En globalisering som svarar mot människornas behov kan uppnås endast genom att man lyssnar på människorna - tar del av deras behov och drömmar - på olika håll i världen. Det är därför en stor glädje för mig att få delta i detta diskussionsmöte, arrangerat av världskommissionen för den sociala dimensionen av globaliseringen. Vår kommission vill samla in så mycket information som möjligt om de lokala och regionala erfarenheterna av globaliseringen. Vi har redan anordnat många nationella diskussionsmöten på olika håll i världen. Det här seminariet är - efter det regionala mötet i Latinamerika - det andra regionala evenemanget i ordningen. I februari arrangeras motsvarande evenemang i Europa och Afrika.
Asien och Stillahavsområdet har alltid stått i fokus när det gällt globaliseringen. Här har bl.a. bedrivits både regional och global handel i många årtusenden. Integreringen i världsekonomin har inte alltid ägt rum under helt prydliga former; erövringståg och kolonialism har skrivits in på historiens blad också i denna del av världen.
Allmänt taget har den ekonomiska tillväxten och minskningen av fattigdomen under de senaste årtiondena skett i ett hisnande tempo i Asien och inom Stillahavsområdet. Vad beror detta på? Förhåller det sig så att olika stater inom samma geografiska region oberoende av varandra har fattat lyckade beslut eller finns det några specifikt asiatiska faktorer i bakgrunden? Givetvis finns det - precis som i Europa - enorma skillnader både mellan och inom länderna i Asien och Stillahavsområdet. Regionerna ter sig mer homogena utifrån än inifrån sett.
Er agenda torde gälla bl.a. frågan om varför vissa länder och regioner är framgångsrika. Vad kan de övriga länderna lära sig av de asiatiska erfarenheterna? Jag tycker att det vore intressant att ta del av era uppfattningar om hur de bästa asiatiska metoderna för främjande av utvecklingen och lindrande av fattigdomen skulle kunna tillämpas också på annat håll i världen.
Den svindlande ekonomiska tillväxten och det allt aktivare deltagandet i det internationella utbytet har lett till att länderna inom regionen blivit känsligare för störningar i den internationella ekonomin. Denna sårbarhet har tilltagit i takt med den enorma ökningen i de direkta utländska investeringarna i Asien. Jag emotser med intresse era egna bedömningar av de verkningar och lärdomar som den ekonomiska krisen i Asien har haft. Ingen vill kanske väldigt gärna fungera som testlaboratorium, men att ta lärdom av fel och obehagliga händelser kan ju faktiskt vara till hjälp både för en själv och för många andra länder och världsdelar.
Jag har hittills behandlat globaliseringens verkningar i Asien ur närmast ekonomiskt perspektiv. Det är dock självklart att globaliseringen handlar om mycket mer än enbart ekonomi. Man kan konstatera att bl.a. den snabba teknologiska utvecklingen, den forcerade informationsförmedlingen, spridningen av kulturella impulser, turismen och människornas allmänna rörlighet samt de ökade sociala relationerna över gränserna är centrala element i globaliseringsutvecklingen. Allt detta påverkar också förhållandena i Asien och Stillahavsområdet.
Trots att globaliseringen, som av namnet framgår, är global, upplever människorna i sina egna liv globaliseringen på det lokala planet. De globalt opererande företagen har likaså i regel sina lokala marknader - de är bara belägna på olika håll i världen. På vår planet med sex miljarder människor är globaliseringen alltid närvarande någonstans. Till följd av det ökade ömsesidiga beroendet har det lokala agerandet - människornas handlande - globala verkningar. Det lokala blir globalt och vice versa.
Därför tycker jag att det är viktigt att vi, när vi analyserar globaliseringens verkningar eller reflekterar över hanteringen av globaliseringen, ser på saker och ting ur ett människocentrerat perspektiv. Människorna är samtidigt både objekt och subjekt för globaliseringen. Den logiska slutsatsen av detta är att globaliseringen inte är en naturlag, utan en process som människorna har åstadkommit. De beslut som regeringarna har fattat för undanröjande av hindren för globaliseringen har i allmänhet grundat sig på en strävan att förbättra medborgarnas levnadsstandard och livskvalitet. Resultatet har dessvärre inte alltid motsvarat ambitionerna.
Världskommissionen för den sociala dimensionen av globaliseringen försöker för sin del finna metoder genom vilka globaliseringen kan utvecklas i mera "människovänlig" riktning. Jag är entusiastisk beträffande kommissionens arbete och det känns som en stor ära för mig att tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa få vara ordförande för kommissionen. Det gläder mig att så många av kommissionens medlemmar är med oss här idag: Surin Pitsuwan (Thailand), Victoria Tauli-Corpuz (Filippinerna)), Lu Mai (Kina) och Bill Brett (Storbritannien). Kommissionen har också tre andra medlemmar från den här regionen: Deepak Nayyar (Indien), Taizo Nishimuro (Japan), Eui-yong Chung (Korea) och vår generalsekreterare Padmanabha Gopinath.
Vår kommission har som mål
a) att lägga om diskussionen om globaliseringen från dispyt till dialog. Den nuvarande debatten präglas av polarisering och snäva infallsvinklar. Vi behöver en debatt där globaliseringen behandlas på ett övergripande sätt.
b) att presentera en genomförbar vision om en rättvis och på stabil grund baserad globalisering som svarar mot människans behov. Målet är en globalisering som har ett "mänskligare ansikte", som främjar utveckling, tillväxt och sysselsättning och som lindrar fattigdomen. Avsikten är således att åstadkomma en globalisering som främjar ett drägligt liv.
c) att ta initiativ till och ge rekommendationer om på vilket sätt ovan nämnda vision kan realiseras. Avsikten är att rekommendationerna riktas till de centrala globaliseringsaktörerna: till nationalstaterna, de internationella organisationerna, företagen, fackföreningsrörelsen och det övriga medborgarsamhället. En del av rekommendationerna skall uppfattas som akuta och en del av dem förutsätter åtgärder på längre sikt.
Enligt min uppfattning har vår kommission avancerat bra i sitt arbete. Vi har anordnat tre sammanträden som pågått flera dagar och under dem har vi tagit det stora steget från de allmänna diskussionerna till en allt mer fokuserad och lösningsorienterad debatt. Utan att gå händelserna i förväg beträffande innehållet i kommissionens rapport, vill jag här nämna några teman som har tagits upp vid våra diskussioner i kommissionen och i samband med de nationella diskussionsmötena.
Skapandet av rättvisa internationella regler. I diskussionerna nämns gång på gång det allmänt accepterade påståendet att de regler och avtal som reglerar det internationella umgänget inte är rättvisa. I framför allt utvecklingsländerna har man en stark känsla av att de skenbart jämlika reglerna gynnar de industrialiserade länderna. Industriländerna har bättre förutsättningar att utnyttja de möjligheter som avtalen erbjuder. Situationen är därmed inte i balans. Inte ens rättvisa regler leder automatiskt till ett rättvist resultat. Det behövs arrangemang som gynnar de svagare aktörerna. Kritiken riktar sig framför allt mot WTO-avtalen och verkställigheten av dem samt mot Världsbanken och Internationella valutafonden, men inte heller Förenta nationerna undgår kritik.
Nationalstatens roll. Trots det ökade internationella samarbetet och umgänget är nationalstaten alltjämt den centrala aktören i fråga om globaliseringen. Agerandet på nationell nivå kan leda till en bättre hantering av globaliseringen på regional och global eller lokal nivå. De nationella åtgärderna inverkar allra mest på de enskilda människornas liv. Nationalstaten är samtidigt människornas centrala påverkningsnivå. De krav som primärt ställs på nationalstaten är demokratiskt styre samt respekterande av de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Nationalstaterna bör också försöka tillämpa god förvaltning.
Företagens verksamhet. I och med att ekonomierna och marknaderna har öppnats har också företagens betydelse ökat kontinuerligt. Framför allt de internationella storföretagen kan genom sina åtgärder ha stort inflytande på de enskilda ländernas sysselsättning och ekonomi, för att inte tala om storföretagens betydelse för de människor som är direkt beroende av deras verksamhet. Företagens agerande blir ofta föremål för kritik, något som säkerligen ofta är befogat. Det förefaller som om företagens roll när det gäller att sysselsätta människor och att främja positiva system och metoder ofta tilldrar sig mindre uppmärksamhet. I bästa fall kan utländska företag i ett land ju bidra till att det utvecklas sådan praxis som kan vara betydligt mer progressiv än lagstiftningen.
Utvecklingen. I många diskussionsinlägg har man ansett att främjandet av utvecklingen bör vara det centrala målet för globaliseringen. Många upplever att situationen av idag är långt ifrån sådan. Globaliseringen kan främja utvecklingen, men det förutsätter att också de fattiga länderna och deras medborgare får ta del av globaliseringen. Detta förutsätter i sin tur att industriländerna visar prov på solidaritet i form av bl.a. utvecklingshjälp och avvecklande av hinder för inträde på marknaden. Situationen är dock inte enkelriktad, utan utvecklingsländerna måste också för egen del visa vilja och engagemang när det gäller främjandet av utvecklingen.
Människornas rörlighet. I globalt perspektiv är det bara en liten del av människorna som flyttar från ett land till ett annat. En ännu mindre del av dessa människor flyttar av ekonomiska skäl - orsakerna är i allmänhet relaterade till naturkatastrofer och politiska katastrofer av olika slag. Människornas rörlighet har emellertid stora verkningar i såväl avreseländerna som destinationsländerna. Avreseländerna kan i värsta fall bli drabbade av en kompetensflykt som på ett väsentligt sätt fördröjer landets utveckling. I destinationsländerna händer det alltför ofta att invandrarna upplevs som orsaken till ökad arbetslöshet och annan icke önskvärd utveckling. Ändå förhåller det sig så att t.ex. den ekonomiska tillväxt som under det senaste decenniet varit snabbare i USA än i Europa till stor del har berott på det större antalet invandrare till USA. Den ekonomiska betydelsen av migrationen återspeglar sig också däri, att det penningbelopp som dessa personer sänder till sina forna hemländer är större än den utvecklingshjälp som ges i hela världen. Jag hoppas emellertid att människorna i framtiden inte skall behöva flytta, om de inte själva så önskar.
Jag har i det föregående nämnt endast några av de teman som varit aktuella i kommissionens arbete eller vid utfrågningsmötena. Det finns givetvis betydligt fler teman, och jag tror att nya frågor kommer att tas upp vid detta möte. Likaså kommer mötesdiskussionerna att närmare belysa vissa sedan förut bekanta teman.
Jag vill tacka dem som arrangerat detta möte och likaså alla deltagare. Ett särskilt tack vill jag rikta till Surin Pitsuwan och Yasuyuki Nodera. Utan era aktiva insatser hade detta möte inte kunnat arrangeras.
Jag har fortfarande kära minnen från det första mötet mellan Asien och EU-länderna (ASEM) som hölls 1996 här i Bangkok. Det mötet var en stor framgång och det beredde jordmånen för en fruktbar process. Jag är övertygad om att också detta diskussionsmöte blir en framgång, och jag inväntar med intresse resultaten från mötesdebatten.