Republikens president Tarja Halonens anförande vid Föreningen för säkerhetsvetenskaplig forsknings evenemang i Åbo universitet den 5 april 2005

Det gläder mig att få tala vid Föreningen för säkerhetsvetenskaplig forsknings evenemang i Åbo i dag. Föreningen för säkerhetsvetenskaplig forskning har i åratal varit en träffpunkt för personer med säkerhetspolitiskt intresse och föreningens evenemang har för sin del främjat och stimulerat den säkerhetspolitiska diskussionen i Finland.

Det kalla krigets slut skapade nya samarbetsmöjligheter för hela vår kontinent. Från ett strikt motsatsförhållande övergick man inte bara till en öppnare och mer pluralistisk diskussion utan man förband sig också till beslut genom vilka de nuvarande samarbetsorganisationerna och den stegvis allt djupare integrationen skapades. Detta har naturligtvis avspeglat sig även på Finland och vi har varit en aktiv del av denna förändring.

Finland har varit medlem i Europeiska unionen i tio år. Relationerna till samtliga våra grannländer är i skick och vi röner uppskattning ute i världen. En aktiv säkerhetspolitisk diskussion är en naturlig del av politiken av i dag.

Det är även följdriktigt att stöda demokratiskt fattade beslut. Strax före jul i fjol godkände riksdagen den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som republikens president och regeringen berett.

Finlands grundlinjer godkändes med en mycket stor politisk enighet. Diskussioner fördes nog om formuleringar och betoningar, men själv anser jag att skillnaderna som sådana inte är särskilt stora.

Hur bindande är redogörelsen? Själv anser jag att redogörelsen givits i syfte att tas på allvar och fungera som en anvisning för verksamheten både för nuvarande och kommande beslutsfattare. Analyserandet fortsätter säkert under de förestående presidentvalen och det är förstås rejält spel om kandidaterna berättar vad de anser, i synnerhet om detta avviker från gemensamt fattade beslut.

***

Världen förändras hela tiden och ofta oberoende av de beslut vi fattat. Min avsikt är att i dag behandla i huvudsak tre ämnen, som är centrala med tanke på Finlands utrikes- och säkerhetspolitik: Europeiska unionen, Ryssland och Förenta staterna. Europeiska unionen är vi medlemmar i, Ryssland är vår granne och Förenta staterna är av betydelse för alla stater i världen.

Att jag behandlar dessa tre ämnen i dag innebär inte att exempelvis Östersjöområdet, de mänskliga rättigheterna, utvecklingssamarbetet, utvecklandet av hanterandet av globaliseringen eller Europarådet inte skulle ha egna viktiga roller i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Tiden räcker dock inte till för att behandla alla frågor i ett och samma anförande, men jag är beredd att gå tillbaka till dessa eller andra frågor som åhörarna lyfter fram under diskussionen.

***

Kloka människor har alltid uppmanat oss att bekanta oss med historien för att förstå samtiden. Vår uppfattning om historiens gång varierar dock mycket. Detta känner vi bra till redan då det gäller Finland, för att inte tala om när det handlar om historiska händelser på ett internationellt plan. Historieskrivningen förtäljer inte bara om objektet utan även om författaren och dennes tid.

På grund av denna subjektivitet är det ofta svårt att få till stånd gemensamma tolkningar av historien, och det lönar sig inte att skapa konflikter stater emellan av detta. Trots detta eller just på grund av detta är internationella historieforskningsprojekt välkomna. Men siktet för politiken bör dock vara inställt på framtiden, inte på det förflutna.

Då jag besökte president Chirac i Frankrike för ungefär en månad sedan konstaterade han, att om inte Frankrike och Tyskland efter senaste krig hade börjat bygga en gemensam framtid, utan fortsatt med en politik som blickar mot det förflutna, hade vi inte kunnat skapa den integration vi nu har.

Finlands säkerhet har alltid varit kopplade till hela Europas säkerhet. Genom att sörja för vår egen säkerhet främjar vi hela vår kontinents säkerhet. Och ju mer vi kan inverka på säkerheten i Europa desto bättre för oss själva.

Vi har alltid strävat till att främja stabiliteten här i Norden. Utrikespolitiken är ett viktigt medel i detta avseende, men vi främjar stabiliteten också genom att sörja för vårt lands försvar. När det gäller säkerheten i Europa har vi aldrig varit fripassagerare – inte under krig och inte heller under fred. Vår insats med tanke på säkerheten och stabiliteten i Europa har alltid varit positiv.

Medlemskapet i Europeiska unionen har för Finlands del inlett en helt ny tidsera även i fråga om säkerhetspolitiken. I och med medlemskapet i Europeiska unionen har vi allierat oss. Vi är medlemmar i en politiskekonomisk sammanslutning tillsammans med 24 andra länder. Medlemskapet i denna allt tätare och större gemenskap av likasinnade har i betydande mån ökat Finlands och finländarnas säkerhet och välstånd.

Syftet med Europeiska unionen är framför allt att underlätta medlemsländernas, deras invånares, företags och andra sammanslutningars umgänge och samarbete. Samtidigt är unionen en trovärdig partner för övriga länder och regionala organisationer och dessutom en stark aktör i internationella organisationer. Europeiska unionen är således uttryckligen en omfattande sammanslutning för säkerhet. Unionen är inte en förbundsstat och egentligen inte heller ett statsförbund, utan ett förbund av stater och människor.

Under hela vårt medlemskap har vi helt och fullt och aktivt deltagit i unionens verksamhet. Vi har varit med om att ta i bruk en gemensam valuta samt utvecklat den inre marknadens funktion, unionens sociala dimension, den gemensamma utrikespolitiken och unionens krishanteringsförmåga. Vi är aktiva inom alla områden naturligtvis därför att det främjar vårt eget välstånd och vår egen säkerhet, men vi är aktiva även därför att vi samtidigt upplever att vi främjar det allmänna välståndet och den allmänna säkerheten i Europa.

Europeiska unionen har framför allt ansetts vara ett forum för icke-militärt samarbete. Därför är det en aning konfunderande att unionens verksamhet under de senaste åren har utvecklats snabbast uttryckligen inom området för den militära krishanteringen. Handlar det om att Lissabonstrategin har varit för svår att genomföra och det i detta skede har varit mera tacksamt att samordna de militära resurserna eller har behovet av militärt samarbete ökat? Jag tror att man finner svaret på båda hållen.

Finland och jag själv personligen har varit aktiva när det gäller att utveckla unionens krishanteringsförmåga. En krishanteringsförmåga som utvecklas i fråga om kvantitet och kvalitet främjar unionens möjligheter att positivt påverka utvecklingen i världen.

Inledandet av en militär krishanteringsoperation skvallrar om en situation som man borde ha ingripit i redan tidigare med andra medel. Militär krishantering är den sista utvägen för att hejda en kris och den styrka som används måste dimensioneras enligt situationen. Dessutom borde en militär krishanteringsoperation omedelbart följas av en civil operation, genom vilken man förutom att man reparerar skador även startar processer med vars hjälp man åtgärdar de missförhållanden som ursprungligen lett till krisen.

Unionen håller på att skapa en krishanteringsförmåga som bygger på snabbinsats. Finland deltar i två sådana snabbinsatsstyrkor, den ena tillsammans med Sverige, Norge och Estland, den andra tillsammans med Tyskland och Nederländerna. Än en gång bär vi vårt ansvar för den gemensamma säkerheten och främjandet av den.

I Finland har man i viss mån diskuterat om huruvida de finska trupperna hinner med om vi inom unionen beslutar om en militär krishanteringsoperation med fem dagars varsel, i enlighet med vad som krävs. På basis av tidigare erfarenheter är jag övertygad om att vi skulle hinna med. Vi brukar stå för vad vi förbundit oss till och i Finland har man alltid förmått fatta snabba beslut och handla effektivt. Unionens snabbinsatser i samband med krishantering kommer inte att fördröjas på grund av Finland.

Erfarenheten har också visat att en snabb inledning bara är halva sanningen. Tyvärr drar krishanteringsoperationerna alltför ofta ut på tiden och pågår i år eller till och med årtionden. Flera års närvaro kräver ett starkare engagemang än en snabb inledning. Finland har även i detta hänseende, bl.a. på västra Balkan och i Mellanöstern, visat att man kan lita på oss och att vi engagerar oss.

Den militära krishanteringen kan utgöra bara en del av unionens insats när det gäller att främja den internationella stabiliteten. De huvudsakliga medlen är åtgärder inom utrikes-, handels- och utvecklingspolitiken. Dessa inverkar preventivt på krisers uppkomst och de är nödvändiga då man så att säga skall återgå till vardagen.

Utvecklandet av unionens civilkrishanteringsförmåga är i själva verket en mera omfattande och krävande uppgift än skapandet av ett militärt samarbete, även om detta inte har engagerat media och den övriga offentliga diskussionen i lika hög grad. Inom EU är man inte heller så van vid detta och förutom stater deltar även många andra aktörer i verksamheten.

Utvecklandet av den civila krishanteringens resurser sker i enlighet med unionens säkerhetsstrategi och de allmänna mål som fastställts av Europeiska rådet. Tyngdpunktsområden i detta arbete är den polisiära verksamheten, främjandet av rättsstatsprincipen, utvecklandet av civilförvaltningen, räddningstjänsten och övervakningen. Civila krishanteringsoperationer kan inledas oberoende av de militära operarationerna, tillsammans eller i nära samarbete med dem. Det här passar det finska tänkesättet eftersom de finska fredbevararna är vana att hjälpa invånarna i operationsområdena med många vardagliga saker.

Också i fråga om hanterandet av civila kriser är målet att verksamheten inleds så snabbt som möjligt. Målet är att operationen inleds inom fem dagar från det att beslut har fattats om saken i ministerrådet.

***

Ryssland är den största av Finlands grannar och i många avseenden den mest betydelsefulla. Ryssland är en stark påverkare både regionalt och globalt. Ryssland har en stark militär kapacitet med sin kärnvapenarsenal och Ryssland är permanent medlem av FN:s säkerhetsråd. Också i övrigt är Ryssland en internationellt beaktansvärd aktör exempelvis i den kvartett som främjar fredsprocessen i Mellersta östern och i de förhandlingar mellan sex länder som gäller kärnvapennedrustningen i Nord-Korea. Ryssland är även en stor leverantör av energiprodukter till Finland och Europeiska unionen och Europas energiberoende av Ryssland ser inte ut att minska.

Handelsutbytet våra länder emellan har ökat med en takt på 25 procent per år och Ryssland håller igen på att bli Finlands viktigaste handelspartner. Den ryska ekonomin har stor tillväxtpotential och Ryssland är ett intressant marknadsområde för produkter och service från Finland och andra europeiska länder.

Det är klart att Finland har en speciell relation till Ryssland liksom också till sin övriga grannländer. Grunden till denna speciella relation är grannförhållandet och de gemensamma intressena, som i mångt och mycket ansluter sig till ekonomiskt samarbete, men även till annat umgänge människor emellan. Hindren för umgänget bör målmedvetet, gradvis och kontrollerat minskas.

Finland har ett klart intresse av utvecklingen i Ryssland. Vi vill att Ryssland är en rättsstat och att i landet råder demokrati och marknadsekonomi. Vi vill ha ett stabilt och välmående Ryssland.

Efter Sovjetunionens fall har Ryssland historiskt sett framskridit på demokratins och marknadsekonomins väg mycket snabbt. Rysslands ledning har försäkrat att man förbundit sig till demokratin och de europeiska värdena också i fortsättningen.

Arbete kvarstår dock ännu för Ryssland när det gäller utvecklandet av de mänskliga rättigheterna, rättsstaten och marknadsekonomin. Landets partiväsen är förhållandevis outvecklat, pluralismen i fråga om media lämnar en del övrigt att önska, förutsebarheten i fråga om förvaltningsåtgärder kunde förbättras och jämlika verksamhetsförutsättningar för företagen kunde främjas. Uppräkningen kunde vara mycket längre, men det är dock skäl att komma ihåg att också andra länder har mycket som borde förbättras i sin egen verksamhet.

För att parafrasera president Mauno Koivisto kunde man säga att riktningen är den viktigaste. I Ryssland har riktningen huvudsakligen varit den rätta. Utvecklingen mot en s.k. ”västerländsk” demokrati är inte problemfri. Jag inte bara hoppas utan tror ändå att den positiva utvecklingen i Ryssland fortsätter.

***

Som en följd av att Finland blev medlem i Europeiska unionen har vår relation till Ryssland blivit allt mångsidigare. Flera frågor som tidigare hörde till den bilaterala relationen sköts nu helt eller delvis av unionen. Vårt kunnande och vår relation till Ryssland berikar å sin sida EU:s relation till Ryssland. Vi är dock inte den enda Rysslandskännaren i EU.

Genast efter att jag sagt detta är det skäl att konstatera att när det gäller EU:s relation till Ryssland bör unionen handla möjligast enigt. Unionen bör därför förbättra koordineringen och konsekvensen inom sina samtliga verksamhetsområden. Unionen bör tillsammans och separat ge Ryssland samma klara och entydiga svar. Detta skulle ge bättre resultat i fråga om unionens verksamhet och också underlätta Rysslands umgänge med unionen.

För Europeiska unionen är Ryssland en strategisk partner, som man strävar till att ha ett omfattande och heltäckande samarbete med. Ur unionens synvinkel är samarbetet särskilt motiverat i fråga om miljö, energi, trafik över gränsen, folkhälsa, bekämpning av brottslighet och forskning samt i fråga om andra områden som anknyter till säkerhet, stabilitet och allmänt välmående i Europa.

Ryssland å sin sida har många önskemål när det gäller det allt större ömsesidiga ekonomiska beroendet unionen och Ryssland emellan samt utvecklingen av unionens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

Under det senaste året har relationerna mellan EU och Ryssland utvecklats positivt. Partnerskaps- och samarbetsavtalet (PCA) utvidgades till att gälla unionens nya medlemsländer, EU och Ryssland undertecknade ett bilateralt protokoll om Rysslands WTO-medlemskap och Ryssland anslöt sig till Kyotoavtalet. Utöver detta har unionen och Ryssland inlett förhandlingar för att ömsesidigt underlätta beviljande av visum.

Ett viktigt steg i utvecklingen av relationerna mellan EU och Ryssland är förhandlingarna om utvecklandet av fyra gemensamma områden. Målet är att fördjupa samarbetet inom ekonomi, rättsliga och inrikes frågor, yttre säkerhet samt forskning och utbildning. Inom unionen hoppas och tror vi att dessa förhandlingar leder till ett positivt resultat före toppmötet mellan Ryssland och EU i maj.

EU stöder och uppmuntrar Ryssland till att nå en politisk lösning i Tjetjenien. Samtidigt är EU oroat över kränkningarna av mänskliga rättigheter och överdimensionerad användning av maktmedel i området. Det är i allas gemensamma intresse att konflikten som anstränger det ryska samhället får en lösning.

Utvecklandet av relationen mellan EU och Ryssland är ett av tyngdpunktsområdena för Finlands stundande EU-ordförandeskap. Giltighetstiden för verksamhetsprogrammet för den nordliga dimensionen och partnerskaps- och samarbetsavtalet råkar dessutom vara i ett sådant skede att de skall förnyas under vår ordförandeperiod.

***

George W. Bush och det republikanska partiet vann en klar seger i presidentvalet i Förenta staterna i november i fjol. Presidenten sitter sin andra period och hans parti har majoritet i kongressens båda kamrar. Detta stärker presidentens ställning och ger honom bättre möjligheter att leda sitt lands inrikes- och utrikespolitik.

Valsegern var särskilt betydelsefull för president Bush själv. Han fick nu en klar majoritet av väljarna bakom sig och de oklarheter som överskuggade rösträkningen i det förra valet är nu historia.

Utrikespolitiskt sett har president Bushs andra period börjat lovande. Han har lovat att främjandet av demokrati skall vara en av hörnstenarna i hans utrikespolitik och han har visat vilja att förbättra samarbetet med EU.

Samarbetsandan var stark under toppmötet mellan EU och Förenta staterna i Bryssel i slutet av februari. Den kan också vara en början till nya gemensamma resultat.

Europeiska unionen och Förenta staterna är naturliga partners i många internationella frågor. Det ömsesidiga beroendet är märkbart både på säkerhetens och ekonomins områden.

Genom att samarbeta kan vi nå våra mål. Detta gäller Mellanösternområdet, bekämpning av terrorism, främjandet av mänskliga rättigheter globalt, förhindrande av klimatförändringar och många andra frågor. Om vi handlar oenigt kan vi misslyckas i viktiga frågor av grundläggande art.

Förutom i fråga om lösandet av problem och kriser behöver vi samarbete också i vardagliga frågor för att underlätta umgänget mellan människor, företag och samfund.

För att samarbetet skall utvecklas krävs att steg tas av båda parter. Vi européer önskar att Förenta staterna starkare skulle förbinda sig till ett multilateralt system och till att uppnå hållbara resultat med hjälp av detta. Å andra sidan bör vi européer vara mera benägna att erkänna svagheterna i multilaterala system och beredda att effektivera systemen.

***

Relationerna mellan Finland och Förenta staterna är utmärkta. Det politiska umgänget mellan våra länder är aktivt.

Vi deltar i den av Förenta staterna ledda internationella krishanteringen bland annat i Afghanistan och på västra Balkan. Dessutom satsar vi på stabiliseringen och återuppbyggnaden av Irak både med hjälp av civilkrishanteringens medel och monetärt.

I Förenta staterna uppskattas Finland dock särskilt på grund av att vår utrikes- och säkerhetspolitiska verksamhet främjar säkerheten och stabiliteten inom vårt eget område Norden och Europa.

Handelsutbytet mellan Finland och Förenta staterna står på en stabil grund, i fjol ca 5 miljarder euro. Trots att vår export till Förenta staterna minskade med 17 procent jämfört med fjolåret var exporten dock 1,25 miljarder euro större än importen. Dessutom verkar båda ländernas företag aktivt på varandras marknader.

I likhet med många andra länder är vi beroende av amerikansk högteknologi, men samtidigt har vi själva ett gott och intressant kunnande på detta område. Samtidigt bör man komma ihåg att utvecklingen av Förenta staternas ekonomi har en betydande inverkan på såväl Finlands som hela världens ekonomi.

Finland fortsätter sitt aktiva bilaterala samarbete med Förenta staterna. Samtidigt tar vi initiativ när det gäller att utveckla Europeiska unionens transatlantiska relationer. Till detta erbjuder vårt kommande EU-ordförandeskap särskilt goda möjligheter.

***

Jorden är rund. EU, Ryssland och Förenta staterna har alla samarbete sinsemellan, men också med andra länder. Kina, Indien och Pakistan är viktiga för alla. Likaså är Latinamerika viktigt både för Förenta staterna och EU. Utvecklandet av ett multilateralt system för hanterandet av en global värld är hela tiden aktuellt.

Av denna orsak är det synnerligen viktigt att utveckla FN-systemet. Generalsekreterare Kofi Annans rapport till generalförsamlingen är en god utgångspunkt för detta arbete. Jag kan redan konstatera att Finland till stor del stöder de förslag som nämnts i generalsekreterarens rapport, även om vår detaljerade ståndpunkt inte ännu är färdig.

Världen är full av möjligheter och utmaningar. Det är inte alltid lätt att finna de rätta alternativen. En nationell endräkt i fråga om utrikes- och säkerhetspolitiken är inget självändamål, men hjälper oss i denna vår komplicerade värld.