Republikens president Tarja Halonens tal vid öppnandet av sametinget i Hetta i Enontekis den 8 april 2004

Ärade ordförande i sametinget, bästa företrädare för samerna

Sameflaggorna vajar idag här i Hetta i Enontekis. De vajade också den 6 februari när den samiska nationaldagen firades. I år har nationaldagen för första gången lagts in i den officiella almanackan. Jag anser att den här officiella markeringen är viktig inte bara för samerna själva, utan också för majoritetsbefolkningen. Detta är ett sätt för oss att lära känna den samiska kulturen och samtidigt bli påminda om hur rikt vårt land är när det gäller olika kulturer.

Statsrådet gav i slutet av mars en redogörelse till riksdagen om Finlands politik för de mänskliga rättigheterna. Målet är att de mänskliga rättigheterna skall tillgodoses väl i vårt eget land och att vi samtidigt skall ha en aktiv internationell roll i främjandet av de mänskliga rättigheterna. Redogörelsen innehåller därför riktlinjer om skötseln av samernas ärenden.

Vid öppnandet av sametinget för fyra år sedan behandlade jag i mitt tal utvecklandet av samernas ställning och rättigheter. Jag konstaterade då att utvecklingen var positiv. Också idag kan jag nämna vissa frågor som avancerat under de senaste åren, men jag kan också peka på sådant som alltjämt kräver träget arbete.

Samernas grundläggande rättigheter i språkligt avseende har befästs genom samiska språklagen som trädde i kraft vid ingången av 2004. Också före det hade samerna lagstadgad rätt att använda samiska hos myndigheter, men detta fungerade inte alltid i praktiken. Antalet tjänstemän som kunnat samiska har varit få och ordnandet av tolkning och översättning har visat sig svårt. Likaså har myndigheternas attityd till samiskan och till användningen av samiska inte alltid varit odelat positiv.

Genom den nya lagen försöker man korrigera bristerna samt se till att lagstiftningen om samiskan motsvarar bestämmelserna i grundlagen och de nya internationella konventionerna. Lagen förpliktar myndigheterna att tillgodose samernas språkliga rättigheter. Viktigast är att samernas lagstadgade rätt att använda sitt eget språk realiseras också i praktiken.

Mycket tyder sålunda på att lagstiftningen har tagit ett långt steg framåt. Detta räcker dock inte till, utan inställningen till samiskan måste också bli positivare. Myndigheterna bör uppmuntra sina anställda till att lära sig samiska och de bör också med alla medel främja användningen av detta språk.

Jag konstaterar med tillfredsställelse att man i samiska språklagen nu uttryckligen erkänner de språkliga rättigheterna för inte bara dem som använder nordsamiska – det dominerande samnordiska språket för samerna – utan också för dem som använder enaresamiska och skoltsamiska. Dessa språk är en unik del av vårt kulturarv och vi skall värna om dem.

Skolorna och läroanstalterna har en viktig funktion när det gäller att stöda det samiska språket och den samiska kulturen. De samiskspråkiga eleverna har inom samernas hembygdsområde rätt att få största delen av sin skolundervisning på samiska. I enlighet med de nya grunderna för läroplanerna inom den grundläggande utbildningen skall man i undervisningen för de samiska eleverna beakta samernas eget språk och deras egen kultur. Med hjälp av både lagen om grundläggande utbildning och vissa finansieringsåtgärder har undervisningen på samiska stärkt sin ställning.

I vår snabbt föränderliga värld har kulturens betydelse för både individer och folk ökat. Kulturen är ju vårt andliga hem. Jag hoppas att man i allt högre grad skulle förstå den jämlikhetsaspekt som är förknippad med kulturen. Vi måste satsa i proportion litet mera på minoriteternas kultur för att individuellt kunna uppnå ett slutresultat som motsvarar nivån för majoriteten.

Omkring 7 500 samer är bosatta i Finland. Av dem bor knappt 4 000 inom samernas hembygdsområde. De övriga bor på olika håll i landet. I huvudstadsregionen bor ca 500 samer.

Orsakerna till att samerna flyttar från sin hembygd varierar: i flertalet fall är orsakerna relaterade till utbildning och arbete, dvs. de är desamma som för andra personer som flyttar. I städerna lever samerna i mångkulturella miljöer långt från sitt hembygdsområde. Deras inställning till samekulturen varierar säkerligen. Men många av dem vill bevara eller återuppliva sin samiska identitet och sitt samiska språk.

Jag tror att dessa personer kan vara en viktig resurs för den samiska identiteten. De kan i olika delar av landet fungera som brobyggare mellan samerna och majoritetsbefolkningen. Därför vill jag uppmuntra Finlands fåtaliga samer till konstruktivt samarbete.

Jag är tvungen att på samma sätt som år 2000 konstatera att Finland inte har ratificerat Internationella arbetsorganisationens, ILO:s, konvention från år 1989 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. De organ som övervakar att konventionerna om mänskliga rättigheter efterlevs har uppmärksammat både detta och även de frågor kring samernas markrättigheter inom hembygdsområdet som alltjämt är olösta samt uppmanat Finland att påskynda skötseln av båda dessa frågor.

Regeringen har uppgett att den försöker nå en sådan lösning i frågorna kring samernas markrättigheter som skulle innebära att också hindren för en ratificering av ovan nämnda ILO-konvention kan undanröjas.

Lösningarna måste vara sådana att både regeringen och samerna kan godkänna dem. Jag hoppas att den expertgrupp som tre nordiska länder gemensamt har tillsatt och som för närvarande arbetar med dessa frågor skall kunna lägga fram ett klart och entydigt förslag. Om man inte når framsteg på annat sätt, anser jag det inte vara uteslutet att man går vidare stegvis mot det slutgiltigt fastställda målet. Olika modeller för lösandet av problematiken har ju lagts fram. Jag vill därför gärna uppmuntra både sametinget och landets regering att fördomsfritt och konstruktivt ytterligare dryfta olika tillvägagångssätt. Om det går att uppnå etappmål får detta givetvis inte innebära att utvecklandet av markrättigheterna avstannar.

I ärenden som gäller samerna har Finland agerat aktivt i olika internationella sammanhang. Sedan 1995 har förhandlingar förts i FN om ett deklarationsutkast som gäller ursprungsfolkens rättigheter. Förhandlingarna har utvecklat dialogen mellan ursprungsfolken och regeringarna, men åstadkommandet av konkreta resultat har framskridit långsamt. Målet borde nu vara att se till att deklarationen kan föreläggas FN:s generalförsamling för godkännande medan urbefolkningarnas internationella årtionde fortfarande pågår, dvs. före utgången av innevarande år.

Det nordiska samarbetet i samefrågor har intensifierats under de senaste åren. De norska, svenska och finska ministrar som ansvarar för samefrågor har tillsammans med sametingens ordförande i de olika länderna börjat samordna dessa frågor. År 2002 tillsattes en expertgrupp med uppgift att utreda behovet av en nordisk samekonvention. Redan på 1980-talet hade Nordiska samerådet föreslagit en sådan konvention. Arbetsgruppen har en krävande uppgift, eftersom det ju gäller att finna en lösning som de berörda staterna och sametingen i dessa länder kan acceptera. Jag anser att en samnordisk konvention skulle vara ett viktigt instrument för utvecklandet av samernas ställning och rättigheter.

Bästa företrädare för samerna, med dessa ord förklarar jag sametinget öppnat samt önskar er framgång i ert krävande arbete.