Republikens President Tarja Halonens hälsning vid Finlands Natursdkyddsförbunds 70-årsjubileumsseminarium 27.5.2008

I kallelsen till det konstituerande mötet för Finlands naturskyddsförbund, som firar sitt 70-årsjubileum i dag, motiverade man behovet av en förening som verkar inom naturskyddet, bland annat på följande sätt:

”Erfarenheten har emellertid redan hunnit visa att detta officiella naturskydd icke är nog. Det erfordras därjämte varmhjärtat privat intresse för att sprida kunskap och entusiasm för naturskydd bland alla folklager. Vi ha länge i Finland saknat en förening, som till sin speciella uppgift skulle ha att sprida upplysning om naturskyddets fosterländska betydelse, en förening, som skulle uppmuntra och leda det privata initiativet.”

Erfarenheten, som de sammankallande nämner, har hittills visat hur rätt de hade. Behovet av naturskydd och medborgarverksamhet har ingalunda minskat.

Snarare tvärtom. Utmaningarna inom naturskyddet och miljövården är ännu större i dag såväl nationellt som internationellt. Finland var i slutet av 1930-talet ett utpräglat agrarsamhälle, och industrin var obetydlig jämfört med i dag, likaså fanns det bl.a. lite bilar. Människornas levnadsstandard var lägre och hushållens konsumtion en bråkdel av nivån i dag. Bättre välfärd och levnadsstandard är betydande prestationer. De har dock haft sitt pris, vilket man också kan se i miljöns tillstånd.

Utvecklingen har också globalt sett varit oerhörd. Folkmängden i världen har under dessa årtionden ökat med drygt 2 miljarder människor till över 6,6 miljarder. Befolkningen som ökat och fått högre välstånd förbrukar naturresurser och skaffar dem från allt känsligare områden samt producerar föroreningar och avfall.

Som motvikt till hoten har också positiva faktorer dykt upp: Människorna är allt mer medvetna om miljöfaktorerna och skickligare på att utveckla teknik, produkter och produktionsmetoder som belastar miljön mindre. Allt fler har också förbundit sig att arbeta för miljöns bästa såväl på individ-, organisations- som statsnivå. Miljömedvetenheten som fick sin början på individnivå har lyfts upp på agendan för internationella förhandlingar.

Var och en kan genom sina egna handlingar direkt stöda miljövården. En livsstil som stöder en hållbar utveckling minskar användningen av råvaror, utsläppen och uppkomsten av avfall. Ett konkret exempel på ökad medvetenhet i vårt eget land är tidningen Suomen Luontos årliga kampanj om årets onödiga pryl. Med hjälp av den kan man fästa konsumenternas uppmärksamhet vid ett förnuftigt och ekologiskt sätt att konsumera.

Vi kan lära oss att spara energi, återvinna material och ta hand om avfallet på ett korrekt sätt. Enligt en enkät som offentliggjordes förra hösten är största delen av finländarna beredda att ge avkall på sin egen konsumtion i syfte att hejda klimatförändringen. Så gott som alla är intresserade av återvinning och av att åka kollektivt. Attityder och beteende är två olika saker men attityderna är en grund för att ändra beteendet.


Förutom att påverka medborgaropinionen har medborgarorganisationerna en viktig uppgift när det gäller att delta i och påverka det samhälleliga beslutsfattandet. För det behöver de sakkunskap, stöd av sina medlemmar, klara mål och en värdegrund. Finlands naturskyddsförbund har goda förutsättningar att sköta sin uppgift som intresseorganisation för naturen.

När det gäller miljön har de samhälleliga besluten en nyckelroll. Till exempel är beslut om sätt att producera el och trafikinvesteringar grundläggande såväl när det gäller planläggning som byggande. Även om man inte älskar skatter måste man inse att juridiska och ekonomiska styrmedel, bland dem miljöskatter, är effektiva och nödvändiga verktyg när det gäller att skydda naturen och miljön.

* * *

Den för alla bekanta logotypen för Finlands naturskyddsförbund, saimenvikaren, som professor Erik Bruun ritat, är en stark symbol för naturskydd och samtidigt också för framtida utmaningar.

Finländarna har ett särskilt ansvar för saimenvikaren, den är ju vårt lands enda endemiska däggdjur. Medborgare, organisationer, föreningar och företag har gjort mycket för saimenvikaren. Stammen har sakta börjat öka.

Miljön och arterna – bland dem också saimenvikaren – hotas av sådana miljöförändringar som kräver allt intensivare och effektivare samarbete nationellt och internationellt för att kunna förebyggas. Klimatförändringen, föroreningen av haven, av vilka Östersjön berör oss närmast, är exempel på miljöhot som kräver internationellt samarbete.

Östersjön har också blivit föremål för uppmärksamhet på ett särskilt sätt. Många kanske vaknade upp till den bistra verkligheten först när algmattorna varje sommar drev in på stränderna. Nu har man med gemensamma ansträngningar informerat alla om Östersjöns bedrövliga tillstånd och beredskapen att vidta korrigerande åtgärder har förbättrats. Viljan att arbeta för ett välmående Östersjön finns såväl inom den offentliga och privata sektorn som hos organisationer och enskilda människor.

Vid årsskiftet tog statsminister Matti Vanhanen och jag initiativ till att få östersjöländernas toppmöte till Finland nästa vår. Jag hoppas att vi därigenom kan stärka och påskynda de åtgärder som ska vidtas i praktiken för Östersjöns bästa. Ingen stat ansvarar ensamt för Östersjöns tillstånd eller lösningen av problemen. För att rädda Östersjön behövs det i högre grad än tidigare gränsöverskridande samarbete samt sammanslagning av offentliga och privata resurser. Den effektivare reningen av S:t Petersburgs avloppsvatten är ett bra exempel på detta.

Under det polska statsbesöket nyligen gjordes framsteg i saken. Östersjöns tillstånd diskuterades också vid presidentforumet i mars detta år. Av anförandena under forumet framgick det tydligt att det finns en stark vilja att åstadkomma förändring. Men så som Finlands naturskyddsförbunds ordförande Risto Sulkava konstaterade under forumet: Vi har lång väg kvar.


* * *

Finlands naturskyddsförbund har i årtionden utfört ett värdefullt och framgångsrikt arbete, utan vilket vår medvetenhet om betydelsen av naturskydd skulle vara mindre och naturens tillstånd sämre.

Naturskyddsförbundet har vuxit och blivit vårt lands största intresseorganisation med över 33 000 medlemmar. Medborgarorganisationernas arbete är nödvändigt – naturen och miljön behöver sina förespråkare. Vi måste värna om miljön så att även kommande generationer kan njuta av den. Vem vill väl heller som förälder lämna efter sig skulder som barnen ska betala?

Naturskyddsförbundets symboldjur saimenvikaren ser ut att ha en nöjd min. Endast genom samarbete kan vi uppnå en sådan situation att minen återspeglar saimenvikarens tillfredsställelse också med miljön och de framtida utsikterna för sitt släkte. Då har också människan det bättre.

Jag vill med dessa ord tacka för samarbetet och önska Finlands naturskyddsförbund och dess medlemmar lycka och välgång i arbetet för vår natur och miljö.