Hälsningstal av republikens president Tarja Halonen vid 30-årsjubileet för Förbundet för mänskliga rättigheter 12.11.2010

Enligt inledningen till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 utgör en av hörnstenarna för utvecklingen av människorättstänkandet.

Här i Finland var det länge ovanligt att åberopa de mänskliga rättigheterna och att hänvisa till dem. De grundläggande fri- och rättigheterna var mera bekanta, men också till dem förhöll man sig i hög grad formellt. Vid övervakningen av grundlagsenligheten koncentrerade man sig på korrekt lagstiftningsordning och speciellt på skyddet av äganderätten. På 1930-talet hade det tidvis pågått en renodlad språkstrid mellan finsk- och svenskspråkiga, men först mycket senare fäste man uppmärksamhet vid den ställning som andra språk såsom samiskan hade. Medlem av FN blev Finland först 1955.

Vid den tidpunkt då Förbundet för mänskliga rättigheter grundades var myndigheterna nog förpliktade av ett antal mycket detaljerade bestämmelser om de mänskliga rättigheterna. Finland hade nämligen 1967 undertecknat två av FN:s mest centrala människorättskonventioner, konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. De påverkade dock inte lagtolkningen särskilt mycket. De internationella människorättskonventionerna och de nationella bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna levde sitt eget liv, var för sig.
En verklig omvälvning i fråga om medvetenheten om de mänskliga rättigheterna inträffade då Finland 1989 anslöt sig till Europarådet. Följande år ratificerades den europeiska människorättskonventionen. En annan central förändring skedde 1995 genom reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna. Bl.a. utvidgades rättigheterna till att omfatta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Finlands EU-medlemskap har också haft en särskild betydelse. Även Europeiska unionen bygger numera på ”principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna". Respekt för de mänskliga rättigheterna är numera också ett av kriterierna för medlemskap i Europeiska unionen.

Efter medlemskapet i Europarådet och efter reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna har de grundläggande rättigheterna och de mänskliga rättigheterna fått en central ställning. De beaktas när lagar bereds och deras betydelse har märkbart ökat i domstolarnas och myndigheternas verksamhet, liksom också i den offentliga debatten. Jag tror också att medborgarnas kännedom om dessa rättigheter har ökat.

Utmärkande för Finland har varit förtroendet för den laglighetskontroll som olika myndigheter, såsom olika ombudsmän, utövar. Men frivilligorganisationernas betydelse för utvecklingen av medvetenheten om de mänskliga rättigheterna har varit verkligt stor. Det mycket kritiserade 1960-talet hade i det här avseendet stor betydelse. Då fäste många nya organisationer, man kan kalla dem ensaksrörelser, uppmärksamheten vid samhälleliga missförhållanden, t.ex. vid den diskriminering som enskilda grupper upplevde. Av litet nyare ursprung är de organisationer som omfattar alla typer av mänskliga rättigheter, såsom i synnerhet Förbundet för mänskliga rättigheter.

I enlighet med modellen för en rättsstat och en välfärdsstat är de mänskliga rättigheterna i Finland i grunden tryggade. Man har strävat efter att parallellt trygga de medborgerliga och de politiska rättigheterna å ena sidan och de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna å andra sidan. I praktiken finns det naturligtvis utrymme för förbättringar, vilket bl.a. Europeiska människorättsdomstolens fällande utslag och kritiska kommentarer av kontrollmyndigheterna för människorättskonventionerna visar. Inte heller genomförandet av internationella avtal är alltid en självklarhet i Finland. T.ex. vårt ursprungsfolk samerna väntar fortfarande på att deras markrättigheter ska erkännas. Det är beklagligt att Finland fortfarande inte har ratificerat Internationella arbetsorganisations ILO:s konvention om ursprungsfolk. Inte heller konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har ratificerats.

* * *

Människorättstänkandet omfattar numera nya rättigheter. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna ses som mänskliga rättigheter med samma värde som de medborgerliga och politiska rättigheterna. Även allmänna grundläggande rättigheter, såsom rätten till ren miljö, har lyfts fram.

Extrem fattigdom är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. I den globaliserade världen har fattigdomen i utvecklingsländerna blivit välkänd också för oss. Största delen av de fattiga i världen är kvinnor. Att stöda kvinnorna är det effektivaste sättet att åtgärda fattigdomen.

I Finland är det i allmänhet inte som i utvecklingsländerna fråga om absolut fattigdom. Men också hos oss är det många som inte kan uppnå den allmänt förväntade minimilevnadsstandarden i samhället. Fattigdomen är också i Finland vardag för alltför många människor. Både antalet och andelen låginkomsttagare har klart vuxit sedan 1990-talet.

* * *

Icke-diskriminering och tryggande av minoriteternas rättigheter är grundpelarna för dagens människorättstänkande. Ett tillgodoseende av minoriteternas rättigheter kräver ofta att särskilda åtgärder vidtas. De avtal som har slutits för att de mänskliga rättigheterna ska tryggas och det praktiska arbetet med de mänskliga rättigheterna har spelat en central roll i främjandet av olika minoriteters och sårbara gruppers ställning. Utvecklingen är dock ofta mycket långsam.

Genom trycket från majoritetskulturen intar etniska minoriteter lätt en försvarsposition. Ju mera trängd minoriteten upplever sin ställning, desto starkare strävar den efter och tvingas bevara sin särart. Det är i sig bra och värdefullt att bevara det egna språket och den egna kulturen, något som man även i Finland har uppmärksammats under de senaste decennierna.

Samtidigt som minoriteternas rika kulturarv ska bevaras, bör man komma ihåg att även minoriteterna själva måste respektera de mänskliga rättigheterna. Kultur eller traditioner kan inte under några omständigheter berättiga att kvinnors eller flickors rättigheter kränks. I Finland måste vi vara mycket tydliga i fråga om detta. Kvinnor och flickor som hör till en minoritet kan bli offer för flerfaldig diskriminering. Det är skäl att fästa allvarlig uppmärksamhet vid deras ställning. Samtidigt har t.ex. vår svenskspråkiga minoritet traditionellt varit mera frisinnad än majoriteten.

Några ord till om en av våra traditionella minoriteter, nämligen romerna. De drabbas fortfarande av diskriminering. Romerna i Finland är en minoritet inte bara i Finland utan också bland romerna i Europa. Våra romer har bevarat sina traditionella dräkter och många av sina traditionella seder. De diskrimineras i många vardagssituationer. I detta avseende är romerna i samma situation som vissa nya minoriteter.

Det bor romer i alla länder i Europa. De utsätts också överallt för diskriminering. Det totala antalet romer i Europa är inte ringa, kanske rentav 10 miljoner, eller två gånger Finlands invånarantal. Men de är inte i majoritet i något land. Därmed saknar de i jämförelse med andra minoriteter ett viktigt stöd, eftersom inte en enda stat för deras talan.

Den romska minoritetens situation står både på Europarådets, OSSE:s och Europeiska unionens agenda. Men får romerna sin röst hörd vid beslutsfattarnas förhandlingar? Beslutsfattarna får inte tala över huvudet på romerna eller andra minoriteter. Minoriteterna ska på alla nivåer få delta i det beslutsfattande som gäller dem själva.

Under de senaste åren har det konkret visat sig hur utbredd t.o.m. extrem fattigdom är bland romerna i många länder. Romernas nödläge syns nu på gatorna i de europeiska huvudstäderna. Så även i Finland. Det har inte funnits en vilja att i tid finna bra lösningar på situationen. Romernas situation måste förbättras både i ursprungsländerna och i de mottagande länderna.

Det verkar som om inställningen till olika minoriteter åter en gång har polariserats. Å ena sidan blir förståelsen för minoriteternas rättigheter allt större, å andra sidan ser hårda attityder mot minoriteter ut att bli allt vanligare. Man vågar också uttrycka sin attityd skarpare än tidigare, ofta i skydd av anonymiteten på Internet. Man har antagit att en ökad fattigdom och utslagning kan vara en förklaring till de hårdare attityderna. Under ekonomiskt sämre tider har majoriteternas negativa attityder mot minoriteterna, eller grupper som i övrigt uppfattas som annorlunda, ofta ökat.

* * *

Redan dessa få exempel visar att det vittgående arbete som människorättsorganisationerna såsom Förbundet för mänskliga rättigheter gör naturligtvis fortfarande behövs. Den verksamhet som Förbundet för mänskliga rättigheter hittills har haft visar att förbundet kan ta emot nya utmaningar. Jag önskar det 30-åriga förbundet all lycka och välgång i verksamheten framöver. Jag önskar också er alla en trevlig kväll och givande diskussioner.