Tal av republikens president Tarja Halonen i riksdagen vid öppnandet av 2004 års riksmöte 3.2.2004

Finlands nya grundlag har varit i kraft i nästan fyra år. Ett centralt mål i grundlagsreformen var att förstärka de parlamentariska dragen i vårt regeringssystem.

Reformen innebar en betydande förändring även i fråga om regeringsbildningen i och med att det huvudsakliga ansvaret för denna överfördes från republikens president till riksdagen.

Det nya förfarandet tillämpades för första gången förra våren i samband med riksdagsvalen. Regeringsförhandlingarna och valet av statsminister, som nu förrättades av riksdagen, genomfördes snabbt och i god ordning.

Det nya förfarandet vid regeringsbildningen kom sedan att tillämpas på nytt inom en kort tid då statsminister Anneli Jäätteenmäki i juni lämnade in sin regerings avskedsansökan.

Händelserna förra våren och sommaren visade att bestämmelserna i grundlagen och rekommendationerna från riksdagsgrupperna samt vårt politiska system även i krävande politiska situationer fungerar väl. Statsminister Matti Vanhanens regering, som bildades med utgångspunkt i den föregående regeringen, har snabbt vunnit det finska folkets förtroende.

Vid öppnandet av det föregående riksmötet betonade jag vikten av samarbetsförmåga från de högsta statsorganens sida. Jag kan här konstatera att samarbetet med statsminister Vanhanen och hans regering i allt fungerat bra.

Jag anser det även viktigt att republikens president upprätthåller kontakter till riksdagsledamöterna. Jag har nu också under den nya riksdagens valperiod träffat alla riksdagsgrupper och en del av utskotten. Dessa sammanträffanden har varit både intressanta och nyttiga. För min egen del är jag beredd att fortsätta dessa diskussioner om gemensamma angelägenheter med riksdagsledamöterna.

***

Under det riksmöte som nu inleds föreläggs riksdagen många viktiga regeringspropositioner och andra ärenden. Till de viktigaste hör utan tvivel de förhandlingar som gäller Europeiska unionens konstitutionella fördrag. Reformerna inom unionen utgör tillsammans med utvidgningen en helhet som på ett väsentligt sätt förändrar Europas politiska karta och påverkar Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.

Den snabba utvecklingen i Europa samt de omfattande förändringarna på det internationella planet medför att den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som i år överlämnas till riksdagen kommer att vara särskilt viktig. I redogörelsen beskrivs de förändringar som skett i Finlands säkerhetspolitiska miljö och dras slutsatser i fråga om riktlinjerna för de nationella åtgärderna.

Föregående redogörelse överlämnades till riksdagen under vårsessionen 2001. Då behandlingen av redogörelsen inleddes i detta hus under höstsessionen kom terrorismen att på ett genomgripande sätt förändra vår uppfattning om internationell säkerhet. Tysklands förbundspresident Johannes Rau, som befann sig på statsbesök i Finland, konstaterade redan på kvällen den 11 september att världen aldrig mer kommer att bli sig lik. Så är det förvisso – och riksdagen drog i sitt eget ställningstagande samma slutsats.

Också nu när den nya redogörelsen bereds är möjligheterna att förutse den framtida utvecklingen begränsade. Därför måste dessa frågor dryftas på ett kreativt men ändå realistiskt sätt.

I redogörelsen anges hur Finlands försvar utvecklas och hur man inom de olika förvaltningsområdena avser att förbättra landets beredskap att möta nya hot och under alla förhållanden trygga de livsviktiga funktionerna i samhället. Tidsintervallen mellan besluten och genomförandet av dem är lång. Redogörelsen ger en möjlighet att utveckla försvarsmaktens och den interna säkerhetens beredskapssystem på lång sikt.

Utvecklingen i fråga om Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik, Finlands eget försvar samt landets relation till Atlantpakten, Nato, kommer utan tvivel också att granskas ingående.

Beredningen av redogörelsen är parlamentarisk. Republikens president och statsrådet ansvarar för beredningen och innehållet i redogörelsen. Riksdagen behandlar redogörelsen och framlägger för regeringen sina slutsatser.

Beredningen av redogörelsen har framskridit väl och jag är optimist beträffande möjligheterna att den skall kunna överlämnas till riksdagen enligt den planerade tidtabellen.

Vid behandlingen av den föregående redogörelsen förutsatte riksdagen att de centrala utskotten kopplas in redan i beredningsskedet samt att även medborgarsamhällets och forskningsinstitutens insats tas till vara genom att de under beredningsprocessen ges tillfälle att bli hörda. Den uppföljningsgrupp som statsministern i tiden tillsatte och som numera leds av riksdagsledamot Ranta-Muotio har i detta hänseende gjort ett värdefullt arbete.

***

När nu tio nya länder ansluter sig till Europeiska unionen ser Finland och finländarna detta som en positiv utveckling.

Utvidgningen utplånar slutgiltigt den skiljelinje det kalla kriget skapade. Det ursprungliga syftet med den europeiska integrationen – att stärka freden – blir i allt högre grad verklighet. Utvidgningen kommer att fortgå och öka stabiliteten i Europa. Processen tar inte ens för de nya medlemmarnas vidkommande slut i början av maj, utan de måste fortsätta att utveckla sina samhällen och genomföra unionens lagstiftning. Både de gamla och de nya medlemmarna måste göra sitt.

Man hoppas att utvidgningen även skall sätta fart på den europeiska ekonomin. Utvidgningen av den inre marknaden gagnar både de nya och de gamla medlemsländerna. Den utvidgade unionen kan också vara en ännu starkare aktör i den alltmer globaliserade världsekonomin. Den ekonomiska tillväxten inom EU-området skapar bättre förutsättningar att trygga sysselsättningen och välståndet i Finland.

En allt större del av unionens lagstiftning berör direkt medborgarna och deras vardag. Genom gemensamma bestämmelser och åtgärder stärker vi europeernas grundläggande rättigheter och eliminerar diskriminering, avvärjer gränsöverskridande brottslighet och skyddar miljön samt tryggar konsumenternas ställning och hälsa. Alla dessa bestämmelser kommer härefter att gälla även de nya medlemsländerna. En effektiv verkställighet av rättsakterna är viktig, eftersom den ökade rörligheten medför att även grannarna måste rensa rent på egen gård.

De senaste ändringarna i unionens grundfördrag har stärkt Europaparlamentets makt. Parlamentet har vid sidan av rådet, som består av representanter för medlemsländernas regeringar, lyfts fram som lagstiftare. De förslag som nu lagts fram vid regeringskonferensen avser att ytterligare stärka parlamentets makt bl.a. när det gäller utseendet av kommissionen, lagstiftandet och budgetärendena.

I Finland har denna utveckling väckt föga debatt. Vi kunde fråga oss själva hur vi även i Europaparlamentet bättre kunde främja för oss angelägna frågor.

De 14 finländare som i juni väljs in i Europaparlamentet kommer att vara viktiga påverkare inom unionen. En europarlamentariker som är aktiv, som fokuserar på frågor som faller inom området för parlamentets befogenheter och som följer med stämningarna i hemlandet kan göra en betydande insats också för Finland och finländarna. På motsvarande sätt vore det skäl att begrunda hur Europaparlamentets ledamöter kunde ges en mer framträdande roll i den samhälleliga debatten och beslutsfattandet på hemmaplan.

I detta sammanhang upprepar jag min förhoppning om ett aktivt deltagande från medborgarnas sida i valet till Europaparlamentet i juni.

***

Finland har konsekvent betonat FN:s och i synnerhet säkerhetsrådets roll när det gäller lösandet av krisen i Irak. Situationen i Irak visar att man kan föra och även vinna krig på egen hand. När man bygger en varaktig fred och säkerhet behövs internationellt samarbete.

Debatten om huruvida kriget i Irak var berättigat kommer att fortsätta länge. Diskussionen är viktigt, eftersom den främjar det internationella förtroendet. Mera resurser bör dock riktas in på att bygga en bättre framtid för det irakiska folket. Utvecklingen under den senaste tiden ger hopp om att FN i fråga om återuppbyggandet av Irak kan inta den centrala roll som tillkommer världsorganisationen.

Finland och Europeiska unionen stöder återuppbyggnadsarbetet i Irak. Målet är ett demokratiskt och välmående samhälle. Jag hoppas att Irak så snart som möjligt kan inta sin plats som en jämbördig medlem bland världens nationer.

Då dess framtid byggs måste det irakiska folkets egen vilja respekteras. Att utarbeta en ny konstitution, ordna val och utse en ny, laglig regering är centrala element i demokratiseringsprocessen.

Demokratin, de mänskliga rättigheterna och legalitetsprincipen bör främjas i alla länder i Mellanöstern. I detta hänseende kan utvecklingen i Irak ha betydande effekter i området.

***

Riksdagen kommer i morgon efter statsminister Vanhanens öppningsanförande att diskutera regeringens politik år 2004 och de viktigaste propositionerna. Av ämnena i den kommande diskussionen vill jag här endast lyfta fram en proposition.

Regeringen har för avsikt att under detta riksmöte för riksdagen lägga fram en proposition med förslag till lag om revidering av den lagstiftning som gäller verkställighet av straff, vilken ursprungligen är från 1800-talet.

Jag har följt beredningen av propositionen och uppmärksammat de förändringar som skett inom fångvården. Avsikten är att modernisera fångvården genom en totalreform. Antalet fångar har under de senaste åren ökat. Ökningen beror till en del på att brottsligheten blivit råare och gränsöverskridande samt på att den organiserade brottsligheten ökat. En stor del av fångarna är dock människor som slagits ut ur samhället.

Fångvårdens mål bör vara att minska återfallsbrottsligheten och förbättra fångarnas beredskap att pånytt integreras i samhället. Straffen måste verkställas på ett sätt som skyddar samhället, fångvårdspersonalen och fångarna själva samt så, att de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen respekteras.

Den som avtjänar ett livstids fängelsestraff kan idag bli frigiven endast genom benådning av republikens president. Benådning har därmed kommit att utgöra det normala förfarandet vid frigivning av livstidsfångar, vilket rimmar illa med benådningens ursprungliga syfte.

Livstidsstraffet bör skilja sig från andra former av frihetsstraff, men det regelmässiga förfarandet för frigivning av livstidsfångar bör revideras. Villkorlig frigivning av livstidsfångar borde snarare avgöras genom domstolsbeslut. Republikens presidents benådningsrätt bör fortfarande gälla benådande av livstidsfångar i enskilda fall.

***

Jag önskar er framgång och visdom i ert arbete och förklarar 2004 års riksmöte öppnat.