Tal av republikens president Tarja Halonen vid Ålands fredsinstitut den 1 november 2011

Den internationella konferensen ”Ålandsexemplet och dess komponenter – betydelse för internationell konfliktlösning” 

Man brukar säga att Ålands självstyrelse är världens äldsta alltjämt gällande autonomi. I ett beslut som Nationernas Förbunds råd fattade i juni 1921 behandlas Finlands suveränitet över Åland samt Ålands självstyrelse och demilitarisering. Några dagar senare förband sig Finland i en överenskommelse mellan Finland och Sverige, den så kallade Ålandsöverenskommelsen, att garantera ålänningarnas språk, kultur och lokala traditioner. Nationernas Förbunds råd bestyrkte överenskommelsen.

Samma år i oktober 1921, slöts en konvention om Ålands icke-befästande och neutralitet, och 1922 utfärdades en garantilag för Åland som baserade sig på Ålandsöverenskommelsen. Garantilagen var en komplettering till självstyrelselagen från år 1920.

Vid den här tiden påverkades ålänningarnas inställning av oron för Finlands framtida öde och av uppfattningen om att de skulle ha en tryggare ställning i förening med Sverige. Detta återspeglade sig i de medborgaradresser som undertecknades 1917 och 1919 och i vilka en klar majoritet av ålänningarna uttryckte sin önskan att förenas med Sverige.

Demilitariserat blev Åland långt tidigare – det hade man kommit överens om redan 1856 i fredsfördraget efter Krimkriget. Demilitariseringen är en väsentlig del av öarnas nuvarande identitet. Demilitariseringen har ökat stabiliteten inte enbart för Åland, utan för hela Östersjöområdet. Alla länder i regionen, och också övriga stater och organisationer, kan lita på att Åland inte används för krigsoperationer.

Det särskilda skydd som svenska språket har i landskapet är ett väsentligt element i fråga om Ålands särställning. Ålands ställning underlättas av att Finland under hela sin självständighet har varit ett tvåspråkigt land, där den finskspråkiga stora majoriteten lär sig den svenskspråkiga minoritetens språk – vilket är exceptionellt internationellt sett. Samtidigt är det dock inte längre självklart att man t.ex. inom tjänstemannakåren behärskar svenska också i praktiken. Ur ålänningarnas synvinkel kan en försämring av kunskaperna i svenska på annat håll i Finland innebära att landskapet Åland orienterar sig allt mer i riktning mot Sverige. Det här syns redan i de unga ålänningarnas val av studieplats efter avslutad skolgång. Det är dock viktigt att uttryckligen de unga studerandena får god kännedom om beslutsprocesserna och förvaltningen i Finland. De unga ålänningarna borde uppmuntras att söka sig studieplats i Fastlandsfinland, där det ju finns relativt många svenskspråkiga studieplatsalternativ.

* * *

Ålands självstyrelse kan betraktas som Finlands bidrag till den internationella fredsprocess som behövdes efter första världskriget. Genom beslutet om självstyrelsen kunde tvisten mellan Finland och Sverige lösas. Finlands beslut att godkänna Ålands autonomi påverkades kanske i positiv riktning av att Finland bara några år tidigare själv hade vunnit full suveränitet efter autonomins tid. Finlands riksdag överlät en del av sin ovillkorliga lagstiftningssuveränitet till ett av landskapen i landet.

Erfarenheterna av Ålands självstyrelse i förening med Finland har varit positiva för bägge parter. Det har emellertid krävt arbete och god vilja från vardera sidan. Självstyrelsen är en levande process som påverkas av både medparterna och av den föränderliga världen. Vår modell har fungerat bra i internationella jämförelser – faktiskt så bra att den åländska modellen har rönt intresse utifrån och att man velat bekanta sig med den.

Utövandet av landskapets behörighet i samband med att landskapslagar blir antagna följs av Ålandsdelegationen och högsta domstolen samt, i sista hand, av republikens president. Om republikens president anser att lagtinget har överskridit sin lagstiftningsbehörighet eller att en landskapslag rör rikets inre eller yttre säkerhet, kan presidenten förordna att lagen ska förfalla i sin helhet eller till någon viss del. Några aktuella ärenden som rör landskapslagarna visar att frågan om gränserna för landskapets behörighet är mångfasetterad. Högsta domstolen är också Ålands högsta domstol och republikens president kan be om att få högsta domstolens utlåtande innan hon fattar beslut.

* * *

Finns det då någon användning för den åländska modellen i dagens värld? Viljan att vinna självständighet lever starkt hos många folk och folkgrupper. Beroende på hur man räknar finns det upp till drygt hundra områden där medborgarrörelser verkar med självständighet eller självstyre som mål. Det finns säkert olika åsikter om hur stort ett folk eller ett område bör vara för att det ska kunna bli självständigt. Antagligen medför globaliseringen att utvecklingen snarare gynnar större helheter.

Självstyrelse kan i vissa fall framstå som en nog så lämplig lösning. Finlands och Ålands erfarenheter av självstyrelsen har varit en framgångssaga som på goda grunder också är internationellt känd – det visar ju också dagens konferens. Även om Ålandsmodellen verkligen inte lämpar sig för alla situationer, är den dock ett bra exempel på hur ett i viss mån besvärligt utgångsläge med tiden kan utformas till en bra och vedertagen lösning. På Åland är det en klar majoritet som stöder den nuvarande lösningen. När det gäller Åland påverkades synsättet givetvis av att Finland och Sverige i tiden accepterade Nationernas Förbunds beslut och agerade helt i enlighet med det. Relationerna mellan länderna har också därefter varit utomordentligt goda. Länderna har också en gemensam historisk bakgrund, eftersom Finland i 600 år var en del av Sverige.

I fråga om kraven på självstyrelse eller självständighet är det av central betydelse hur staten tryggar den kulturella identiteten för områdets invånare och även slår vakt om de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsskyddet. Ju bättre olika kulturella identiteter tryggas, desto mindre kan trycket på självständighet vara. Internationellt sett är dessa frågeställningar hela tiden aktuella. Min uppfattning är att Finland i det avseendet har lyckats trygga ålänningarnas kultur och rättigheter, och jag tror att dessa ideal kan förverkligas också framöver. Enligt programmet för Finlands nuvarande regering ska Ålands självstyre utvecklas och värnas i samarbete med landskapet Åland.

Ålands ställning är inte den enda minoritetsfråga där Finland har haft ett brett arbetsfält. Finland har ännu inte ratificerat ILO-konventionen om ursprungsfolk, vilket framför allt beror på frågan om att äga mark i Lappland. Den nuvarande regeringen konstaterar i sitt program att avsikten är att Finland ratificerar konventionen. I regeringsprogrammet utlovas vidare att samernas rättigheter som ursprungsfolk utvecklas genom att man bl.a. klarlägger lagstiftningen om markanvändning. Det är på tiden att ärendet åtgärdas på ett sätt som tillfredsställer alla parter i tillräcklig utsträckning.

* * *

Och framtiden då? Relationen mellan landskapet Åland och det övriga Finland är alltjämt vital och dynamisk. För att relationen ska utvecklas behövs det dock ömsesidigt förtroende. Relationen bör också vara öppen för förändringar, men detta ska i så fall på bägge hållen göras på ett öppet och uppriktigt sätt. Jag tror att relationen mellan Åland och det övriga Finland uppfyller dessa villkor redan nu och förhoppningsvis också i framtiden.

Jag önskar konferensdeltagarna en lyckad mötesdag och intressanta diskussioner kring ett angeläget tema.