Republikens president Tarja Halonens tal vid de 10:e riksomfattande dagarna för de arbetslösas mänskliga rättigheter 21.10.2003

När den första inbjudan till denna årliga tillställning för de arbetslösas mänskliga rättigheter kom för tio år sedan, fick den mig att haja till. Principen om människans rätt att få arbete var även för mig ett slags självklar finsknationell tradition, inte minst på grund av vår protestantiska uppfostran. Men mänskliga rättigheter! Vilken bra idé! Samhället skakades då av den ekonomiska recessionen, bankkrisen, raset i bostadspriserna och den stora arbetslösheten. Människorna var arga, men också en smula rädda och resignerade. Just därför behövdes uppmuntran - en påminnelse om de mänskliga rättigheterna. De arbetslösas självförtroende behövde ett lyft och medmänniskornas solidaritet behövde en väckarklocka.

Det finländska samhället vaknade upp och insåg vad sysselsättning betyder både för den enskilda människan och för hela samhället. Tyvärr var arbetslösheten inte ett övergående fenomen som hörde ihop med recessionen. Det var fråga om en ständigt ökande internationell konkurrens i globaliseringens värld, en konkurrens där de små måste vara bättre än andra. Vårt lilla Finland har klarat sig bra enligt olika internationella jämförelser. Redan tidigt lärde vi oss att när man inte kan konkurrera med kvantitet måste man konkurrera med kvalitet. Förutom våra skogar har mänskligt kunnande, utbildning, forskning och produktutveckling har förutom utgjort våra naturresurser.

Globaliseringen har gett oss ökade möjligheter, men den har också lett till en hårdare konkurrens. En snabb anpassning kräver intensivt samarbete. De arbetsplatser vi går miste om måste ersättas med nya. Ett bra utbildningssystem och sociala skyddsnät gör det möjligt för den enskilda människan att vara med i denna förändring. Men människan kan inte handla ensam. Samhället måste möta henne halvvägs. En kunnig människa vågar sig på och klarar av nya utmaningar. Det sociala skyddsnätet hjälper henne genom att trygga utkomsten, både i tider av motgångar och i tider av nytt lärande.

Också företagarna är en del av denna förändring. Företagarna måste få uppmuntran och stöd i sina strävanden att klara sig, men också de måste känna sitt eget ansvar gentemot andra.

Att främja sysselsättningen är viktigt för alla finländares välfärd. Den åldrande befolkningen, de ökade pensions- och hälsovårdskostnaderna och det försämrade försörjningsförhållandet är alla faktorer som beror på oss själva och som förutsätter att sysselsättningsgraden höjs. När man till ekvationen lägger de utmaningar som följer av globaliseringen, som jag nämnde tidigare, krävs det av oss finländare en målmedveten arbetskrafts- och utbildningspolitik för att detta skall lyckas. Det gläder mig att sysselsättningen har blivit en gemensam målsättning i Finland. Vi måste också lära oss att bakom arbetslöshetsstatistiken se den enskilda människan och hennes förväntningar på livet.

Ärade deltagare, denna födelsedag lönar det sig verkligen att fira i arbetets tecken. För egen del kan jag också hälsa från Internationella arbetsorganisationen ILO:s världskommission för en social dimension av globaliseringen i egenskap av dess ena ordförande. Betydelsen av en ordentlig arbetsplats i människans liv är verkligen inte bara en finsknationell tradition, utan en allmänmänsklig sanning överallt i världen. Just därför borde man i uppföljningen och regleringen av världsekonomin inte beakta enbart tillväxten och inflationen, utan också sysselsättningen.

Europeiska unionens s.k. Lissabonagenda är ett försök i denna riktning. I vår strävan att göra EU till världens konkurrenskraftigaste område måste vi också garantera möjligheten till en ökande sysselsättning och social rättvisa. Det här är en stor utmaning både i Finland, i Europa och i hela världen.

Jag vill tacka Finlands Arbetslösas Samarbetsorganisation och dess samarbetspartner för det värdefulla arbete de utför bland människor och för människors bästa.