Gå direkt till innehållet

Republiken Finlands president: Tal och intervjuer

Republiken Finlands President
Normal textstorlekStörre textstorlek
Tal, 3.2.2010

Tal av republikens president Tarja Halonen vid öppnandet av 2010 års riksmöte 3.2.2010

(med reservation för ändringar)

Ärade talman,
Representanter för Finlands folk,

Inför ett av valperiodens sista riksmöten befinner vi oss i en situation som bjuder på mycket stora utmaningar. Det internationella samfundet har på kort tid ställts inför flera internationella kriser som kräver en lösning. Samtidigt har varje land egna, nationella frågor att ta ställning till, i vårt fall till exempel att befolkningen snabbt föråldras.

Den största omedelbara utmaningen också för Finlands del är att få till stånd en förbättring av sysselsättningen. Även om vi redan har kunnat se tecken på att ekonomin börjar vända uppåt fortsätter arbetslösheten att öka. I år är hundratusentals personer utan arbete och tiotusentals är permitterade. Enligt statistiken har skillnaderna i fråga om inkomster och förmögenhet samt hälsa fortsatt att öka mellan de olika befolkningsgrupperna på ett oroväckande sätt.

Arbetslösheten bland de unga är särskilt alarmerande. Jag har själv många gånger framhållit de långtgående konsekvenser, som en långvarig arbetslöshet bland de unga har. Vi är säkert alla överens om att vi inte har råd att förlora en hel generation. Det behövs effektiva metoder för att rätta till situationen. Regeringens och riksdagens insatser bör vara effektiva, men ett stort ansvar faller trots allt på andra instanser.

För att välfärdssamhället ska fungera krävs en ekonomi som grundar sig på tillräckliga inkomster och omsorgsfullt planerade utgifter. Arbetslöshet är slöseri. Den förtär såväl individens som samhällets resurser. Satsningar på sysselsättningen ger en omedelbar hjälp, och är samtidigt en investering i vår gemensamma framtid.

I skötseln av sysselsättningen måste vi nu mycket snabbt nå nationellt samförstånd.

Arbetskarriären kan förlängas både i början och i slutet av karriären. I den rådande situationen är tvångsmedel inte den rätta lösningen. Enskilda människors vilja att möta förändringar är inte särskilt stor när arbetslösheten är hög. Därför måste vi kunna skapa förtroende för att den sociala tryggheten är tillräcklig och för att samhället verkligen stöttar alla när tiderna är svåra. Framtiden kräver hållbara socialpolitiska lösningar och att arbetslivets innehåll utvecklas.

Utgångsläget inför det nya årtiondet är alltjämt relativt gynnsamt. Utbildningen, hälsovården och den sociala tryggheten har för Finlands del varit internationella framgångshistorier.

Vi finländare har vant oss vid att ta för givet att de grundläggande strukturerna och tjänsterna i samhället är välfungerande. Under den senaste tiden har detta förtroende tyvärr ofta satts på prov. De tråkiga händelser som har inträffat under den senaste tiden har visat att kvaliteten på tjänsterna kan bli lidande på grund av de i och för sig viktiga kraven på effektivitet. Konkurrensutsättning, funktionsutläggning eller privatisering kan delvis fungera som effektiverande medel, men de får inte äventyra människornas säkerhet. När det gäller enskilda människor kan det vara omöjligt att reparera skadorna, och också med tanke på servicesystemet som helhet kan det bli både dyrt och svårt att reparera det skedda.

Samhörigheten har varit en resurs - låt oss alltså slå vakt om den. Välfärdssamhället öppnar möjligheter för både människor och företag.

* * *

Ett utvecklat samhälle karakteriseras av en stark avtalsförmåga – en förmåga att identifiera de olika samhällsgruppernas intressen och spänningarna grupperna emellan, men också en förmåga att uppmuntra människor att finna kompromisser.

Den ”januariförlovning” som arbetsmarknadsorganisationerna ingick för 70 år sedan, mitt under det pågående vinterkriget, signalerade till omvärlden, att det finska folket stod enat. Samtidigt skapades en grund för ett avtalssamarbete som har pågått i decennier. Avtalskulturen har skapat förutsättningar för ett stabilt och långsiktigt utvecklande av välfärden. Den behövs fortfarande för att trygga en hållbar utveckling både för människan och för naturen, i den globaliserade världen. Avtalsformerna kan förändras, men ett fortsatt förtroende förutsätter att samhällets beslutsfattare och de olika parterna har en gemensam vilja och är inställda på att vidta åtgärder.

* * *

Också inom utrikes- och säkerhetspolitiken har vi som mål att utöva samarbete och ingå avtal. I vår allt mer globaliserad värld är säkerhetsutmaningarna i allt större utsträckning gemensamma. En ökad medvetenhet om detta kan skönjas, och vi ser nu med allt större tydlighet hur allt påverkar allt. Säkerheten uppfattas som en bred helhet, och genom internationellt samarbete försöker man svara på de olika, men till varandra anknytande utmaningarna.

Detta har framkommit särskilt tydligt i samband med att man dryftat åtgärder för att hantera den internationella ekonomiska krisen eller mildra klimatförändringens konsekvenser och anpassa sig till dem. Vi ska alltså inte förvänta oss mirakel, utan förlita oss på långsiktigt arbete.

Att främja denna växelverkan mellan samhällets olika sektorer, mellan fred, säkerhet och utveckling, har alltid hört till Förenta Nationernas grundläggande mål.

Ett starkt, demokratiskt samhälle förebygger uppkomsten av konflikter, och ett sådant samhälle har större utsikter än andra att klara också stora svårigheter. Naturkatastrofer är givetvis oförutsägbara och kan i värsta fall leda till extrem mänsklig nöd. Förödelsen till följd av jordbävningen i Haiti är av samma storleksklass som tsunamin i Sydostasien för fem år sedan. Finländarna har hörsammat Haitis nödrop, och vi har snabbt anslutit oss till de internationella humanitära arbetet. Det är emellertid värt att komma ihåg att det rör sig om en stat som redan från första början varit bräcklig. Därför kommer återuppbyggnadsarbetet under FN:s ledning att ta lång tid och kräva att man tar i bruk ett brett urval krishanteringsredskap.

Väpnade konflikter förekommer tyvärr fortfarande. Konflikterna har emellertid blivit allt mer komplexa, och därmed mer svårhanterliga. Detta har lett till debatt också om Finlands möjligheter att delta i den internationella krishanteringen.

Krishanteringsoperationer genomförs förutom i FN:s regi också under ledning av regionala organisationer såsom Europeiska unionen, Afrikanska unionen eller Nato. En ansvarsfördelning på regional nivå kan redan märkas. Det är emellertid viktigt att även länder som ligger utanför de berörda områdena eller som inte hör till dessa organisationer kan delta i operationerna. I annat fall finns det en risk för att kriser börjar användas som medel i regionala maktkamper.

Efter grundligt övervägande beslöt jag med regeringen, att vi bereder oss att föreslå, att Finlands medverkan i Afghanistan utökas dels inom utvecklingssamarbetet, och dels också att man ökar den civila och den militära krishanteringen. Det handlar om ett omfattande internationellt samarbete. Min förhoppning är att Finland ska bidra speciellt till de åtgärder som syftar till att förbättra kvinnors och flickors ställning i landet. En redogörelse om frågan kommer att lämnas av regeringen inom en nära framtid.

Det var just det helhetsbetonande angreppssättet inom den internationella krishanteringen som fick mig att reflektera över att vi också i fråga om beredskapen i vårt eget samhälle bör kunna säkerställa ett smidigt samarbete mellan de olika sektorerna. Eftersom utvecklandet av såväl den militära som den civila tjänstgöringen just nu utreds i olika arbetsgrupper föreslog jag att man överväger om det i synnerhet i det inledande skedet av de militära och civila tjänstgöringen kunde ordnas gemensamma utbildningsperioder.

* * *
Europeiska unionen har avslutat den fördragsprocess som har pågått redan i många år. När nu Lissabonfördraget har trätt i kraft har unionen möjlighet att fokusera på den praktiska verksamheten och visa att den är en ansvarstagande och aktiv internationell aktör.

Samarbetet med de andra nordiska länderna, de baltiska länderna, Ryssland och alla Östersjöstaterna är viktigt för att främja stabilitet och säkerhet i Nordeuropa. Jag förväntar mig att det toppmöte om Östersjön som hålls i Helsingfors om en vecka ska visa prov på ett starkt engagemang när det gäller att rädda vår gemensamma marina miljö. Östersjön måste göras till ett hav som kännetecknas av hållbar utveckling och Östersjön ska skyddas på ett exemplariskt sätt. För att tygla de förändringar som klimatuppvärmningen medför ska vi också sträva efter ett utökat samarbete mellan de arktiska områdena.

* * *
Riksdagen ser alltså ut att ha ett rätt så händelserikt år framför sig. Regeringens proposition med förslag till ändring av Finlands grundlag kan dessutom eventuellt komma att läggas fram för behandling i denna riksdag. Jag har ofta tillfrågats om mina erfarenheter av grundlagens funktionsduglighet i synnerhet när det gäller utrikespolitiken. Som svar på dessa frågor har jag framfört att det enligt min åsikt vore i Finlands intresse att republikens president också i framtiden leder landets utrikes- och säkerhetspolitik i samverkan med statsrådet.

Jag tackar riksdagens presidium och alla ledamöter för ett gott samarbete och önskar er framgång och visdom i ert krävande arbete i fosterlandets tjänst.

Härmed förklarar jag 2010 års riksmöte öppnat.

Skriv ut
Bookmark and Share
Detta dokument

Uppdaterat 3.2.2010

© 2012 Republikens presidents kansli Mariegatan 2, 00170 Helsingfors, tel: (09) 661 133, Fax (09) 638 247
   Information om webbplatsen   webmaster[at]tpk.fi