellan arbetsgivarna och de anställda. När vi minnsde multinationella företagens ställning och betydelse i den internationella ekonomin kan vi tänka oss att företagsråden bör vara till nytta för alla parter också på det globala planet. Jag vet att många företag och internationella fackorganisationer redan ingått samarbetsavtal på olika plan; det har rentav grundats företagsråd som täcker hela världen.

Den europeiska unionen och den sociala modell som ingår i dess gemenskapslagstiftning, bl.a. just företagsråden, kan kanske tjäna som en förebild när vi dryftar behovet av världsomspännande bestämmelser och införandet av sådana. Aktörerna på det globala planet är väl i första hand FN och dess specialorganisationer, världshandelsorganisationen WTO samt de internationella finansieringsinstitutionerna.

För reformerna av de internationella finansieringsinstitutionerna kunde det också vara möjligt att tillämpa det system som är i bruk inom OECD, där representanter för såväl arbetstagarna som arbetsgivarna har möjlighet att delta i organisationens arbete, parallellt med regeringarnas företrädare.


*******

Fortfarande är utvecklingen på det världsomspännande planet problematisk. Utvecklingen sker ytterst ojämnt och ofta på oförutsedda sätt. Den internationella arbetsorganisationen ILO tillsatte i början av våren i år en kommission för utforskande av globalisationens sociala dimensioner; jag har äran att tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa vara ordförande i denna kommission. Vår uppgift är att ställa förslag om hur så många människor, folk och länder som möjligt skall kunna göras delaktiga av globalisationens fördelar medan så få som möjligt blir lidande av dess nackdelar. Sett ur ett världsperspektiv hör medlemsländerna och medborgarna i den europeiska unionen snarast till dem som har nytta av globalisationen, låt vara att det också bland oss finns sådana som räknas till förlorarna. Unionen kan för övrigt också vara både en nyttig erfarenhet och en framstegsdrivande faktor med tanke på strävandena att skapa ett drägligt liv för människorna i världen.

Kommissionen har till första uppgift att utreda fakta. Den har gestaltat globalisationsprocessens viktigaste grunddrag och dess dynamik.

Uppgift nummer två har varit att reda ut de dominerande uppfattningarna. Där ingår även bredbasiga diskussioner med olika intresse- och medborgarorganisationer, på både nationell och regional nivå. Kommissionen har för avsikt att separat ännu i höst höra representanter för de fria fackföreningarnas internationella förbund, alltså det internationella organ som detta mötes arrangörer företräder.

Den tredje uppgiften för kommissionen är att dryfta globalisationens följder. Kommissionen undersöker hur globalisationen inverkar på sysselsättningen, förekomsten av människovärdigt arbete, fattigdomen, den ekonomiska tillväxten och den mänskliga utvecklingen på olika håll i världen.

För det fjärde söker kommissionen genom dialoger fram element som kan bilda grund för bred konsensus, och utreder hur de olika aktörernas resurser kan mobiliseras för det gemensamma bästa.

Uppgift nummer fem för kommissionen är att få i gång en process som gör att nyckelfrågorna inom globalisationen kan behandlas. Kommissionen bör enligt planerna vara färdig med sitt arbete mot slutet av år 2003, men vi kan redan nu säga att uppgifterna inte kommer att bli slutligt lösta. I bästa fall kan vi dock väsentligt främja möjligheterna att styra detta komplicerade fenomen så att nyttan fördelas på ett rättmätigare sätt än hittills.


Jag är övertygad om att det är samarbete som för världen framåt. Trots alla motgångar har vi också mycket sådant som ger oss hopp. Uppvaknandet till gemensamt ansvar för vår vackra planet i Rio för tio år sedan samt till ansvar för fattigdomen vid toppmötet vid millennieskiftet och vid det nyligen avslutade toppmötet i Johannesburg är någonting som är mycket starkare än tidigare.

Löntagarorganisationerna i Finland och Arbetarnas Bildningsförbund är nu i färd med att inleda en gemensam, brett upplagd diskussion om den europeiska unionens framtid. Jag önskar dessa diskussioner all framgång. Det är inte något lätthanterligt ämne. Deltagarna bör vara väl insatta i frågorna och de tvingas fördjupa sina kunskaper ytterligare. Jag tror dock att de finländska löntagarna också i denna situation i samförstånd med sina europeiska kolleger går in för att ta ansvar för sin framtid, så att de tar upp utmaningen. Samtidigt hoppas jag att vi minns vår ställning som en del av en vidare värld, där varje regions framtid har bindningar till helheten.